Industriarbetarnas tidning

Lars Lerin valde livet

15 oktober, 2021

Skrivet av

Vägen från missbruket Han är både erkänd och berömd. Men ett tag var han nära att gå under i alkohol och tabletter. DA har träffat konstnären Lars Lerin som snart är aktuell i en ny tv-serie.

Lars Lerin

Ålder: 67 år.
Familj: Maken Manoel ”Junior” Marques Lerin samt sönerna Rafael och Gabriel.
Bor: I en villa på Hammarö.
Utbildning: Gerlesborgsskolan i Stockholm 1974–1975 och Valands konstskola i Göteborg 1980–1984.
Ställt ut: Över hela världen. Har även en konsthall i Karlstad – Sandgrund.
Gett ut: Över 50 böcker sedan debuten Utpost 1983.
Motionerar? ”Jag försöker göra något fysiskt varje dag. Promenera, cykla.
Övrigt: Tilldelades Augustpriset 2014 för sin fackbok Naturlära. Vinnare av två Kristallen-statyetter 2016 för SVT-programmet Vänligen Lars Lerin. För sina konstnärliga insatser har han bland annat ärats med kunglig medalj. Hedersdoktor vid Karlstad universitet.

Det är en disig fredag i september och vi träffar Lars Lerin i hans hem på Hammarö strax utanför Karlstad. Det är här han har sin bas. Två gulgråa gamla trähus uppe på en höjd – ett större och ett mindre – med en studsmatta ute på tomten och med en storslagen utsikt över Vänern.

Bäst trivs han i det lilla huset intill, säger han på en stol i köket och nickar i riktning mot ateljén. Och så i naturen då. Ja, det är där som han alltid har sökt tröst och hämtat energi ifrån och som ju också är ett återkommande motiv i hans målningar. Lofotenlandskapen till exempel. Som den som klubbades på auktion för 440 000 kronor härom året, det högsta priset någonsin för ett Lerinverk.

Om man var annorlunda, som jag, och väldigt feminin, då kom man lite i kläm där.”

Lars Lerin, om uppväxten i Munkfors.

Nordens främste akvarellmålare, han anses vara det. Folkkär dessutom. Allt det där som han en gång drömde om i Munkfors där han växte upp och där han ständigt blev retad och tillrättavisad för att han var den han var. Eller ville vara. Såg sig som. En flicka. En till en början glad och utåtriktad liten flicka som hellre hoppade rep med flickorna än sparkade boll med pojkarna.

Men det var Lars tvungen att göra i smyg.

– Jag hade ganska många tjejkompisar, men dem fick jag inte leka med för mamma. Hon var väldigt fixerad vid att jag skulle smälta in. Samtidigt som jag försökte trösta henne om någon hade mobbat mig, kallat mig ”tösa” till exempel.

Sextiotalets Munkfors var en bruksort starkt präglad av klasskillnader, jantelag och traditionella könsroller. Som tidsandan var på den tiden. Ett folkhem där man skulle vara och bete sig som alla andra. Radhusområdet som familjen Lerin bodde i, med alla dess välskötta gräsmattor, ingick i allt väsentligt i den mallen.

– Om man då var annorlunda, som jag, och väldigt feminin, då kom man lite i kläm där.

”Förr trodde jag att jag var tvungen att vara drogad för att kunna måla. Nu kommer lusten av sig själv, som tur är.” Foto: David Lundmark.

Pappan hade en klädbutik, mamman var hemmafru, och så fort tillfälle gavs brukade familjen åka iväg till sommarstugan i Sunnemo några mil bort. Den stugan, skogarna däromkring, liksom bläddringar i mammans herbarium, var det som väckte naturintresset i den unga Lars. Tidigt började han också plita ner och avbilda det han upptäckte.

– Jag uppfann liksom att jag skulle ha någonting att göra. Skriva, måla och bli bra på det. Få drömma mig iväg. Men i skolan var jag inte överdrivet duktig på teckning.

Fast det blev han, och med tiden uppmärksammades hans tavlor även av omgivningen, av både konstsalonger och lokalpress. Lars ansågs begåvad och fick beröm.

– Du vet, när man inte kan skapa sig ett vanligt liv som ens jämnåriga kan – med flickvänner och sådant – då får man söka bekräftelse på andra sätt. Det blev liksom min överlevnadsgrej. Jag gick in i det i stället för att bli lycklig på annat sätt.

Foto: David Lundmark.

Då smällde jag genast i mig tabletter för att få bort ångesten. Rökte och såg på skräckfilm.

