Facket missade att förankra sina krav bland de anställda. Det framgår tydligt i en nyutkommen bok om striden för ett kollektivavtal vid Ihrebaden på Gotland. Boken visar också att det gick ganska bra för Ihrebadens ägare Torgny Gustafsson, trots att han förlorade sitt mål i Europadomstolen.
”Striden i Stenkyrka” är skriven av fackförbundsjournalisten Kerstin Ekberg. Hon beskriver vad som hände vid den lilla strandrestaurangen Ihrebaden på Gotland och efterspelet i rättssalarna. Hon gör också en analys. Vem vann, vem förlorade?
Det var knappast de anställda som vann. Boken visar att facket hade väldigt lite kontakt med personalen vid Ihrebaden, trots att konflikten handlade om deras rätt till kollektivavtal. Vid ett tillfälle deltog facket i ett möte med de tio anställda. Mötet hölls hemma hos arbetsgivaren, i Torgny Gustafssons vardagsrum.
Konflikten vid Ihrebaden började med att Hotell och restaurang facket (HRF) försökte teckna ett kollektivavtal med restaurangägaren sommaren 1987. Torgny Gustafsson, som inte var med i någon arbetsgivareförening, vägrade. Efter detta följde en facklig blockad som pågick i fem år. Ägaren lyckades ändå hålla öppet och han fick tag på varor, trots den fackliga blockaden. Gäster fortsatte att besöka restaurangen och personalen arbetade.
Torgny Gustafsson skrev till regeringen och regeringsrätten. Till sist vände han sig till Europadomstolen för mänskliga rättigheter. Även där fick han nej. Regeringen hade handlat rätt när den inte stoppade blockaderna. Svensk lag tillåter att fackförbund använder stridsåtgärder för att tvinga en arbetsgivare att skriva på ett kollektivavtal. Man kan alltså säga att restaurangägaren förlorade striden. Men boken antyder att det kanske var Torgny Gustafsson som vann. Han lyckades hålla restaurangen i gång i fyra säsonger, trots en blockad där fem fackförbund hjälpte till. Och han sålde restaurangen för en bra slant hösten 1990.
En annan fråga som tas upp i boken är huruvida facket kan kämpa för ett kollektivavtal när det saknar stöd från de anställda på företaget. Frågan har kommit upp i samband med olika konflikter under de senaste åren. Det senaste omskrivna exemplet var konflikten på metallföretaget Ferrita. Varken arbetsgivaren eller majoriteten bland de anställda ville teckna avtal, trots detta varslade Metall om blockad mot företaget. Det hela slutade med att Metalls medlemmar på företaget gick ur facket. Och Metall fick dra tillbaka sitt varsel utan att de fått ett kollektivavtal.
Händelserna på Ferrita är en del av bakgrunden till att Metall i vintras formulerade en klar policy vad gäller tecknande av kollektivavtal på företag som inte är med i SAF.
– Vi har lärt oss av konflikterna vid Ihrebaden och Ferrita, säger Leif Råback, ombudsman på Metall i Stockholm. Det har stor betydelse att vi förankrar våra krav. Vi måste vara väldigt noga med att förklara för de anställda vad som är viktigt med ett avtal. Och vad som kan hända om man saknar kollektivavtal.
I Metalls handbok klargör förbundet bland annat att ett företag måste ha anställda som är medlemmar i Metall för att facket ska gå in och kräva kollektivavtal. Metall ska respektera de anställdas syn på saken och det finns situationer då metallavdelningen kan välja att inte driva frågan.
