När åttisjuårige Karl-Erik Landgren efter 81 år gjorde sin sista spelning i Degerfors uppvaktade Järnbruksklubben med en stipendiefond.

Karl-Erik (kornett) hade sällskap med sönerna Nisse (trombon), Håkan (slagverk) och Per, som sjunger. Håkan och Nisse har med tiden nått en stor publik, långt utanför Bergslagen. Men de har alltid hittat tillbaka till den ursprungliga ljudkällan.

– Spelningen i går är faktiskt enda gången som de gjort något tillsammans, säger Karl-Erik, som tog sina första toner på 1920-talet. Sedan dess har hans musik funnits med på fackliga möten, på dansbanan och personalfester.

Under ett kvarts sekel, vid mitten av 1900-talet, bjöd Karl-Erik på lunchkonsert i mekaniska verkstan praktiskt taget varje arbetsdag!

– Jag är inte så mycket för att äta mitt på dagen. Så jag använde tiden till att träna. Sen dök det upp en annan musikant som också tyckte att det var skoj, och sen kom fler, för att spela eller lyssna.

Varför är somliga ljud vackrare än andra?

– När jag sitter ensam kan jag höra om det är vackert eller dåligt. Men det räcker inte att varje ljud för sig är vackert, ljuden måste passa i hop också.

I går (8 juli) passade Järnbruksklubben på att tacka familjen Landgren för många av de välljud som ökat glädjen och sammanhållningen i trakten de senaste åttio åren.

Ordförande Bjarne Rasmussen tror på framtiden, både för bruket och för musiken:

– Så länge det finns metallare i Degerfors, och ännu lite till, ska någon ung talang i musikkåren eller den kommunala musikskolan varje år uppmuntras med familjen Landgrens musikstipendium. Det här är långsiktigt!

Vad har musiken med det fackliga att göra?

– Den svetsar samman människor. Kultur är viktigt för sammanhållningen, säger Bjarne Rasmussen. Det är samma sak med tavlor.

– Ord är svårare. Det fackliga arbetet utförs ju till stor del med ord, men riktiga arbetarförfattare är det ont om.