Föräldrarna var uppmuntrande i det avseendet. Ända sedan Lars var liten hade de också tagit med honom på utställningar lite varstans där han fick träffa konstnärer. Och i tonåren – i takt med att han hade blivit allt mer hämmad, blyg och sluten – träffade han Axel Florin. En femtio år äldre konstnär som livnärde sig som fabriksarbetare, och som kom att betyda mycket för honom. I Axel såg Lars både en förebild och själsfrände.

– Han var liksom rädd för livet på nåt sätt. Väldigt känslig. Hans fru fick ta hand om honom medan han fick drömma sig bort bland sina skulpturer i ett uthus.

Kände du igen dig i honom?

–Ja, det gjorde jag, och vi fick väldigt bra kontakt. Han gjorde i ordning ett litet rum åt mig som jag kunde måla i. Han var svarvare, tror jag. För han brukade ta hem stålull som blev över på fabriken, som han tyckte sig se figurer i, och som han sedan gjorde skulpturer av.

Tidigare missbrukade Lars Lerin alkohol och tabletter i många år, och nu när vi möter honom har han nyss kommit hem från en inspelning av en tv-serie på det temat. Om hur enkelt det är att fastna i träsket och hur svårt det är att ta sig ur.

Under inspelningen besökte han bland annat ett behandlingshem i Hälsingland där han själv blev avgiftad för ganska exakt tjugo år sedan.

– I sex veckor var jag inlagd och det var en skräckupplevelse. Jag hade sån hemsk abstinens. Det var också jobbigt att komma tillbaka dit. Se mitt gamla rum, korridoren, patienterna som stod utanför och rökte.

Alkoholism är en sjukdom, säger han. Något man lätt kan halka in i.

– Jag måste hålla mig i schack. Alltså, jag längtar inte efter alkohol men jag behöver hela tiden påminna mig om vad jag har varit igenom. Därför går jag fortfarande på AA-möten och träffar andra som har samma problem. Gör jag inte det så kanske jag tror att jag blir frisk igen.

Han minns första gången han drack. När han hade nallat ur pappas romflaska och blandat ut med sockerdricka.

– Gud vad skönt, kände jag. Det här är min grej. Modet, självförtroendet man får. Men det gick snabbt över i illamående eftersom jag drack för mycket redan första gången.

Ändå skulle det bli fler gånger. Många fler.

– Och så småningom blev det som en nedåtgående spiral. Ja, jag ville bara ha mer och mer, och kroppen kräver ju det för att alkoholen ska få någon effekt. Likadant med tabletter.

Efter en fest med några vänner bestämde han sig till slut för att söka hjälp. Helt på eget initiativ.

– Jag kunde inte leva så där längre, tänkte jag. Jag var tvungen att välja. Antingen leva vidare eller bara somna in i den grå tablettvärlden.

Vad för slags tabletter brukade du ta?

– Ett bensopreparat, liknande Rohypnol. Och det i kombination med alkohol – jag blev som ett vilddjur. Och när jag bara tog tabletter så blev jag som en robot, som bara gick och fungerade.

Från morgon till kväll?

– Ja, jag behövde det för att inte bli orolig. Tabletten, som läkarna skrev ut, gjorde att jag över huvud taget kunde fungera. Orka leva.

Och alkohol?

– Det drack jag tills jag vart mer eller mindre redlös varje gång. Jag ville bara bort på något vis. Och de där vredesutbrotten kunde komma även mellan fyllorna.

Hur var det dagen efter?

– Då smällde jag genast i mig tabletter för att få bort ångesten. Rökte och såg på skräckfilm.

Färg, penslar och annat nödvändigt. ”Moddlare använder jag när jag ska stryka stora ytor.” Akvarellpapperet Lars Lerin använder kommer från svenska Lessebo och franska Arches. Foto: David Lundmark.

Han skrattar, reser sig upp från köksstolen och på sin milda värmländska säger han sedan att det känns som han precis ”suttit i en rättssal”, och att ”vi kanske skulle gå ut till ateljén i stället”.

Och så fem minuter senare, i hallen till ateljén:

– Tyvärr är det lite rörigt och så luktar det död. Katterna brukar nämligen gömma döda fåglar här inne som jag inte hittar.

Katterna syns heller inte till, men han har två, Mimi och Silling. De får komma och gå som de vill här i ateljén, säger han, något som säkert många av hans fans skulle kunna betala för att få göra.

Ja, vem vet, kanske blir det ett museum här en dag. Med kattklösta gamla möbler, fulla bokhyllor, akvarellpapper i drivor och så ett stort svart och halvt belamrat pingisbord som får tjäna som arbetsbord.
Arbetsdagarna brukar se ungefär likadana ut.

– Jag målar några timmar på förmiddagen och några på eftermiddagen. Men sedan är det ju allt annat som ska göras, barnen som ska till skolan i tid och så. Men jag har inga fasta tider.

