Mamma, mamma, barn i Sandviken

REPORTAGEI ett hus i Sandviken lever mamma, flicka och mamma. Och mopsen Gunnar, hemmets enda man. Linda Stridh och Sofia Larsson lämnade för många år sedan pojkvänner för ett liv tillsammans. Nu vill de att alla ska förstå att de är precis som vilka industriarbetare som helst.

Mamma, flicka, mamma. Orden  inristade på hjärtan hängande från kökets anslagstavla. På köksbänken ligger en vit bok med rosa detaljer. ”Min första bok”. Tredje sidans pappainformation är snabbt överstruket med blå kulspets.

Samma sak som i journalerna från sjukhus och BB och blanketterna från Skatteverket. Personal förklarar nervöst att dokumenten är gamla. Barnavårdscentralens barnmorska ursäktar sig. Informationsbladen om livet som familj är inte riktigt uppdaterade, får de höra. Ingen information tillgänglig för föräldrar med samma kön. Linda Stridh och Sofia Larsson ler trött som förstående svar. De är vana nu. Vana vid att samhällets heteronorm förföljer dem överallt.

– Det är 2013 och helt lagligt att leva tillsammans som homosexuell, men samhället hänger ju ändå inte med.

Linda slår sig ner på trappan till det hem som Sofia för två år sedan insisterade på att de skulle köpa. Ett 84 kvadrats fyravåningshus strax utanför Sandvikens centrum. Hon ser ut över tomten. Gräsmattan med den nygjutna grillplatsen och den blommiga filten fylld av leksaker. Alice plats. En blåprickig hårklämma ramlar ur den blonda luggen och de redan stora ögonen spärras upp när Sofia kommer in på gården. Dagen på Sandvik är över. Första arbetsveckan efter den åtta månader långa föräldraledigheten gjord. Hemma har Linda tagit över. Hon som  precis tagit ledigt från sin fasta tjänst på samma arbetsplats.

Mopsen Gunnar, husets enda man, lägger sig till rätta under köksbordet. Sofia ger sin dotter en high five. Alice, ett åtta månaders regnbågsbarn som gick lättare än de någonsin kunnat föreställa sig att få. Berättelser från vänner i större städer som tvingats vänta flera år i enbart kötid skrämde.

Men för dem, boende i Sandviken, var det annorlunda. Ingen kö och sex inseminationsförsök bekostade av landstinget. De är tacksamma, vet mycket väl att möjligheten till barn inte är något som ska tas för givet. Speciellt inte som homosexuell.

Men Alice har också inneburit att nya fördomar mött dem. På jobbet ifrågasätts Lindas föräldraledighet och kolleger till hennes mamma anser inte att hon kan kalla sig för mormor. Linda har ju trots allt inte fött barnet. Frågorna och alla de människor som jagar problem tröttar ut. Skeptiker som undrar hur de ska göra när Alice säger ”Mamma!” och de båda kommer samtidigt, hur mycket de egentligen betalat och hur det stackars barnet ska klara sig utan manlig förebild.

– Det är inte som att pappa varit min enda manliga förebild i världen. Och jag hoppas att hon också kommer kunna hitta någon annan att se upp till, säger Sofia.

Linda håller med.

– Mamma, pappa. Mamma, mamma. Pappa, pappa. Vad spelar det egentligen för roll? Huvudsaken är att barnen har det bra. Och det har dom i vilket fall som helst.

Mamma, pappa. Mamma, mamma. Pappa, pappa. Vad spelar det egentligen för roll? Huvudsaken är att barnen har det bra.

Sju år har gått sedan Sofia och Linda lämnade pojkvänner bakom sig för sitt nya liv tillsammans. Det nya livet är precis som de båda vill ha det. Hemma i Sandviken finns familj och gamla vänner kvar och på Sandvik trivs de båda två. Ändå valde Linda länge att hålla sin läggning lågt på jobbet. Väntade in rätt tillfälle innan hon berättade. Kanske, tänkte hon, kunde gubbarna reagera starkt i en så pass liten stad. Kanske kunde någon ta illa upp.

– Hur det än är vet man inte vad reaktionen blir. Kanske var jag rädd för hur någon skulle reagera om den inte blev som den brukade.

Linda har jobbat på Sandvik i tre år nu. Innan det på aluminiumfabriken Sapa i Finspång. Industrins hårda jargong är ingenting hon någonsin haft problem med. Hon har alltid varit hård. Skakat av sig, eller slagit tillbaka. Däremot satt det länge som en reflex i kroppen att hon i nya sammanhang, med nya kolleger och på nya kurser ständigt benämde Sofia som sin sambo. Men hon har slutat med det nu. Och egentligen, erkänner hon, är det nog mest hon själv som varit rädd. Rädd för att någon ska reagera som när Sofia första gången sökte jobb på Sandvik.

Två år har gått sedan dess. Avdelningen sökte specifikt efter kvinnor. Med flera års arbetslivserfarenhet från bland annat industrier med liknande arbetsuppgifter såg Sofia sin chans att äntligen få det jobb hon ville ha. Hon laddade, gjorde en lyckad intervju och väntade. Men jobbet fick någon annan.

– I efterhand har jag fått höra att hon inte kunde acceptera att jag levde ihop med en tjej. Vad trodde hon att jag skulle göra, liksom? Komma och smitta dom med mina lesbiska baciller?

Sofia skakar på huvudet. Via ett bemanningsföretag fick hon till slut jobb på Sandvik, men det där skrämde henne. Mest av allt skräms hon av tanken på att hon är långt ifrån ensam om att diskrimineras på jobbet. Tiden när hon själv brydde sig om andras åsikter är sedan länge förbi. Trots det vet hon mycket väl att fördomarna är många.

Fortfarande, trots att det gått så många år sedan den dagen när Sofia valde att lämna sin dåvarande pojkvän för ett liv med Linda, finns det flera även i deras närhet som har svårt att acceptera. Och fortfarande märker de att människor som de trott stod på deras sida i själva verket baktalar dem när de inte är med.

– Svenskar är ett jävligt tråkigt folkslag. Alldeles för många lever fortfarande kvar i sin lilla bubbla, säger Linda.

Trettiofyra år har gått sedan Socialstyrelsen tog bort homosexualitet som sjukdomstillstånd. Mycket har hänt sedan dess, men Linda och Sofia vill inte nöja sig här. Det är dags att ta tag i det nu, det menar de båda två. Inom industrin är det dags att alla inser att de är precis som alla andra arbetare. Dags att fördomarna försvinner på riktigt. Linda menar att det är dags att alla börjar prata så att flera vågar berätta.

– Ju mer vi pratar om det, desto mer kunskap får alla och desto snabbare kommer det gå att få folk att inse att det här inte är nån stor grej. Vi är precis som alla andra.

Malin Timan