Dagens Arbetes reporter Elisabet Hoff hamnade mitt i kravallerna under EU-toppmötet i Göteborg. Här är hennes personliga upplevelse och funderingar:Klockan är ungefär elva på fredagens förmiddag när jag anländer till Dicksonska palatset mittemot Stora Teatern för att hämta ut mitt presskort. Samtidigt kommer en man och en kvinna ur personalen från presscentret, rusande från Avenyn.
– Lås portarna, ropar kvinnan.
Hon är mycket skärrad.
– Dom är inte kloka! Dom slår sönder allt på Avenyn! Dom kommer hitåt!
Visserligen känns lite röklukt, men någon säger att det är flaggbränning och vi som befinner oss vid ingången fnissar lite åt demonstranternas ”upptåg Ingen ser ut att ta kvinnan helt på allvar, men för säkerhets skull dras kravallstaketen för och portarna slås igen.
När jag är klar med min ackreditering slussas jag och en fransk journalist ut bakvägen av en vakt. Jag rundar palatset och kliver rakt in i ett krig.
Det är en underbar sommardag i ett av världens öppnaste demokratier. Grönskan är grönare än grön. Syrenerna blommar och folk är lättklädda.
I den inramningen är synen av de hundratals svartklädda människor på platsen utanför Stora Teatern absurd och rent overklig.
Luften vibrerar av våld. Ur ögonen i hålen i de svarta huvorna lyser inte frustrerad desperation utan samma slags iskalla beslutsamhet som hos nynazister och fotbollshuliganer.
Mobben hackar upp gatsten, river omkull trafikskyltar och trafikljus (vad har de tagit för att bli så starka?). Blå bajamajor vräks omkull för att användas som barrikader. Några av den sätts i brand och svart plaströk bolmar över platsen.
Vi åskådare står som paralyserade. Har svårt att fatta att det vi ser pågår i verkligheten och inte på teve. Vi är inte – och vill inte bli – vana vid kravaller.
Bara några få reagerar. Bakom mig gråter en kvinna så att hon skakar. En göteborgare i skinnjacka går mot mobben och skriker ut sin förtvivlan:
– Är ni inte kloka era jävla fascister!
Det är svårt att minnas hur länge detta pågår innan jag inser att det inte finns en enda polis inom synhåll.
Först då blir jag riktigt rädd. Har huliganerna tagit över stan?
Den känslan ska jag aldrig glömma. Hur lättsårad en öppen demokrati är för krafter som bara verkar i eget syfte att skapa kaos och rädsla.
När en piketbil anländer bakvägen vrålar de svartklädda, rusar mot bilen med gatstenar i händerna och kastar dem rakt in genom fönstren med full kraft. Bilen backar i full fart och försvinner.
Samma sak med de två följande polisbilarna, och jag känner adrenalinet rinna till. De svartklädda jublar.
Några av dem upptäcker en grupp kravallpoliser bakom en järngrind och attackerar med gatstenar. De förnedrar polisen och de förnedrar alla oss som kanske aldrig längtat så mycket efter att se polisen ingripa som just i detta ögonblick .
Men så kommer de – hundförare och kravallpolis i hjälmar och med sköldar – och lyckas driva upp stora delar av mobben i Vasaparken och splittra dem. Några sliter av sig huvorna och rusar förbi mig. De är finniga, fjuniga och kan knappt ha kommit ur puberteten.
Själv springer jag för fullt över en bro för att inte komma i vägen.
Egentligen skulle jag ha följt toppmötet inifrån Svenska Mässan. Det blir bara ett kort besök där. Det gigantiska pressrummet är en isolerad värld, så nära händelsernas centrum och ändå så långt ifrån.
Det som händer ute på de sönderslagna gatorna känns viktigare.
Efter fredagskvällens nya upplopp och skottlossning känns Göteborg som en belägrad stad på lördagens morgon. Containrar spärrar av stora delar av citys gator. Var och varannan butik längs Avenyn och Vasagatan har plywood istället för fönster. Vivo, Räddningsmissionen, Frukt och Grönt likaväl som banker och McDonalds.
På väggar står budskap som ”Döda en snut” sprejade.
Hela tiden cirklar helikoptrar över staden. Jag får en liknande känsla som jag hade den dag Olof Palme skulle begravas i Stockholm, och en bit av det fria samhälle vi svenskar tagit för given var borta.
