Marie Nilsson: Höjd pensionsålder är ett svek
”Helt uppåt väggarna”
Bosse, 79, har jobbat 65 år på Cementa – ”Man blir lite som ett museiföremål själv”
Publicerad 2025-08-16, 07:00 Uppdaterad 2025-08-18, 09:09
Efter 65 år på Cementa i Slite bjöds Bosse Persson på festfika. Men det var inget avskedskaffe – 79-åringen har inga planer på att sluta.
1960 klev Bo Persson in på Cementas betongfabrik i Slite för första gången. Han hade ännu inte fyllt 15 år.
– Jag vågar inte säga att jag kommer ihåg så värst mycket. Jag var ju bara 14, fyllde 15 först någon månad senare, säger Bosse, som han kallades då och fortfarande kallas nu, 79 år gammal.
På fabriken fanns en verkstadsskola, en treårig lärlingsutbildning där eleverna anställdes och fick lön.
– Första halvåret hade jag 1,75 i timmen, och vi fick betalt i veckolön. Det låter inte mycket, men det var rätt bra. Andra veckan vi jobbade fick vi hämta ut den första lönen. Första halvåret sparade jag ihop till en moppe.
En arbetsvecka på 1960-talet var 48 timmar. Bosse jobbade måndag till lördag, från klockan sju till halv fem. Han lärde sig maskinarbete, reparationer och att tillverka reservdelar.
Från niande till duande
På den tiden rådde en strikt hierarki på fabriken.
– Man sa ”ni” och använde titlar på varandra. Men efter några år fick vi en ny chef som tyckte det var gammalmodigt. Vi började faktiskt säga ”du” till varandra flera år före den stora du-reformen i Sverige.
När det formella tilltalet försvann blev stämningen öppnare. Samtidigt växte fabriken och alla som gått utbildningen med Bosse fick erbjudande om jobb. Kvinnor fanns då bara på kontoret.
– Det var under 1970-talet som det började komma in kvinnor i fabriken också. Det var genom grovstädningen, som skedde med stora dammsugarbilar. Nu är runt 18 procent av produktionen kvinnor, allt från truckförare till operatörer.
Han minns inget större motstånd, men tycker att arbetsmiljön blev friskare när det blev mer blandat. Grabbigheten tonades ner.
Arbetsmiljön förändras
Allt kunde dock inte förändras. En cementfabrik är fortfarande en dammig och bullrig arbetsplats. Under åren har det även inträffat dödsolyckor.
– Då känner man väldigt starkt att så här ska det ju inte gå till. Men på något sätt går arbetet vidare sen.
Bosse engagerade sig tidigt fackligt och var skyddsombud i 30 år. Han har sett hur arbetsmiljöarbetet vuxit fram.
– När jag började var det ingen som hade hjälm. Det infördes med tiden. Likadant var det med hörselskydd.
Jag har ett par fingertoppar färre på högerhanden. Men annars, enligt läkaren, har jag lungor som en 20-åring, trots asbest, svetsrök och cigaretter i mitt förflutna.
Asbest och tur i lungorna
Asbest var länge ett vanligt material på fabriken. Att det var farligt visste de inte från början.
– Jag minns inte att vi blev direkt oroliga när vi förstod att det var farligt. Kunskapen kom också gradvis. Och vad jag vet har ingen hos oss, tack och lov, blivit sjuk av asbest.
När farorna blev kända infördes utbildning, skyddsmasker och särskilda kläder. Asbest förbjöds i slutet av 1970-talet, även om materialet kan finnas kvar i fabriken.
För egen del klarade sig Bosse bra när han efter 50 år stämplade ut från produktionen och i stället erbjöds fortsätta som guide på fabriken.
– Jag har ett par fingertoppar färre på högerhanden. Men annars, enligt läkaren, har jag lungor som en 20-åring, trots asbest, svetsrök och cigaretter i mitt förflutna. Jag har haft tur helt enkelt.
Från verkstadsgolvet till guidningar
För Bosse har jobbet alltid varit mer än bara slit. När dagen för pensionen kom var han inte redo att lägga av.
– Under hela arbetslivet har jag fått lära mig massa nya saker. Som skyddsombud fick jag sitta med i projektgrupper när vi byggde ut fabriken. Efter att datorn kom in på jobbet blev det mycket maskinunderhåll via analysprogram.
Han erbjöds att fortsätta på Cementa som guide och är nu inne på sitt femtonde år i den rollen. Några tusen visningar har det blivit.
Läs också
Iwan Larsson, 73: ”Har inte haft semester sedan 2005”
Långt efter pensionsåldern jobbar Iwan Larsson fortfarande heltid på Swedpaper utanför Gävle. Som en av över 250 000 jobbonärer kallas han ”pappersmästare” av sina yngre arbetskamrater.
Samma jobb – samma kärlek
Eftersom 65 år är en lång tid i ett människoliv har även livet utanför Cementa hunnits ändras en hel del för Bosse sedan 14-årsåldern. Han har gjort lumpen. Kommit på att det är intressant med tjejer. Träffat den kvinna som blev hans fru, och som förblivit det sedan dess.
– Samma jobb efter 65 år, samma kvinna efter 57 år.
De fick barn och köpte hus. På fritiden har han snickrat och jobbat i trädgården.
Som guide en dag i veckan har han tid för både Cementas industrimuseum och ett sjöfartsmuseum i området.
– Det är så jag får dagarna att gå vid sidan av allt annat. När man är så här gammal blir man lite av ett museiföremål själv, säger han.
Bosses tips till dig som vill trivas och utvecklas på jobbet
- Var positivt inställd till det du gör.
- Försök vara öppen för nya ideer och eventuella förändringar.
- Försök att lära att känna dina nya arbetskamrater.
Sugen på att besöka fabriken och museet?
Under sommarmånanderna sker guidningar cirka en gång i veckan. Övriga året kan företag och föreningar boka visningar genom Heidelberg cement i Slite.
Läs också
Kenneth, 66, går i pension efter ett halvt sekel på hyvleriet: ”Det är det som hållit mig kvar”
Kenneth Antonsson ska nu lära sig att sova längre än till klockan 05.30 – och inse att hyvleriet i Frödinge snurrar vidare utan honom. Efter 50 år på samma arbetsplats ska han nämligen gå i pension. Nyheten i korthet: – Kenneth Antonsson har arbetat på samma arbetsplats i 50 år. – Att han skulle bli […]
