I dag (2000-03-23) har arbetstidsgruppen överlämnat sin rapport till näringsminister Mona Sahlin. Rapporten innehåller inga sensationer utan snarare ett resonemang om vad som talar för- och emot arbetstidsförkortning. På en punkt är man dock helt klar. Arbetstidsförkortning som tvingas fram med en lag, utan möjlighet för parterna att göra upp om något annat, är inte någon bra väg att gå.
Rapporten tar upp framtidsscenarier som Konjunkturinstitutet gjort med olika former av arbetstidsförkortning. Institutet har gjort beräkningar av konsekvenserna av en arbetstidsförkortning till mellan 37,5 och 30 timmar i veckan. De visar att det totala antalet arbetade timmar kommer att sjunka kraftigt vid en arbetstidsförkortning, trots att sjukfrånvaron antas minska och anställda arbetar högre upp i åldrarna. Institutet konstaterar också att desto kortare arbetsvecka, desto större minskning av BNP.

Arbetstidsgruppen menar att det finns tre olika vägar att gå. En möjlighet är att fortsätta på avtalsvägen som gäller i dag, det vill säga ingen ändrad lagstiftning utan fack och arbetsgivare gör upp i respektive bransch. En annan variant är att ändra lagstiftningen men behålla möjligheten att ersätta lagen med avtal (disposiviteten). Normalarbetstiden (som anges i lagen) skulle då till exempel kunna sänkas till 35 timmar i veckan. Tidigare erfarenhet visar att en sådan förändring på sikt kommer att leda till sänkt arbetstid över så gott som hela arbetsmarknaden. Detta kan kombineras med subventioner i form av sänkt arbetsgivaravgift.

– De möjligheter som finns att korta arbetstiden måste vägas mot värdet av andra önskvärda reformer, säger näringsminister Mona Sahlin i en kommentar till rapporten. Hon upprepar det hon sagt tidigare att de bästa lösningarna får man sannolikt avtalsvägen.

Mona Sahlin säger också att det unika med gruppens rapport är att den så tydligt lyfter fram vad en arbetstidsförkortning betyder på sikt för vården, skolan och omsorgen. Här syftar hon på rapportens slutsats att huvudproblemet med kortare arbetstid är finansieringen av den offentliga sektorn. Arbetar folk mindre sjunker skatteinkomsterna och möjligheterna att upprätthålla den generella välfärden. Problemet blir ännu större eftersom andelen pensionärer ökar kraftigt under åren 2010-15. De kommer att öka trycket på vård och omsorg.