Politisk armbrytning om tryggheten

Krönika Krypskyttet mot dagens anställningsskydd har pågått under flera år. Om vi ska kunna vända på debatten måste fler löntagare göra sin röst hörd.

Den senaste tiden har det varit ett hårt tryck på det svenska partssystemet. Frågan om hur framtidens anställningsskydd ska se ut har fått såväl fack, arbetsgivare och politiker att slita sitt hår. Man skulle kunna säga att alla inblandade hjälpts åt att skruva fast varandra i ett skruvstäd.

I skrivande stund finns det inget som talar för att det går att lossa greppet.

Hur kan det ha blivit så här? Många skyller på januariavtalet och den utredning som tillsattes som en följd av avtalet. Sant är att det sällan är en god idé att lägga fram en statlig utredning (med kraftig slagsida till arbetsgivarnas fördel) parallellt med att man uppmanar parterna att förhandla fram en lösning.

Det finns dock i grunden en annan förklaring. Under flera år har det pågått ett intensivt krypskytte mot dagens anställningsskydd från näringslivets olika organisationer. Man får gratulera dem till att framgångsrikt ha etablerat ett synsätt som nu är ett underförstått faktum i hela debatten. Nämligen att dagens lagstiftning behöver moderniseras och göras mer flexibel för att arbetsgivare ska våga anställa.

I dag består det svenska parlamentet till 60 procent av partier som köper näringslivets förklaringsmodell.

Den underliggande föreställningen om en flexiblare arbetsmarknad frontalkrockar med LO-förbundens ingång i förhandlingarna. Redan 2017 begärde LO förhandlingar med målsättningen att stärka anställningsskyddet för svenska löntagare. Vi har under lång tid sett hur det blir allt svårare att etablera sig på arbetsmarknaden. Otrygga anställningar, usel arbetslöshetsförsäkring och dåliga omställningsmöjligheter har lett fram LO-förbunden till en monumentalt annorlunda slutsats än näringslivet.

På GS arbetsplatser förhandlas det dagligen om uppsägningar, både på grund av arbetsbrist och personliga skäl. En försvinnande liten andel av de förhandlingarna leder till vidare tvister eller domstol. Ska man ändra lagstiftningen för att ge arbetsgivarna mer att säga till om handlar det alltså om att man vill rubba maktbalansen på våra arbetsplatser, inget annat.

Maktkampen gestaltar sig i vilken verklighetsbeskrivning som är korrekt. Men det är också en politisk armbrytning. I dag består det svenska parlamentet till 60 procent av partier som köper näringslivets förklaringsmodell. Därför är lagstiftningshotet ständigt närvarande för landets löntagare.

Sista ordet är ännu inte sagt i denna fråga. Om vi ska kunna vända på debatten måste fler löntagare göra sin röst hörd. Det är ju på våra arbetsplatser som eventuella nya regleringar kommer att bli verklighet och det är våra medlemmar som får bära konsekvenserna. 

Per-Olof Sjöö