Löneklyftan mellan privatanställda och offentlighetsanställda har under 1990-talet ökat markant. Högre chefer har sett till att höja sina löner avsevärt. Och arbetslösas hälsotillstånd, såväl den fysiska som psykiska, har blivit påtagligt sämre än hos personer med arbete.Det framkommer i den nya antologin ”Välfärd och arbete i arbetslöshetens årtionde”, som ges ut av forskare knutna till Kommittén Välfärdsbokslut.
Forskningen, som bygger på flera tusen djupintervjuer, ställer bland annat följande frågor: Vilka konsekvenser har arbetslösheten haft under 1990-talet på ekonomi och hälsa, hur har arbetslösheten fördelats mellan olika grupper och individer och hur har löneutvecklingen varit.
Allt pekar på att de stora förlorarna på arbetsmarknaden, föga förvånande, är kvinnor som arbetar inom kommun och landsting. Och invandrare. Kvinnor för att de under de två senaste decennierna tjänat betydligt mindre än män med samma utbildning och arbetsuppgifter. En tendens som bara ser ut att fortsätta. För invandrarna handlar det främst om svårigheten att över huvud taget få ett arbete.
Antologin visar att det i Sverige fanns 1,8 miljoner arbetslösa under 1990-talet. Av dessa var drygt hälften arbetslösa i mer än två år. Skillnaden mellan män och kvinnor som varit arbetslösa var liten. Skillnaden mellan de som bor i storstad och på mindre orter var däremot påtaglig. I Norrland var mer än 50 procent av befolkningen arbetslösa, jämfört med Stockholms 30 procent.
De höga arbetslöshetssiffrorna innebar att något fler människor anslöt sig fackligt, medan röstdeltagandet bland arbetslösa var fortsatt lika låg 1988 som 1999.
