38 sätt att få fel att bli rätt

Krönika Dagens politiker kan ha lusläst filosofen Schopenhauers retoriktips. Eller hängt för mycket på Facebook.

Stirrig blick, vilt spretande hår, sammanbitet gap och gravallvarlig uppsyn: filosofen Arthur Schopenhauer såg besvärlig ut. Och var förstås också det. Det märks i hans bok Eristik: eller 38 sätt att få rätt.

Eristik kallas för retorikens svarta får. Om retorik är som judo, är eristik som ett gatuslagsmål. Utgångspunkten är att människan är lögnaktig och fåfäng. Spela roll om man har fel eller tjänar oärliga syften. Det enda som gäller är att få sista ordet. Till varje pris, med alla medel.

Det kan kännas dystert för den som tycker att skälet att få rätt ska vara att ha rätt.

Det kan kännas dystert för den som tycker att skälet att få rätt ska vara att man haft rätt. Många av oss som inte är cyniskt eller pessimistiskt lagda, har en naiv övertro på värdet av våra arguments starka logik. Därför kan vi lätt bli intrasslade eller ställda när vi bemöts med elaka, sluga, kränkande, lögnaktiga, manipulerande – men effektiva – knep.

Filosofens bok är från 1800-talet. Men metoderna i den lever som aldrig förr. Särskilt i sociala medier. Och även alltmer i politiken. Låt mig ge några exempel.

Teknik 14. ”Utropa sig till segrare. Om motståndaren är blyg eller dum och man själv är mycket oförskämd och har stark röst, kan det mycket väl lyckas.”

Så gjorde Donald Trump i presidentvalet år 2020. Och vann – åtminstone om han själv får säga det.

Teknik 33. ”I teorin må det vara riktigt, men i praktiken är det falskt.” Man accepterar grunderna men förnekar följderna. Som SD-ledamoten Elsa Widding, när hon i höstas stod i riksdagen och svamlade om att klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd.

Teknik 36. ”Att genom meningslöst ordsvall göra motståndaren flat, att förbluffa honom.”

Här går jag tillbaka till alliansen för att hitta en verklig mästare: Centerpartiets Maud Olofsson. Hon vägrade besvara frågor genom att kulspruta ur sig prat om annat. Sveriges största intervjusabotör före henne heter Carl Bildt. Han kan förstås än. Men numera har få journalister så mycket
tid att kasta bort att de ger Bildt mikrofonen.

Vilka inaktuella exempel, kan man tänka om de två ovan nämnda. Det beror på att alla som Tidöavtalet gjorde till ministrar i en häpnadsväckande utsträckning avböjer eller ignorerar utfrågningar hos de besvärliga medierna.

Sveriges nya borgerliga regering vet att där kan de inte vinna en ärlig diskussion. Därför tar de till teknik 18: ”Märker vi att motståndaren inlett en argumentation med vilken han kommer att besegra oss, får vi inte låta det gå så långt: vi måste hindra honom från att slutföra argumentationen genom att i god tid avbryta debattens gång.” 

Sven Olov Karlsson