Vägen ut

Så heter Lars Lerins programserie som nu är under klippning och som ska sändas på SVT
efter årsskiftet.

Kändisskapet tycks han ta med ro. Någon press eller prestationsångest känner han inte heller.

– Näe. Förr målade jag mycket för att jag skulle få beröm och bekräftelse. Men det har jag helt släppt. Du vet, det är ändå vardagen som är det viktigaste. Med barnen, katterna och att jag får hålla på med mitt arbete.

Särskilt lättstörd är han inte.

– Visst hör jag när barnen hoppar i studsmattan, men jag har liksom den förmågan att jag kan fokusera mig på arbetet ändå. Jag sätter bara på en ljudbok och så är jag inne i den världen.

Men vad är det som driver honom egentligen?

– Det är den där njutningen man får. När man får hålla på med färger, pigment, vatten, och liksom bygga upp något … Det är det jag lever för.

Idéer och uppslag får han hela tiden.

– Jag tar bara hem det jag behöver i form av foton eller något annat som jag tycker att jag har användning för. Det kan vara en bostadsannons, ett äpple, en cykel. Man kan nog måla vad som helst.

Hittills har han haft en enda svacka.

– Det var då när jag slutade med alkohol och tabletter. Ja, jag blev förvirrad. Hade tappat styrseln, tyckte jag. Men det gick över efter någon vecka och då fick jag en helt annan lust att måla.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Musik som spolar kröken

Musik som spolar kröken

Musiken har problem med spriten. Det finns betydligt fler förskönande fylleskildringar än låtar om att nyktra till.

Ny föreskrift sågas: ”Fler uppsägningar att vänta”

Ny föreskrift sågas: ”Fler uppsägningar att vänta”

Nu kan det bli svårare att få rehabilitering för alkoholmissbruk och andra beroendesjukdomar, menar fackliga företrädare. En ny föreskrift från Arbetsmiljöverket sågas.

”Drogtester är som ett lotteri”

”Drogtester är som ett lotteri”

Om du åker fast i ett drogtest på jobbet kan du köpas ut, polisanmälas, omplaceras eller skickas till behandlingshem.
Rättsläget är oklart. Privata företag bestämmer själva hur de gör.

Missbrukaren måste få hjälp

Missbrukaren måste få hjälp

Arbetsgivaren ska inte vara både spanare, polis och domare. Att slänga ut anställda som fastnat i drogtester är fel väg att gå, skriver chefredaktör Helle Klein.

 ”Tjata inte om afterwork!”

 ”Tjata inte om afterwork!”

Äntligen helg och hela arbetslaget ska ut och ”ta en öl” efter jobbet. Blir du pressad att dricka mer än du själv vill?
Eller är du en av dem som tjatar?

När drickandet går för långt

När drickandet går för långt

En arbetsgivare ska både ställa upp och ställa krav när alkoholen tar för stor plats. På V-Tab i Göteborg har det förebyggande arbetet räddat ett tiotal medarbetare från att supa bort sina jobb.

När onda anden släpps ur flaskan

Steg ett för att bryta alkoholberoende är att vilja själv. Sedan behövs hjälp – och den finns att få. Vi har rådfrågat facket, juristen och psykologen.

Det dagliga doppet

Det dagliga doppet

”Jag fick deras tillåtelse att fotografera om jag själv tog ett dopp”, berättar fotografen Markku Lähdesmäki. ”Det blev en andlig, uppfriskande – och naturligtvis – hisnande kall upplevelse.”

”När mamma gråter är texten bra”

”När mamma gråter är texten bra”

Hennes ord nålar fast Malmfälten på Lapplands horisont. Med samma ord vann gruvarbetaren Wilma Saga Persson Poetry slam Norrbotten. Här kan du se henne framföra dikten Vi är Verkligheten.

”Bara positiva reaktioner på vårt Marx-spa”

”Bara positiva reaktioner på vårt Marx-spa”

Viskadalens folkhögskola satsade på ett Marx-spa när Dagens Arbete besökte dem 2019. Vi undrade hur det har gått.

Avtal 2023

Irene Wennemo: Höjda chefslöner försvårar avtalsrörelsen

Irene Wennemo: Höjda chefslöner försvårar avtalsrörelsen

Om de allra högsta cheferna får kraftigt höjda ersättningar under avtalsrörelsen blir det svårare för parterna att komma överens, säger Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo.

Därför är avtalsrörelsen laddad som ingen annan

Därför är avtalsrörelsen laddad som ingen annan

Priserna stiger och ibland handlar det bara om att lönen ska räcka månaden ut. Kommer förhandlarna att ta hänsyn till det, undrar Dagens Arbetes reporter Anna Julius.

