Krångel och åter krångel gör att pengarna som ska gå till utbildning för arbetare och tjänstemän fryser inne länge till.
Det individuella kompetenssparandet, IKS, är en riktig surdeg för regeringen.
För fyra år sedan beslutade riksdagen att reformen skulle genomföras och finansieras med ett årligt belopp på 1,15 miljarder kronor. Med årets tillskott innebär det att över fem miljarder kronor bara ligger och väntar.
I fjol vår lade regeringen fram en så kallad riktlinjeproposition, där man angav att systemet skulle träda i kraft den 1 juli 2003.
Men fortfarande står handläggarna i regeringskansliet inför flera svårlösta problem när det gäller systemets organisation.
Man har exempelvis ännu inte kommit fram till vilken eller vilka myndigheter (eller om det ska bli en helt ny myndighet) som ska administrera systemet. Statskontoret har presenterat – håll i er – sex olika möjliga modeller, utan att förorda någon av dem.
Arbetslivsminister Hans Karlsson själv tvingas konstatera att det handlar om ”en betydligt mer omfattande och kostnadskrävande byråkrati än vad som ursprungligen antagits”.
I går (26 maj) svarade Hans Karlsson på en interpellation i riksdagen från kristdemokraten Stefan Attefall om IKS. Arbetslivsministern räknade upp en rad hinder som gjort att tidtabellen inte kunnat hållas och att utsikterna för reformen verkar minst sagt svävande. Och det är precis samma problem som när Dagens Arbete senast skrev om IKS för tre månader sedan.
Förutom myndighetsfunktionen måste frågan om skattereglerna lösas. Det handlar exempelvis om hur det ska gå att hindra skattefusk (”minimera möjligheterna till obefogade skatteundandraganden”). När det gäller personer som flyttar från Sverige på kort eller lång tid får inte de svenska reglerna strida mot EG-rätten.
En svår avvägning gäller avgränsningarna i systemet. Sådana måste till för att inte de ekonomiska ramarna ska sprängas, säger arbetslivsministern. Men han konstaterar också att med de nödvändiga avgränsningarna blir systemet mindre attraktivt för den enskilde individen, och att det därmed inte får avsedd effekt. Hur man än gör blir det fel.
Arbetsgivarnas medverkan är också en stötesten. Även där skulle det behövas komplicerade regler för att det skulle fungera.
Sammantaget kan man nog påstå att Hans Karlssons interpellationssvar andas ett visst tvivel på reformen i den tänkta utformningen. Han säger också att ”arbete med inriktning att finna alternativa lösningar bedrivs nu i regeringskansliet”.
Frågan är hur många miljarder det hinner bli, med årliga påfyllningar, innan löntagarna kan börja använda pengarna för att kompetensutveckla sig.
