”Regeringen behöver tillsätta en kriskommission”

Debatt För att komma igenom krisen bör vi betrakta den som en ofrivillig längre industrisemester. Direkt genom de reformer som gör att företagen snabbt kan starta igen. Långsiktigt bland annat genom olika former av omställning för dem som förlorar jobben, skriver nationalekonomen Susanne Ackum.

För tillfället pendlar jag mellan hopp och förtvivlan. Hopp om att denna kris bara blir en tillfällig blemma, och förtvivlan över att den kommer lämna efter sig ett permanent ärr.

Ekonomer beskriver ofta krisen i termer av bokstäver som V, W, U eller L; där V beskriver ett stort och snabbt konjunkturfall men också en snabb återhämtning och där L står för en djup och utdragen lågkonjunktur utan synbart slut (det vill säga en regelrätt depression).

Hur går då tankarna hos de mer depressivt lagda ekonomerna för att detta L ska vara en möjlig, om än kanske inte  mest sannolik, utveckling?

Om krisen blir långvarig kommer människor att blir arbetslösa och företag gå i konkurs, på grund av åtgärder för att hindra smittspridning. Risken är att detta sprider sig till den finansiella sektorn om inte människor och företag kan betala sina skulder.

Friställda människor bör även uppmuntras att ta tillfället i akt och skaffa sig nya färdigheter; tanken med korttidsarbetet var att på den tid man inte arbetade så skulle man bedriva studier.

För att förhindra en finansiell kris och stabilisera den reala ekonomin är signalerna från centralbanker och finansdepartement att penning- och finanspolitiken skall göra det som krävs. Vilket i praktiken innebär att den penningpolitiska arsenalen kommer att användas med en hittills oprövad bredd och volym och att de budgetramverk som omgärdat finanspolitiken måste brytas.

Detta är också nödvändigt för att lindra effekterna av den akuta ekonomiska kris som uppstår vid bekämpningen av Covid-19. Tyvärr riskerar dock de finanspolitiska stimulanser som nu vidtas att spilla över i en skuldkris, som den efter finanskrisen 2008–2009. Ränteutgifterna på statens upplåning kommer då att tränga undan angelägna satsningar på till exempel utbildning, forskning och infrastruktur för ny teknik.

Ekonomer är dessutom rädda för att hushåll och företag kommer att ändra sitt beteende även efter det att krisen är över – beteendeförändringar som leder till ökat (försiktighets)sparande hos hushållen och lägre investeringar av företagen. Sannolikt kommer även den globalisering som pågått under längre tid, med globala värdekedjor som visat sig effektiva men inte robusta vid en pandemi, att ifrågasättas och delvis backa. Detta kan ha stor betydelse för ett land som Sverige – dvs en liten och öppen ekonomi som är mycket beroende av vår omvärld för insatsvaror till och avsättningen för det vi producerar.

Vilka lärdomar bör vi då dra av detta då vi utformar den ekonomiska politiken i Sverige?

Friställda människor bör även uppmuntras att ta tillfället i akt och skaffa sig nya färdigheter; tanken med korttidsarbetet var att på den tid man inte arbetade så skulle man bedriva studier.

För det första måste vi fundera över hur stabiliseringspolitiken ska bedrivas vid en pandemi. Traditionell efterfrågepolitik (som sänkt ränta, höjt barnbidrag och sänkt moms) fungerar dåligt för närvarande, eftersom vi är fysiskt förhindrade att konsumera.

I stället har ekonomen Richard Baldwin myntat: Go Fast! Go Big! Keep the Light On! Vad han menar är att vi bör betrakta krisen som en ofrivillig längre industrisemester. Under en sådan stängs produktionen ner och arbetskraften är ledig; detta medför dock inga problem att starta upp tillverkningen igen efter semestern.

Poängen här är alltså att hålla alla produktionsfaktorer intakta. Detta är tänkt att vara en åtgärd under en begränsad period, med förhoppning att smittan dör ut, flockimmunitet uppstår, vaccin och tester utvecklas. Detta har vi råd med i Sverige tack vara starka offentliga finanser. Korttidsarbete och bidrag baserat på omsättningen i företagen är lämpliga åtgärder för detta.

Parallellt måste vi dessutom utforma den mer traditionella stabiliseringspolitiken, som ska stimulera efterfrågan i ekonomin, men även vidta andra åtgärder som kan vara nödvändiga för att få ekonomin att börja växa igen. För detta vore det angeläget att riksdagen tillsätter en kriskommission, bestående av experter från olika discipliner (likt en Lindbeckkommission*, men som får mandat att verkar under minst något år).

För det andra, är det viktigt att dra lärdomar av 1990-talskrisen där många, speciellt de äldre, som blev uppsagda blev långtidsarbetslösa för att till slut lämna arbetskraften. Här är det fara vid dröjsmål och bland annat omställningsorganisationernas arbete med att matcha uppsagda medlemmarna mot den efterfrågan på arbetskraft som finns är central.

De ”snabbspår för yrkesväxling ” som nu äger rum och där tidigare arbetslivserfarenhet tas tillvara bör utvecklas. De bör variera från korta kurser till fullständiga yrkesväxlingr och vara flexibla i sak, tid och rum.

Beredskapslyftet visar att det går att på kort tid utbilda SAS anställda på Sophiahemmet så att dessa inom några veckor kan gå in och utföra enklare arbetsuppgifter inom sjukvården. Fler liknande exempel finns, och fler bör uppmuntras.

Vi kan på så vis hitta effektivare sätt att hjälpa människor från stagnerande sektorer till de sektorer som anställer. Friställda människor bör även uppmuntras att ta tillfället i akt och skaffa sig nya färdigheter, tanken med korttidsarbetet var att på den tid man inte arbetade så skulle man bedriva studier.

Låt oss hoppas att så blir fallet. Ny digital teknik bör också nyttjas för att ta fram skräddarsydda utbildningar.

För det tredje, Sverige är som sagt en liten öppen ekonomi och oavsett hur väl vi än lyckas med vår krishantering, så är vi beroende av vår omvärld!

Här är det viktigt för Sverige att vara en konstruktiv part i EU-förhandlingarna om hur vi med gemensamma krafter kan bekämpa en utdragen lågkonjunktur. Det går inte att underskatta värdet av att få den gemensamma marknaden att fungera igen; speciellt inte i en situation där globaliseringen i andra avseenden säkert kommer ta några steg tillbaka.

Vi behöver också ett enat EU för att påverka att vi i kölvattnet av coronakrisen inte ser multilaterala organisationer, som WHO, IMF och OECD, förtvina. Ett väl fungerande EU är också viktigt då vi efter krisen behöver fortsätta samarbeta med andra länder runt globala frågor som klimat, migration, säkerhet och naturligtvis nästa pandemi.

*Lindbeckkommissionen, eller Ekonomikommissionen som var det officiella namnet, tillsattes av regeringen Bildt 1992 med uppdraget att föreslå reformer av det ekonomiska och politiska systemet och ange vägar ut ur den akuta krisen.