Teknikföretagen kräver 2,0 procent

Teknikföretagen kräver 2,0 procent

Teknikföretagen vill se en löneökning på 2,0 procent. De föreslår ett engångsbelopp enligt tysk modell om 3000 kronor. De vill även öka företagens makt över arbetstiden.

”Låt protester bli årets julklapp till ledningen”

”Låt protester bli årets julklapp till ledningen”

När våra företrädare lämnar oss med svältlöner så måste vi ta saken i våra egna händer och protestera, som resten av världen gör, skriver sex IF Metall-medlemmar.

Pappers säger ja till 4,4 procent

Pappers säger ja till 4,4 procent

Pappers ställer sig bakom LO-samordningen. Det blev klart under förbundsmötet i Uddevalla på söndagen. ”Det känns bra!”, säger Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson.

GS säger ja till avtalskrav

GS säger ja till avtalskrav

GS ställer sig bakom de framlagda kraven inför kommande avtalsrörelse.

IF Metalls avtalsråd sa ja till plattformen

IF Metalls avtalsråd sa ja till plattformen

Många tyckte att avtalskraven var för låga men IF Metalls avtalsråd röstade ändå ja till att vara med i Facken inom industrins och LO:s plattformar. 

Vilse i avtalsspråket?

Vilse i avtalsspråket?

Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med dina villkor att göra.

Intern kritik i IF Metall: Fick veta budet för sent

Intern kritik i IF Metall: Fick veta budet för sent

Många förtroendevalda blev tagna på sängen av fackens bud på 4,4 procent. Lars Ask, klubbordförande på Volvos Verkstadsklubb i Skövde, tycker att de borde fått veta budet i förväg.

”Nu tar vi lönekampen till IF Metalls kongress”

”Nu tar vi lönekampen till IF Metalls kongress”

Vi gick ner i lön vid krisen 2008, och lät oss permitteras under pandemin, samtidigt som företagen tog ut jättevinster. Vi måste visa ledamöterna på IF Metalls kongress att vi inte tänker nöja oss med luft i plånboken, skriver IF Metall-medlemmen Andreas Köhler.

Arbetsgivarna: Kraven är för höga

Arbetsgivarna: Kraven är för höga

Varken Industriarbetsgivarna eller Trä- och möbelföretagen tycker att Facken inom industrins lönekrav är rimliga. ”Vi betraktar världen ur olika perspektiv.”

Dagens Arbetes poddar Lyssna på de senaste avsnitten

Hej Socialdemokrat! – här är den indragna vallåten från 1968

Hej Socialdemokrat! – här är den indragna vallåten från 1968

1968 fick Socialdemokraterna 50,1 procent av rösterna i riksdagsvalet. Men det var knappast tack vare kampanjlåten ”Hej Socialdemokrat!”. Kalle Lind berättar.

Den bortglömda Linje 2-sången

Den bortglömda Linje 2-sången

Lyssna på Linje 2-sången från kärnkraftsomröstningen 1980. Dagens Arbetes reporter Jonas Nordling har grävt i arkivet – och pratat med linje 2-generalen.

Facket och näringslivet vill se snabbare grön omställning

Facket och näringslivet vill se snabbare grön omställning

Det största hindret för den gröna omställningen är att beslutsfattare och allmänhet inte tror att den kommer att kunna genomföras. Lyssna på podden med Marie Nilsson, Svante Axelsson och Helle Klein.

Fackets starka motstånd mot nazismen

Fackets starka motstånd mot nazismen

Författaren Anna-Lena Lodenius gästar Dagens Arbete Historia. Tillsammans med Harald Gatu och Helle Klein utforskar hon hur arbetarrörelsen hanterat högerextremismen historiskt. Författaren Mats Wingborg ger en nutida internationell utblick.

Facket och flyktingarna

Facket och flyktingarna

Svenska facken smugglade flyktingar, pengar och information under andra världskriget. Norska motståndsmän fick bo i ett hus i centrala Stockholm under täckmanteln att de var grafiska ombudsmän.

Hoten mot de svenska industrijobben

Hoten mot de svenska industrijobben

Svensk basindusti exporterar 90 procent av produkterna. Så hur drabbas Sverige när länder som USA vill rädda sina egna industrijobb? Och hur går det med den gröna omställningen när energikrisen slagit till?

Den stora modebluffen

Den stora modebluffen

När Domsjös trämassa blir viskosfiber i Indien görs det med metoder som har skadat människor och miljö i mer än hundra år. Så varför låtsas svenska ­mode­företag som H&M att det är nytt och fräscht?