En magisk gräns spräcktes – men osäkerheten består

PerspektivVi kan komma överens – även när det blåser kallt. Kanske är det det viktigaste budskapet från både fack och arbetsgivare när avtal efter avtal nu tecknas, skriver Dagens Arbetes reporter Anna Julius.

Det var en magisk gräns – 4 procent. Budskapet från förhandlingsdelegationerna till fackets förhandlare var tydligt: Den gränsen måste ni över.

Det sas att det skulle bli en av de tuffaste avtalsrörelserna i mannaminne. Att förhandla under skyhög inflation, ett krig i Europa och med en lågkonjunktur runt hörnet. Och tufft blev det. Både arbetsgivare och facktoppar såg påtagligt trötta ut efter en intensiv slutförhandlingsvecka, när de presenterade industrins avtal i fredags. ”Vi har gått en riktig holmgång om nivån”, sa GS-fackets Per-Olof Sjöö.

För fack och arbetsgivare är presskonferensen en chans till fifteen minutes of fame, även om en del är vana vid rampljuset. Alla stora medier är där, SVT filmar och radion sticker fram sina mikrofoner. Men det finns en grupp människor som är nog så viktiga ur facklig synvinkel, men som inte syns i nyhetssändningarna: Förhandlingsdelegationerna.

Från arbetsplatser runt om i landet har förtroendevalda rest till de fackliga organisationernas förbundskontor i Stockholm för att agera bollplank till förhandlarna, och se till att avtalsvärdet inte blir för lågt.

Även de verkar ha haft det ovanligt tufft i år. De visste att många medlemmar tyckte att fackets ursprungsbud på 4,4 procent var lågt. De visste också att många var hårt pressade av stigande livsmedelspriser och bränslekostnader. Uppepå det gick flera företag riktigt bra.

Därför manade förhandlingsdelegationerna facken att inte ge sig förrän de fick över 4 procent första året. Och det fick de.

Man kan gissa att den skarpa kritik som funnits har varit ytterst närvarande i förhandlingarna, och bidragit till att facken inte gav med sig förrän de passerat den magiska fyraprocentsspärren.

I vanliga fall brukar man säga ett avtal brukar hamna någonstans på cirka 75 procent av fackens ursprungsbud. Nu hamnade första året på 4,1 procent av 4,4 procent – 93 procent (räknar man med andra årets 3,3 procent blir det förstås lägre, men ändå ovanligt högt).

Förhandlarna har fått en hel del applåder för sin insats, men många som tycker att budet var för lågt från början låter sig inte blidkas. Man kan gissa att den skarpa kritik som funnits har varit närvarande i förhandlingarna, och bidragit till att facken inte gav med sig förrän de passerat den magiska fyraprocentsspärren. På så sätt har kritikerna trots allt haft ett inflytande.

Facken presenterar avtalet som en stor framgång, och det är förstås extra viktigt att lägga fram den bilden när det har funnits kritik. Avtalet kompenserar inte på långa vägar för inflationen, reallönerna sjunker, men lönehöjningarna var ändå högre än vad många väntade sig, historiskt höga.

Arbetsgivarna såg mer pressade ut, mumlade något om att avtalet blir utmanande för svensk konkurrenskraft, men att arbetsfred också är en konkurrensfördel. Många länder har bra mycket fler arbetsmarknadskonflikter än vi.

Och detta med fredsplikt är viktigt. Det är det som arbetsgivarna köper. I år kanske de tyckte att priset de tvingades betala var högt. Men de fick två för en, två hela år. Facket hade velat att sista året skulle vara uppsägningsbart, men så blev det inte.

Och ur fackets synvinkel är kanske detta avtalets akilleshäl. Andra årets löneökningar är satta till 3,3 procent. ”Det här avtalet ger goda förutsättningar för att återgå till reallöneökningar nästa år”, sa IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

Förutsättningar ja, men det där har man faktiskt ingen aning om. Enligt prognoserna ska inflationen sjunka, men prognoser är prognoser och de görs av prognosmakare som har haft fel förut. Vi vet inget om vad som händer i omvärlden, hur ekonomin utvecklas eller hur länge det fruktansvärda kriget i Ukraina ska fortsätta. Om inflationen inte faller lika mycket som beräknat kan vi stå med reallönesänkningar nästa år också.

Nu har vi satt märket, sa facken. Industriavtalet levererar stabilitet, sa arbetsgivarna.

Det blev kanske en av de tuffaste avtalsrörelserna i mannaminne. Därför var det en del som lyfte på ögonbrynen när fack och arbetsgivare kallade till presskonferens flera timmar innan avtalet gick ut – med slutförhandlingsmått en evighet. Fast kanske var det just för att det var så tufft som det var viktigt för dem stå där på podiet, i god tid.

För det både facken och arbetsgivarna har intresse av att visa är att de har förmågan att komma överens. Arbetsfred för arbetsgivarna, en hyfsat hög löneökning och höjda lägstalöner till facken, vi skakar hand, nu går vi tillbaka och jobbar för svensk exportindustri. Nu har vi satt märket, sa facken. Industriavtalet levererar stabilitet, sa arbetsgivarna.

Att demonstrera att industriavtalet håller även i tider där det inte ger reallöneökningar har varit viktigt för båda parter. Det kan man också se på de övriga LO-förbund som tecknat avtal i snabb takt i enlighet med industrins märke: Pappers, Handels samt Hotell och Restaurang. De två senare förbund med många lågavlönade, där det ändå inte blivit något tjafs (utåt) om hur låglönesatsningen ska tolkas.

Men avtalsrörelsen är långt ifrån slut. Flera LO-förbund finns kvar, inte minst Transport, som lämnat LO-samordningen och krävt 5,5-procentiga löneökningar. Kommer det att få genomslag?

Sen stundar lokala löneförhandlingar. Går det att få ut något extra den vägen? Många företag går bra, till exempel inom pappers- och massaindustrin och delar av verkstadsindustrin. Andra går betydligt sämre, som trähusindustrin. På industrins område blir det särskilt intressant hur det går i till exempel de lönsamma gruvorna, där facken krävt löneökningar på 20 procent. Kommer de att framhärda i de lokala förhandlingarna?

Många beskriver 2023 som ett förlorat år. Lönemässigt är det definitivt det. Även om 4,1 är den högsta siffran i industriavtalets historia, så får hushållen en kraftig sänkning av köpkraften i år.

Kanske kommer inflationen sjunka, kanske kommer de stigande priserna inte vara samtalsämne nummer ett i slutet av året. Men just nu är det det, och hålen som prisökningarna gräver i folks ekonomi är på lång sikt mer kännbara än tillskottet i form av löneökningar – även om facken lyckades pressa dem över den magiska fyraprocentsgränsen.

Anna Julius