”Det har iallafall blivit färre möten”

Krönika Vissa riskerar frivilligt att smitta eller smittas när de julhandlar i gallerior en löningshelg. Andra väljer inte alls utan drar på sig blåstället och går till jobbet som vanligt, skriver Marcus Raihle.

Om skribenten:

Marcus Raihle bor i Smedjebacken och jobbar på Ovako. Förutom att skriva tycker han om fotboll och Bob Dylan.

Skjorta och mjukisbyxor. Så kan arbetskläderna se ut för många som jobbar hemifrån och bara syns via Zoom. För väldigt många andra är det samma vanliga blåställ som gäller.

Förutom de uppenbara fördelarna med att jobba hemifrån som att kunna dricka vin till lunch, sitta i soffan samt klappa eventuella husdjur så slipper man också risken att smitta eller smittas av Corona.

Vi som inte kan jobba hemifrån kan varken dricka vin till lunch, sitta i soffan, klappa eventuella husdjur eller slippa risken att smitta eller smittas av Corona.

I stället ser vardagen sig ganska lik ut. Kanske skämtar någon och ropar ”Corona!” så fort en annan hostar till, ibland påminner en tredje om att hålla avstånd och flaskorna med handsprit står varsamt utplacerade runt om i lokalerna men det är samma trånga fikarum, samma gemensamma datorer och kaffeautomater som alltid. Ibland glömmer man helt enkelt bort att hålla avstånd, ibland kommer man för nära varandra ändå.

Portar öppnas när lastbilar åker in för att lastas och kylan blåser in som ett väntat men ovälkommet besök. Jag blir snuvig när det är kallt. Ska jag gå hem då? Vid minsta symtom ska man ju det.

Vi som inte kan jobba hemifrån får välja mellan att följa myndigheternas råd att stanna hemma vid symtom eller gå till jobbet och riskera att smitta någon. För mig som har fast anställning är valet lätt, ska jag vara riktigt ärlig har jag ingenting emot att vara hemma och skulle mer än gärna vara lyxmake, men för den som har provanställning, är anställd via ett bemanningsföretag eller på annat sätt känner sig otrygg är jag inte säker på om valet är lika enkelt.

Jag har också turen att åka bil till jobbet. Nog för att det är ett elände att skrapa rutorna på morgonen så gör jag mycket hellre det än trängs med andra morgontrötta människor i kollektivtrafiken som inte heller de har möjligheten att jobba hemifrån. Vissa riskerar att smitta och smittas på jobbet, andra riskerar att smitta och smittas när de högst frivilligt julhandlar i gallerior en löningshelg.

Det enda positiva jag tar med mig av pandemieländet är att antalet möten på jobbet har blivit betydligt färre. Eftersom vi inte ska samlas för många i samma rum har de ställts in och mig veterligen har ingen saknat dem.

Dessutom har a-kassan stärkts, vilket ju nästan kan få en att tro att Liberalerna och Centerpartiet som tillsammans med regeringen släppt fram förbättringarna faktiskt tycker att den som förlorar jobbet inte förlorat jobbet med flit utan att det faktiskt till och med kan ha varit yttre omständigheter som låg bakom det. Det var ju synd bara att det krävdes en pandemi för att de skulle förstå det, samma insikt saknade de under krisen 2008 då Alliansen glatt försämrat a-kassan något år innan.

Nåväl, förhoppningsvis har en del politiker förstått att människor inte förlorar jobbet för skojs skull och att så många som möjligt förstått att det trots den relativt lilla kostnaden ändå är värt att ansluta sig till a-kassan ifall olyckan skulle vara framme.

Det är i alla fall vad jag önskar mig till jul. Och ett vaccin som fungerar.