Industriarbetarnas tidning

Lars Lerin valde livet

15 oktober, 2021

Skrivet av

Vägen från missbruket Han är både erkänd och berömd. Men ett tag var han nära att gå under i alkohol och tabletter. DA har träffat konstnären Lars Lerin som snart är aktuell i en ny tv-serie.

Lars Lerin

Ålder: 67 år.
Familj: Maken Manoel ”Junior” Marques Lerin samt sönerna Rafael och Gabriel.
Bor: I en villa på Hammarö.
Utbildning: Gerlesborgsskolan i Stockholm 1974–1975 och Valands konstskola i Göteborg 1980–1984.
Ställt ut: Över hela världen. Har även en konsthall i Karlstad – Sandgrund.
Gett ut: Över 50 böcker sedan debuten Utpost 1983.
Motionerar? ”Jag försöker göra något fysiskt varje dag. Promenera, cykla.
Övrigt: Tilldelades Augustpriset 2014 för sin fackbok Naturlära. Vinnare av två Kristallen-statyetter 2016 för SVT-programmet Vänligen Lars Lerin. För sina konstnärliga insatser har han bland annat ärats med kunglig medalj. Hedersdoktor vid Karlstad universitet.

Det är en disig fredag i september och vi träffar Lars Lerin i hans hem på Hammarö strax utanför Karlstad. Det är här han har sin bas. Två gulgråa gamla trähus uppe på en höjd – ett större och ett mindre – med en studsmatta ute på tomten och med en storslagen utsikt över Vänern.

Bäst trivs han i det lilla huset intill, säger han på en stol i köket och nickar i riktning mot ateljén. Och så i naturen då. Ja, det är där som han alltid har sökt tröst och hämtat energi ifrån och som ju också är ett återkommande motiv i hans målningar. Lofotenlandskapen till exempel. Som den som klubbades på auktion för 440 000 kronor härom året, det högsta priset någonsin för ett Lerinverk.

Om man var annorlunda, som jag, och väldigt feminin, då kom man lite i kläm där.”

Lars Lerin, om uppväxten i Munkfors.

Nordens främste akvarellmålare, han anses vara det. Folkkär dessutom. Allt det där som han en gång drömde om i Munkfors där han växte upp och där han ständigt blev retad och tillrättavisad för att han var den han var. Eller ville vara. Såg sig som. En flicka. En till en början glad och utåtriktad liten flicka som hellre hoppade rep med flickorna än sparkade boll med pojkarna.

Men det var Lars tvungen att göra i smyg.

– Jag hade ganska många tjejkompisar, men dem fick jag inte leka med för mamma. Hon var väldigt fixerad vid att jag skulle smälta in. Samtidigt som jag försökte trösta henne om någon hade mobbat mig, kallat mig ”tösa” till exempel.

Sextiotalets Munkfors var en bruksort starkt präglad av klasskillnader, jantelag och traditionella könsroller. Som tidsandan var på den tiden. Ett folkhem där man skulle vara och bete sig som alla andra. Radhusområdet som familjen Lerin bodde i, med alla dess välskötta gräsmattor, ingick i allt väsentligt i den mallen.

– Om man då var annorlunda, som jag, och väldigt feminin, då kom man lite i kläm där.

”Förr trodde jag att jag var tvungen att vara drogad för att kunna måla. Nu kommer lusten av sig själv, som tur är.” Foto: David Lundmark.

Pappan hade en klädbutik, mamman var hemmafru, och så fort tillfälle gavs brukade familjen åka iväg till sommarstugan i Sunnemo några mil bort. Den stugan, skogarna däromkring, liksom bläddringar i mammans herbarium, var det som väckte naturintresset i den unga Lars. Tidigt började han också plita ner och avbilda det han upptäckte.

– Jag uppfann liksom att jag skulle ha någonting att göra. Skriva, måla och bli bra på det. Få drömma mig iväg. Men i skolan var jag inte överdrivet duktig på teckning.

Fast det blev han, och med tiden uppmärksammades hans tavlor även av omgivningen, av både konstsalonger och lokalpress. Lars ansågs begåvad och fick beröm.

