Järnladyn rullar på: ”Vi ska vara sist med att lägga ner”

Allt färre läser dagstidningar på papper. Så även pappersarbetarna på Hylte Paper – som jobbar på landets sista stora papperstidningsmaskin.

PM4, så heter den. Maskinen som fortfarande gör traditionellt standard-tidningspapper. Det är ett bullrande och larmigt vidunder som frustat på och levererat alltsedan 1989, samma år som Berlinmuren föll och den engelska premiärministern fortfarande hette Margaret Thatcher – även kallad ”Järnladyn”.

Maskinen är dessutom engelsk.

En cirka tio meter bred, hundra meter lång och åtta meter hög Beloit, som rullar på dag som natt. Mats Hilding, torkare på PM4, var med och körde travers när maskinen byggdes. Då var han småbarnspappa och ännu inte 30 år fyllda, och under den analoga eran läste han förstås lokaltidningen samt övriga tidningar enbart på papper.

Men det gör han inte längre.

Ingen av hans närmaste arbetskamrater heller som det verkar.

– Nä, det slutade jag med redan för tio år sedan, säger han efter att ha flyttat en jättelik tambour med 40 ton sprillans nytt tidningspapper från en plats till en annan.

– Tidningar läser jag bara på mobilen numera.

Fast papperet och maskinen är ju ert levebröd?

– Jo, hon är ju det … Men vi gör ju annat papper också, som kopieringspapper.

”Hon”, säger du?

– Det gör jag, för det är en hon. Absolut en hon. Järnladyn, som hon ju också kallas. Förr åtminstone.

Varför då?

– Tja, den är ju engelsk och det fanns ju en järnlady i England på den tiden…

Men vad har maskinen för likheter med Thatcher?

– Hon var faktiskt rätt sträng de första åren, hade många inkörningsproblem. Jäklades liksom. Men nu är hon snäll, eller ganska snäll i alla fall!

I samma skiftlag som Mats arbetar även hans fru, operatören Susanne Hilding. Hon jobbar på en av brukets tre rullmaskiner, RM4, som är jämnårig med Järnladyn.

– Men den har inget namn, bara RM4!

Även hon läser det mesta på mobilen numera.

– Ja, det har blivit så. Papperstidningarna har ju också blivit tunnare och
tunnare med åren. Fast samtidigt är det ju just sånt papper som vi tillverkar … Det är lite dubbla känslor det där!

Över hundra år av tidningspapper

Tidningspapper har bruket här intill Nissan tillverkat ända sedan fabriken rullade i gång för 115 år sedan. De riktigt stora investeringarna skedde i början på 1970-talet, och när makarna Hilding började jobba här – i slutet på 1980-talet – hade bruket så många som 1 200 anställda och ytterligare tre pappersmaskiner – PM1, PM2 och PM3.

Men det var då. När alla läste tidningar på papper. I dag, när det mesta är ansträngt slimmat och digitaliserat, har det halländska bruket blott 280 anställda och endast en pappersmaskin kvar i drift.

Gran som bruket köper in från skogarna häromkring och först omvandlar till massa, och sedan till papper, resulterar som Mats tidigare nämnde också i andra produkter efter att Järnladyn har tuggat färdigt – såsom skriv- och kopieringspapper.

Ja, i en konkurrensutsatt bransch där efter frågan styr är det förstås viktigt att ha flera ben att stå på.

Särskilt om man vill att årsproduktionen ska ligga kvar på 245 000 ton, minst, även i framtiden.

Kraftigt reducerad produktion

Att papperstidningsläsarna har blivit avsevärt färre med åren, det känner dock de flesta till, man kan ju bara gå till sig själv. Och det visar också siffror från Skogsindustrierna. Ta siffran från 1989, till exempel, när Järnladyn bara var en baby. Då producerades nästan 2 165 000 ton tidningspapper på ett flertal bruk runtom i Sverige, vilket kan jämföras med 670 000 ton år 2020. Siffror för senare år saknas, men uppskattningsvis rör det sig bara om några få hundra tusen ton i dag. 

Peter Andersson, arbetsställets huvudskyddsombud, visar oss runt. I 25 år arbetade han som maskinförare på den sedan flera år nedlagda PM1, berättar han. Men så plötsligt under ett skift, under ett filterbygge, föll en vals ner och träffade honom så pass illa att han blev tvungen att sluta.

– Jag fick bestående men av olyckan, och det var en väldigt lång och besvärlig väg tillbaka. Låg i sträckbänk i fyra dygn. Men jag jobbar på ändå, med arbetsmiljöfrågor.

Järnladyn dånar på och som vid de flesta maskiner, på de flesta bruk, är vi tvungna att nästan skrika till varandra.

– Då kan du ju tänka dig hur det lät här när alla fyra maskiner var i gång samtidigt! ropar Peter lite stolt och lite glatt.

Han dröjer kvar vid maskinens slutända en stund och pekar på en 8,4 meter lång tambour, invirad i 53 000 meter långt och vitt tidningspapper. Sedan ropar han igen:

– Det papperet skulle kunna räcka härifrån till Halmstad!

Vad tycker han om de nya ägarna, då? Hylte Paper, som tog över bruket efter Stora Enso nyligen? Vi går till en betydligt tystare lokal, där några själlösa robotar står och paketerar in färdigskurna pappersrullar.    

– Jo, de är bra tycker jag. Men vi märker ju att vi är ett litet företag nu, att man håller in på kostnaderna. Fast samtidigt fattar vi mycket snabbare beslut numera. Under Stora Enso-tiden kunde en fråga valsa runt jättelänge innan man fick ett ja eller ett nej.

Och försäljningen?

– Den går bra, det ser väldigt positivt ut just nu.

Trots att färre och färre läser papperstidningar?

– Ja, faktiskt. Vi kanske har nått botten nu, vem vet. Vi ska i alla fall vara sist att lägga ner, det har vi alltid sagt. Och vi gör ju ett bra och fint papper, det säger även kunderna. Det gäller bara att hålla ut. 

Men, några framtida papperstidningsläsare tycks inte finnas här i alla fall. Åtminstone när det gäller dagstidningar. På måfå frågar jag runt, och alla skakar på huvudet.

Det skulle även Peter Andersson ha gjort för bara några dagar sedan, men nu har han ändrat sig och faktiskt tecknat en pappersprenumeration på lokaltidningen.

– Jag fick ett erbjudande på tre månader, och jag tog det. Och det är ju en helt annan känsla att läsa på papper.

Hur då, menar du?

– Jamen, det ska ju prassla lite när man läser. Dessutom tycker jag att man får en större och bättre förståelse för vad som har hänt när man läser på papper.

Pontus Ohlin