Strejkar vi svenskar för lite?
Samförstånd före strejk har länge varit den svenska modellen i praktiken. Men är fackens hot om strejk en nödvändig muskelträning för att hålla sig i trim? Och vilka frågor är så viktiga att facket bör gå ut i strejk?
Den här krönikan skriver jag på förmiddagen fredagen den 30 augusti. Det är ännu skön sommar, men den senaste veckan har bjudit på händelser som inte är så värst angenäma.
Pappers förlorade ett mål i Arbetsdomstolen. Det handlade om en av våra medlemmar vid Kvarnsvedens Pappersbruk, som hade företrädesrätt till återanställning men trots detta fick uppleva hur flera jobb, med arbetsuppgifter som han säkerligen skulle kunna ha axlat med glans, gavs till andra sökande.
Anledningen var att arbetsgivaren sedan några år krävt att de sökande skulle ha någon form av högskoleutbildning, något som vår medlem i formell mening saknade. Domstolen säger att det är arbetsgivaren som bestämmer om högskoleutbildning behövs eller inte, trots att de som i dag utför de aktuella jobben i många fall inte är högskoleutbildade. Yrkeserfarenhet tillmäts en viss bety- delse, men den kännedom om pappersmaskinerna och deras funktionssätt som vår medlem tillägnat sig i sitt arbete som mekaniker värdesätts knappt alls.
Vi som själva har erfarenhet av arbete på bruken kan inte annat än häpna över detta verklighetsfrämmande synsätt.
Nu tycker kanske några av er att reglerna om företrädesrätt blivit värdelösa och att lagen om anställningsskydd är ett tomt prasslande papper. Det är dock en förhastad slutsats, skulle jag vilja påstå. Arbetsdomstolens dom säger inte att arbetsgivaren kan fiffla med företrädesrätten hur som helst. Det är dock allvarligt nog att begreppet tillräckliga kvalifikationer för återanställning nu kan tolkas så vidlyftigt att arbetsgivares dagdröm- mar om bra-att-ha-i-framtiden-egenskaper väger tyngre än de faktiska kraven för det i verkligheten existerande arbetet. Här verkar ha skett en förskjutning i synsätt i riktning mot ett enögt arbetsgivarperspektiv. Bättre balans efterlyses! De anställdas verklighet och perspektiv måste få större betydelse. Här har politikerna i vår riksdag något att fundera över. Lagen om anställningsskydd har – låt oss använda ett positivt ord! – förbättringspotential.
Veckans andra olustighet handlar om avslöjandet att elever på Lundsbergs internatskola återigen utsatt andra elever för allvarliga kränkningar. Denna gång har de små liven roat sig med att bränna varandra med strykjärn.
Som vanligt flödar de dåliga bortförklaringarna. Skolan är ju så jättefin och bra intygar före detta elever i olika åldrar medan tortyrlekarna nonchaleras. Skolledningen föreslår, lamt och överslätande, varianter på samma gamla, bevisat verkningslösa, skenåtgärder.
Denna krampaktiga panik, varmed beskyddare och tillskyndare av denna den svenska överklassens äldsta och unknaste uppfostringsanstalt uppträder, skulle mest vara komisk om det inte vore för att den bevisar att sadism och antidemokratiska strömningar ännu är i högsta grad levande företeelser på samhällets gräddhylla.
Skolinspektionens beslut att stänga Lundsberg är synnerligen välkommet. Måtte stängningen bli permanent! Det som i grunden är ruttet går inte att laga. Lokalerna kan i vår oroliga värld säkert användas till något bättre.
Javisst! Gör Lundsberg till flyktingförläggning!
Läs mer:
Jan-Henrik Sandberg