– Du vet, när man inte kan skapa sig ett vanligt liv som ens jämnåriga kan – med flickvänner och sådant – då får man söka bekräftelse på andra sätt. Det blev liksom min överlevnadsgrej. Jag gick in i det i stället för att bli lycklig på annat sätt.

Foto: David Lundmark.

Då smällde jag genast i mig tabletter för att få bort ångesten. Rökte och såg på skräckfilm.

Föräldrarna var uppmuntrande i det avseendet. Ända sedan Lars var liten hade de också tagit med honom på utställningar lite varstans där han fick träffa konstnärer. Och i tonåren – i takt med att han hade blivit allt mer hämmad, blyg och sluten – träffade han Axel Florin. En femtio år äldre konstnär som livnärde sig som fabriksarbetare, och som kom att betyda mycket för honom. I Axel såg Lars både en förebild och själsfrände.

– Han var liksom rädd för livet på nåt sätt. Väldigt känslig. Hans fru fick ta hand om honom medan han fick drömma sig bort bland sina skulpturer i ett uthus.

Kände du igen dig i honom?

–Ja, det gjorde jag, och vi fick väldigt bra kontakt. Han gjorde i ordning ett litet rum åt mig som jag kunde måla i. Han var svarvare, tror jag. För han brukade ta hem stålull som blev över på fabriken, som han tyckte sig se figurer i, och som han sedan gjorde skulpturer av.

Tidigare missbrukade Lars Lerin alkohol och tabletter i många år, och nu när vi möter honom har han nyss kommit hem från en inspelning av en tv-serie på det temat. Om hur enkelt det är att fastna i träsket och hur svårt det är att ta sig ur.

Under inspelningen besökte han bland annat ett behandlingshem i Hälsingland där han själv blev avgiftad för ganska exakt tjugo år sedan.

– I sex veckor var jag inlagd och det var en skräckupplevelse. Jag hade sån hemsk abstinens. Det var också jobbigt att komma tillbaka dit. Se mitt gamla rum, korridoren, patienterna som stod utanför och rökte.

Alkoholism är en sjukdom, säger han. Något man lätt kan halka in i.

– Jag måste hålla mig i schack. Alltså, jag längtar inte efter alkohol men jag behöver hela tiden påminna mig om vad jag har varit igenom. Därför går jag fortfarande på AA-möten och träffar andra som har samma problem. Gör jag inte det så kanske jag tror att jag blir frisk igen.

Han minns första gången han drack. När han hade nallat ur pappas romflaska och blandat ut med sockerdricka.

– Gud vad skönt, kände jag. Det här är min grej. Modet, självförtroendet man får. Men det gick snabbt över i illamående eftersom jag drack för mycket redan första gången.

Ändå skulle det bli fler gånger. Många fler.

– Och så småningom blev det som en nedåtgående spiral. Ja, jag ville bara ha mer och mer, och kroppen kräver ju det för att alkoholen ska få någon effekt. Likadant med tabletter.

Efter en fest med några vänner bestämde han sig till slut för att söka hjälp. Helt på eget initiativ.

– Jag kunde inte leva så där längre, tänkte jag. Jag var tvungen att välja. Antingen leva vidare eller bara somna in i den grå tablettvärlden.

Vad för slags tabletter brukade du ta?

– Ett bensopreparat, liknande Rohypnol. Och det i kombination med alkohol – jag blev som ett vilddjur. Och när jag bara tog tabletter så blev jag som en robot, som bara gick och fungerade.

Från morgon till kväll?

– Ja, jag behövde det för att inte bli orolig. Tabletten, som läkarna skrev ut, gjorde att jag över huvud taget kunde fungera. Orka leva.

Och alkohol?

– Det drack jag tills jag vart mer eller mindre redlös varje gång. Jag ville bara bort på något vis. Och de där vredesutbrotten kunde komma även mellan fyllorna.

Hur var det dagen efter?

– Då smällde jag genast i mig tabletter för att få bort ångesten. Rökte och såg på skräckfilm.

Färg, penslar och annat nödvändigt. ”Moddlare använder jag när jag ska stryka stora ytor.” Akvarellpapperet Lars Lerin använder kommer från svenska Lessebo och franska Arches. Foto: David Lundmark.

