Vid 55 började hon plugga vid universitetet. Fyllda 79 disputerade hon på en avhandling om Kata Dalström, agitatorn. Nu får 84- – snart 85-åriga Rut Berggren Sällskapet Moas vänners litteraturpris för år 2002.
Det får hon för att hon drivs av en vilja av stål och på ett förnämligt sätt skildrar arbetarkvinnors livsöden.
Plus att hon skrivit tegelstenen ”Erikas dagbok” som är just hennes egen dagbok, en 1,6 kilo tung berättelse om en kvinnas kamp, passioner och besvikelser. Helt enkelt ett dokument över 1900-talet.
För Rut Berggren från Forsbacka i Gästrikland blev författarinna när hon blev stor. Och precis som Moa Martinsson är hennes förankring i arbetarklassen stark.
Fast allt det där hade hon ingen tanke på som 19-åring när hon sa ja inför prästen, fick barn och drömde om att bli städerska på hotell eller servitris på café.
Om Moa-priset hade hon heller ingen aning.
– Fast nog har jag hoppats, säger Rut. På senare tid. Jag tycker att jag är värd det så nu känns det jättebra. Även om det är lite i sista sekunden.
– Moa själv blev ju 74 år, men se på mig. Tiderna är bättre. Samma andas barn och jag blir 85 i mars.
Rut skrockar. Och minns med kristallklar elegans.
Dagbok har hon skrivit sedan hon var 16. Idén kom från en flickbok. Kan hon, kan jag, tänkte Rut som alltid varit intresserad av kommatecken, ordklasser, meningar och adjektiv, ja, allt det där underbara, säger hon och berättar med värme om boken som hon fortfarande har kvar, röda pärmar, hårda pärmar med ”Modersmål” tryckt på framsidan.
Rut älskade boken.
Och männen och barnen i hennes liv.
Som 55-åring såg hon en annons om möjligheten att plugga vid universitet. Rut nappade. Läste litteraturvetenskap. Slutade som filosofie licentiat med avhandling och bok om Kata Dalström. Sedan har det mest runnit på.
Dagböcker skriver hon än. Prydliga, för hand. Inga linjer behövs. Allt blir rakt och fint.
– Visst är det jobbigt att lämna ut så mycket, men allting är sant. Några detaljer i ”Erikas dagbok”, ja, min dagbok, har jag tagit bort som gäller andra.
– Men alla mina egna dumheter är med.
Boken handlar om livet från 1934 till 1987. Där satte förlaget stopp. Manuset blev helt enkelt för tjockt.
Men mer material finns. För varje dag blir raderna fler. Det som inte ges ut på förlag ska så småningom hamna hos kvinnoforskningen i Göteborg.
– Jag vill att det ska finnas ett dokument att forska på, säger Rut.
– Det kan ju tänkas att någon vill skriva om hur arbetarkvinnor hade det under 1900-talet.
Den 8 februari delas Moa-priset ut. Därmed blir Rut Berggren 20 000 kronor rikare. Fast hon har ingen aning om vad hon ska göra för pengarna.
– I den här åldern sliter jag inga skor. Och jag trivs i mina kläder, så det blir inga nya. Böcker har jag köpt hela mitt liv, så det behövs inga heller.
– Jag får helt enkelt bli nyfiken igen, säger Rut. Då kanske jag vet.
