Det blev så rätt, det blev så fel

Krönika januari 2011

Våra viktigaste gränser heter Danmark och Norge. Finlands heter Ryssland. Stor skillnad. I synnerhet på den tiden när Ryssland ville göra Finland till en av sina många öststater. Finlands motstånd känner vi till, och Finlands hårt förvärvade frihet.

I Gdansk påminns jag om hur snabbt vi skriver historia. Där ligger det berömda Leninvarvet, 15 000 anställda under kommunisttiden. Det var här elektrikern Lech Walesa fick i gång den berömda strejken 1980, som ledde till den fria fackförenings- och demokratirörelsen ”Solidaritet” – och den polska kommunismens kollaps nio år senare.

Hur min familj satt framför teven, hur vi höll andan, där i Skåne, på andra sidan havet. Skulle denne man av folket välta en kommunistisk regering? Som vi jublade när det hände. Därefter, dominoeffekten, kommunismens upplösning i land efter land. Ungern, Tjeckoslovakien, Estland, Lettland, Litauen … Berlinmuren hackades sönder. Nyss och så länge sedan. Från planekonomi till marknadsekonomi. Kranarna i Gdansk är idag en kulturarvsfråga.

På universitetet möter jag unga som läser svensk litteratur. Lärarna som visar mig området var små barn när brödköerna var långa, bensinen, plastkassen och toalettpapperet åtråvärda lyxvaror. En visumansökan tog ett dygn. Passkontrollerna för oss turister tog timmar, i tullen tungt beväpnade vakter, obehaglig stämning.

Frågar, vad är det bästa med Polen i dag? Friheten, det omedelbara svaret. Vi får resa, vi får starta ett företag, vi kan påverka vår livssituation. Svårt för mig som svensk att förstå, vaddå inte resa?

Promenerar i sträng kyla. Husen uppbyggda efter krigets bombningar, plundringar och bränder i samma stil som före kriget. Det är som att spatsera i sent 1800-tal. Helt nya stadsdelar finns också. ”Efter 1989” kallar lärarna sitt liv. Deras barn minns inte tiden före 1989, men de berättar om brödet, det byråkratiska krånglet.
Jag går ut på träpiren i Sopot – Europas längsta. Snöskimrande sanddyner, iskristaller i luften. Det grymma Östeuropa känns sannerligen avlägset.

Gdansk ockuperas av sovjetiska styrkor, Gdansks befolkning flyr, deporteras eller dödas, 1950 levde 285 000 tyska danzigbor i exil.
Svårt att fatta.

Liksom att kommunismen tvingade så många människor i så många länder på knä.

Kommunismens fall medförde frihet – ja! Men också svårigheter. Länderna hamnade på u-landsnivå, människor gick under, tvingades nu att spara pengar för barnens skolor, sjukvård och ålderdomen. Att ställa om till kapitalisttemperatur, inte så lätt som det kan verka. För på Gdansks gator – samma tiggare, i samma minusgrader, här som där – tvingade ner på knä.

Det är detta jag inte kan förstå när allt annat verkar vara på så rätt väg och både turismen och demokratin är på frammarsch i hela Östeuropa. Med vilken rätt ska människor någonsin tvingas ner på knä, frysa, svälta, dö, oavsett vad det politiska systemet kallas?

Susanna Alakoski