Han skrattar, reser sig upp från köksstolen och på sin milda värmländska säger han sedan att det känns som han precis ”suttit i en rättssal”, och att ”vi kanske skulle gå ut till ateljén i stället”.

Och så fem minuter senare, i hallen till ateljén:

– Tyvärr är det lite rörigt och så luktar det död. Katterna brukar nämligen gömma döda fåglar här inne som jag inte hittar.

Katterna syns heller inte till, men han har två, Mimi och Silling. De får komma och gå som de vill här i ateljén, säger han, något som säkert många av hans fans skulle kunna betala för att få göra.

Ja, vem vet, kanske blir det ett museum här en dag. Med kattklösta gamla möbler, fulla bokhyllor, akvarellpapper i drivor och så ett stort svart och halvt belamrat pingisbord som får tjäna som arbetsbord.
Arbetsdagarna brukar se ungefär likadana ut.

– Jag målar några timmar på förmiddagen och några på eftermiddagen. Men sedan är det ju allt annat som ska göras, barnen som ska till skolan i tid och så. Men jag har inga fasta tider.

Vägen ut

Så heter Lars Lerins programserie som nu är under klippning och som ska sändas på SVT
efter årsskiftet.

Kändisskapet tycks han ta med ro. Någon press eller prestationsångest känner han inte heller.

– Näe. Förr målade jag mycket för att jag skulle få beröm och bekräftelse. Men det har jag helt släppt. Du vet, det är ändå vardagen som är det viktigaste. Med barnen, katterna och att jag får hålla på med mitt arbete.

Särskilt lättstörd är han inte.

– Visst hör jag när barnen hoppar i studsmattan, men jag har liksom den förmågan att jag kan fokusera mig på arbetet ändå. Jag sätter bara på en ljudbok och så är jag inne i den världen.

Men vad är det som driver honom egentligen?

– Det är den där njutningen man får. När man får hålla på med färger, pigment, vatten, och liksom bygga upp något … Det är det jag lever för.

Idéer och uppslag får han hela tiden.

– Jag tar bara hem det jag behöver i form av foton eller något annat som jag tycker att jag har användning för. Det kan vara en bostadsannons, ett äpple, en cykel. Man kan nog måla vad som helst.

Hittills har han haft en enda svacka.

– Det var då när jag slutade med alkohol och tabletter. Ja, jag blev förvirrad. Hade tappat styrseln, tyckte jag. Men det gick över efter någon vecka och då fick jag en helt annan lust att måla.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Skiftarbetets fram- och baksidor

Het näthandel ger helgskift

Het näthandel ger helgskift

Näthandelns uppsving under 2020 ledde till många timmar övertid på DS Smith i Värnamo. Nu har de infört ett nytt helgskift för att hinna med – och över 200 sökte jobben.

”Mycket man måste ha koll på”

”Mycket man måste ha koll på”

August Wieser gick i första kullen på pappersarbetarutbildningen på Polhemsskolan i Gävle. Nu har han fått jobb, och behovet av kompetent arbetskraft inom pappersindustrin är fortsatt stort. Men nu tar utbildningen paus – på grund av för få sökande.

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Lämnade skiftarbetet – efter två missfall

Lämnade skiftarbetet – efter två missfall

Skiftarbetet gjorde att Nadine Dabo mådde dåligt.
Efter två missfall jobbar hon nu dag och väntar barn.

Så kan nattjobbet bli mer  hälsosamt

Så kan nattjobbet bli mer hälsosamt

Att arbeta flera nätter i rad tär på kroppen. Forskare i Norden har nu vägt samman sina studier. Skiftarbete är ännu sämre för hälsan än vad man tidigare trott.

Måste jag jobba på julen i år igen?

Måste jag jobba på julen i år igen?

Kan samma skiftlag jobba under julen flera år i rad? Juristen Henric Ask svarar.

Julkort från fabriken

Julkort från fabriken

Hur är det att arbeta på julen när alla andra är lediga? DA besökte Rottneros bruk och pratade julskift och traditioner.

Högtryck på Getinge – nu jobbar de tvåskift

Högtryck på Getinge – nu jobbar de tvåskift

Vissa permitteras, andra sägs upp. Men på medicinteknikbolaget Getinge i Solna kan de anställda lugnt räkna med att de får behålla jobben.