Jag går mot Slottskogen där dagens demonstrationståg ska samlas. I början av parken finns organisationer som Attac, Fältbiologerna, norska fackföreningar, några kurder, Socialistiska partiet och Ung vänster.
Längre in står Afa, Antifascistisk aktion, i sina svarta kläder. De liknar mer en dödsskvadron än något annat. Många har masker, en del halsdukar över munnarna men praktiskt taget alla har huvor.
I den dystra svarta massan ser jag några kvinnor i 30-årsåldern och några barn som inte kan vara mer än 12, 13 år. Var är deras mammor och pappor? Har de ingen som bryr sig om dem? Är det därför de är här?
Men mest är det unga män.
Framför dem står Feministisk revolution. Några av tonårstjejerna med skitigt hår och ringar i ansiktet tittar med undergiven beundran i blicken på de våldsamma unga maskerade männen bakom sig.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Längst bak har SAC, Syndikalisterna, samlats. Fanorna är svarta och röda. Påfallande många är helt svartklädda. Några masker syns inte men åtskilliga svarta jackor med huvor.
Jag frågar en funktionär från Göteborgsaktionen 2001 hur dom kan tillåta att folk är maskerade i tåget.
Hon är minst 50 år och alltså ingen förvirrad tonåring.
– Dom måste maskera sig. Säpo står ju längs vägen och fotograferar dom, säger kvinnan som om detta vore en självklarhet för alla att förstå.
Vad svarar man på det? Jag säger istället något om stenkastning och att ingen på gatan som jag talat med stödjer aktivisterna och att jag hört kommentarer som ”det var synd att polisen inte sköt fler” och ”polisen skulle gått hårdare fram från början”.
– Är det en polisstat ni vill skapa? Undrar jag.
Då går kvinnan.
Tåget avgår och Attac som går i tätet gör sitt bästa med trummor, sång, spex och musik. Allra först går ett par blomsterklädda tjejer och sjunger om kärlek.
Vad hjälper det?
Åskådarna är få längs Linnégatan och på Järntorget. De göteborgare som ids titta på ser dystra ut. En del tittar med ren avsmak. Ingen applåderar.
Allra dystrast är de åskådare vars utseende vittnar om att de har sina rötter i andra länder, ofta grymma diktaturer.
Kanske undrar de hur medelålders och äldre medvetet kan gå i samma tåg som brottslingar. Kanske undrar de hur ett samhälle som tillåter ligister att demonstrera på gator och torg kan kallas antidemokratiskt. Kanske undrar de också hur människor som säger sig tillhöra antivåldsgrupper ens en sekund kan försvara det våld som göteborgarna fått beskåda.
Det är många tankar och känslor (även primitiva) som far genom folks huvuden en dag som denna.
”Göteborgsaktionen 2001 för ett annorlunda Europa” har lyckats skapa just vad de säger sig vilja motarbeta. Nämligen slutenhet, rädsla, sympati för etablerade kapitalistiska krafter och en polismakt som slutar förlöjliga sig genom öppenhet och dialog och istället tar till hårda metoder direkt därför att medborgare som respekterar det demokratiska rättssamhället kräver det.
Det som hände i Göteborg har solkat ner hela den proteströrelse, inklusive Attac, och nya vänstervåg som så många känt sympati för.
Att förvirrade tonåringar försvarar proffshuliganer som får en privat kick av våld och tycker att det är polisen som är dum, kan vara förlåtligt.
Hur välutbildade vuxna kan göra det samma är mycket mer allvarligt. Vare sig det är naivitet eller medvetet.
Det kanske är där som det stora hotet mot demokratin ligger. För våldsverkare lär alltid finnas, i vilken skepnad de än dyker upp i. Vänster eller höger, fotboll eller förortsgäng – slumpen avgör.
En annan sak som EU-motståndarna lyckades åstadkomma var att Schengenavtalet med passfrihet tillfälligt sattes ur spel. Det är nämligen en sån frihet som gör att anarkistaktivister obehindrat kan ta sig mellan länder för att håna demokratin och rättsstaten. Denna frihet är ju dessa EU-motståndarna emot.
En annan sak:
Den grå och lite tröga elefanten LO skulle behövts med sina röda fanor och sina massor på Göteborgs gator. Som en slags jättelik farsa/morsa på stan.
