Mormors liv i bomullsfabriken

Kvinnorna i fokus.Författaren Susanna Alakoski visste att hennes mormors liv var en stor, oberättad historia. Ändå tog det henne flera decennier att skriva om de tusentals kvinnor som arbetade i bomullsfabriken.

Bomullsfabriken i Vasa är orange. Drömmen om tiden har lett Hilda hit, förhoppningen att få ett par timmar ledigt om dagen – kanske en hel veckodag?
Ja, kanske ett helt eget liv?
”Lönen en mark om dagen”, säger fabriksvakten.
”Tack.”
”Just nu är fabriken i gång bara sex dagar i veckan.”
Bomullsängeln är en roman om industriarbetare. En bok fylld av ingående beskrivningar hur arbetet utförs, låter och inte minst känns. Knotiga händer som trär tråd, fabrikens öronbedövande dån och ljudet av släppskott. Den som läser långsamt hittar nästan ett helt uppslagsverk över förra seklets textilarbete.

– Jag har varit väldigt intresserad av arbetet i sig. Jag ville veta vad de gjorde. Industrihistorien finns, men inte arbetarna i den, säger Susanna Alakoski.
Hon debuterade 2006 med romanen Svinalängorna, som belönades med Augustpriset och blev film. Boken var en självbiografisk skildring av uppväxten i Ystad och de finska föräldrarnas alkoholmissbruk.

Drömmen om fabriken var drömmen om en ledig arbetsdag, söndagen. Arbetet på fabriken var bättre än att vara piga.

Nu har hon skrivit en brett upplagd roman inspirerad av hennes mormor Hildas liv, den första av fyra planerade böcker. En kvinna som arbetade femtio år i bomullsfabriken i finska Vasa, men inte berättade om en enda arbetsdag.
– För mig blev det vägen in i textilindustrin. Jag har fått förmånen att studera den, också den bistra sidan. Titta på bilderna, besöka arkiven och försöka förstå den historia som handlar om så otroligt många kvinnor – hundratusentals. Det är en i hög grad oberättad berättelse, säger Susanna Alakoski.

I romanen förskjuts Hilda som sextonåring från hemgården Sorola efter att ha fött prästens barn. Barnet dör bara en vecka efter födseln och Hilda tar arbete som piga. Men arbetsdagarna är långa och den lediga tiden nästan obefintlig.
Så föds drömmen om bomullsfabriken. Tanken på ett nytt liv som industriarbetare med åtminstone en ledig dag i veckan. Ett friare liv, men också ett hårt liv.

– Jag ville skildra arbetet men även vad arbetet gör med kroppen. Med händerna, med fötterna. Jag ärvde inte bara min mormors guldklocka, som hon fått efter att ha jobbat i femtio år, utan jag ärvde också bilderna av åderbråcken och astman. Allt det som berättade så mycket om hennes arbetsdagar, säger Susanna Alakoski.”

Läs Susanna Alakoskis krönikor på da.se

Arbetet med boken tog lång tid. Susanna Alakoskis finska historia har förföljt henne hela livet. Ett slags dubbeltillvaro, säger hon, trots att ingen pratade om hemlandet när hon växte upp.
När mormodern dog på 70-talet var det som att ”Finland tog slut”. Hon var det sista bandet till landet som familjen lämnat. Först många år senare påbörjade Susanna Alakoski den långa research som låg till grund för romanen.
– Men jag har hållit på i alla år. Läst, tittat på bilder, sparat i lådor, lagt i mappar på datorn och ställt frågor när jag varit i Finland. Jag har besökt fabriksområdet massor med gånger.

En dröm till har Hilda i romanen: en egen symaskin. Fick hon bara det skulle hon arbeta nätterna igenom. Kläderna kan hon redan se framför sig. Tänk att själv äga sitt arbete.
– Symaskinen var en jättestor dröm för många arbetarkvinnor. Den innebar frihet, så klart.

Men syr gör hon åt någon annan – det är i bomullsfabriken hon kommer att spendera hela sitt liv. Ändå tyckte mormodern aldrig att det var något att prata om. Historien berättades i det tysta: kroppen vittnade om det hon aldrig sade ett ord om.
– Kroppen är ett slags monument över arbetet, säger Susanna Alakoski.