Strejkar vi svenskar för lite?
Samförstånd före strejk har länge varit den svenska modellen i praktiken. Men är fackens hot om strejk en nödvändig muskelträning för att hålla sig i trim? Och vilka frågor är så viktiga att facket bör gå ut i strejk?
Varför tjänar kvinnor mindre än män? Från arbetsgivarorganisationernas företrädare (de flesta av dem män, förstås) sägs det att kvinnor väljer mindre kvalificerade jobb.
Tittar man närmare på saken kan man dock lätt se att kvinnor i mer kvalificerade kvinnodominerade yrken ofta tjänar mindre än män i mindre kvalificerade mansdominerade yrken. Därför har fackförbunden inom LO vid flera tillfällen krävt jämställd-hetspotter i avtalsrörelserna.
Pappers är det förbund inom industrisektorn som mest energiskt drivit jämställdhetspotterna. Avtalsrörelsen 2007 var framgångsrik. Under tre år styrdes extrapengar till arbetsplatser med lågavlönade kvinnor. Det gav utslag i lönestatistiken.
Är vi jämställda i vår bransch då? Nej, även inom massa- och pappersindustrin finns skillnader. På de flesta av våra arbetsplatser finns tydliga lönesystem som säger att, om du kan ett visst jobb, ska du också ha en viss betalning. Ju mindre utrymme det finns för chefen att tolka och bedöma de enskilda anställdas personliga egenskaper, desto mindre är risken att godtycke gör sig gällande och att ovidkommande saker som kön påverkar lönesättningen. I den mån subjektiva bedömningsgrunder tillåts ökar risken för att könsdiskriminering ska uppträda, även om den då visar sig finklädd och draperad i vackra ord.
Pappers centrala kollektivavtal innehåller ett avsnitt om grundläggande principer för lönesättningen. Där förekommer några ord som behöver förtydligas ordentligt i de lokala lönesystemen för att inte orsaka godtycke. Jag tänker förstås på ”flexibilitet”, men också på till exempel ”samarbetsförmåga” och ”kvalitetsmedvetande”. Ur lokalavtalens flora av luddiga och svårtolkade begrepp drar jag mig till minnes ”helikoptersyn”. Även i vår värld lämnas alltså visst utrymme för otydlighet och godtycke.
Okej. Låt oss anta att vi skulle lyckas införa tydliga och rättvisa lönesystem på alla arbetsplatser. Skulle vi då ha löst alla problem? Nej, det skulle ändå återstå en del att göra. Det skulle finnas fördomar och dåliga attityder att kämpa mot. Jag minns från det tidiga 1990-talet en del kamraters motstånd mot den enda kvinna som på den tiden arbetade på min gamla arbetsplats i sodahuset. Hon skulle inte orka dra runt vissa tröga hand-ventiler, hette det, som om det inte skulle gå att lösa den saken. Låt oss alltså inte glömma för-domarna i våra egna led!
En annan sak att ta itu med är den ojämlika fördelningen av ansvaret för barnen. Så länge kvinnorna tar det mesta av ansvaret och föräldraledigheten kommer de att få långsammare kompetensutveckling i yrket, ges trögare karriärer och hänvisas till arbetsuppgifter som är lägre kvalificerade och sämre betalda. Arbetsgivarna kommer, medvetet eller omedvetet, att satsa utbildningsresurserna på ”dem som håller sig på jobbet”. I vårt allmänna medvetande blir männen de som ska göra karriär medan kvinnorna förväntas dra sig tillbaka för att byta blöjor och torka snor.
Lösningen på detta heter individualiserad föräldraförsäkring. Halva tiden till pappa, halva till mamma. Javisst! Nej, jag tycker inte att föräldrarna ska bestämma fördelningen själva. Jämställdheten är viktig! Den ska inte offras på slentrianens altare. Vi måste ha en tydlig politisk ambition. Det är hälften var som gäller! Först då kan vi nå vårt mål: jämställda löner.
Läs mer:
Jan-Henrik Sandberg
