Kim måste fly det sociala spelet

ReportageFör Kim Johansson är fikarasterna ett nödvändigt ont. Han vill jobba. Ändå blir det fel. Vi följer honom under ett år, lär oss knepen för att komma runt småpratet och ser en show om Asperger byggas upp.

Köerna till mikrovågsugnarna fylls på. En efter en kommer de femton arbetarna in genom dörren, tar upp sina matlådor, slår sig ner vid borden, pratar om familjen, om helgen och om barnen.

Kim Johansson gör som de andra. Han säger hej när det är läge, pratar om vädret om det är det som krävs av honom och lutar sig fram när han ska visa att han är intresserad. Signaler som visar att han passar in. Som så mycket annat har han läst sig till alltihop men ibland går det ändå inte.

Ibland är det bara så att han mitt i någons tråkiga samtalsämne inte kan hejda sig från att berätta allt han kan om stridsflygplans uppbyggnad, om dinosaurier eller prata högljutt om variabler för programkodning. Det kan också handla om alla de filmer om kanoner som Kim lägger ut på sin Facebooksida eller, som i dag, när han inte vill prata om annat än den slunga han planerar att bygga till sina katter. I detalj har Kim förberett hur pingisbollarna ska flyga och katterna fånga.

Kollegorna börjar förstå nu. De nickar och håller med.

När lunchen är uppäten och arbetskamraterna försvinner iväg för att spela pingis eller fortsätta kallpratet orkar Kim oftast inte mer. Det sociala spelet måste få en paus. Han gömmer sig. På gräsmattan utanför eller allra helst på golvet i omklädningsrummets dusch. Där får han vara i fred. Ingen stör och ingen ber honom göra något han egentligen inte vill.

– I hela mitt liv har jag omringats av människor som kan koden för att lyckas gå runt den sociala smeten. Jag har aldrig lärt mig den.

Redan när Kim var liten var han inte riktigt som alla andra. När någon ringde på dörren för att fråga om han ville spela fotboll sa han alltid nej. Det spontana skrämde honom redan då. När de andra barnen ville spela kula på rasten pratade han hellre om världens oljekatastrofer. Och när någon gav honom en uppgift tog det alldeles för lång tid att komma i gång, men när han väl började gick det istället inte att få honom att sluta.

I dag är Kim 35 år gammal. Ett år äldre än han var när han slängde en bunt papper på sin chefs bord. De papper där en läkare skrivit under på att han är överintelligent på vissa plan men har svårt att anpassa sig på andra. De papper som säger att han har svårt att koncentrera sig på tråkiga uppgifter, ofta arbetar långsamt, har ett sänkt arbetsminne, ibland blir detaljinriktad på bekostnad av helhetssyn och har problem med social förståelse. Papper som tydligt visar att han har, och i hela sitt liv har haft, Aspergers syndrom.

Elisabeth Petersson öppnar sin gula plastlåda och tar upp en bondkaka. Kim är bland de snällaste människor hon känner. Snäll, glad och förvirrad. En sådan som skulle lämna ett stort hål efter sig om han skulle försvinna från arbetsplatsen. I elva år har de arbetat tillsammans på Acron formservice i Anderstorp.

Precis som så många andra på jobbet beskriver hon Kim som att han helt enkelt är Kim. Han kan vara högljudd, skratta eller prata för sig själv, plötsligt låta som Nalle Puh eller härma ett flygplan. Och ibland, när Elisabeth bett honom göra en sak, kan han ha gjort hälften av det och i stället något helt annat. Själv beskriver han det som att hjärnan spelar ett spel bakom hans rygg.

– Kim är inte dussinmänniskan. Jag tycker det är härligt. Hur skulle det vara om vi alla var likadana här?

Kim och Sofia har bott tillsammans i fyra år nu. De har Asperger båda två och förstår varandra. Egentligen, säger de, är det konstigt att det är annat på jobbet. Fler borde utnyttja att personer med funktionsnedsättning tänker på ett nytt sätt och ser problem med andra ögon.

Asperger. Ordet sa inte Elisabeth någonting. Kim var fortfarande Kim, med eller utan diagnos.

Socialt kompetent. Flexibel. Många bollar i luften. Hemma i soffan trängs katten Fluffy med hunden Molly i Kims knä när han läser högt ur tidningens jobbannonser. Sofia Eriksson, Kims sambo sedan fyra år tillbaka, skrattar till. Hon känner lika lite som Kim igen sig i annonsernas krav. Sofia hade hunnit bli 23 år när hon för första gången fick veta att hon eventuellt hade Asperger. Fem år till passerade innan det stod klart. Ytterligare tre år innan hon nu till slut vågar stå för sin diagnos.

– Det är ju så för oss med Asperger att vi lätt blir hackkycklingar. Så har det alltid varit för mig.

Samma diagnos. Olika förutsättningar. I skolan var det ingen som förstod henne och när hon försökte jobba på ett flertal industrier slog det alltid fel. Hon blev för utpumpad socialt för att orka jobba men i stället för att veta varför hon agerade som hon gjorde, tvingades hon ge upp. Sofia gick in i väggen. Sakta men säkert har hon tagit sig tillbaka, vågat acceptera sig själv och börjat arbeta på ett lager, en plats där hon får vara sig själv.

– Jag insåg väl att jag inte kan spela teater längre. Nu måste jag också få leva.

Sofia säger det med eftertryck och ser mot köksväggen. Två stora tavlor hänger där. ”Rasta Molly, diska, duscha” står uppskrivet på Kims kvällar. Helgen har en extra ruta: ”Städa, dammsuga, plocka undan.” Arbetsterapeutens sätt att få hans liv att bli strukturerat. Ett lugn som ramar in vardagen. Djuren fyller ett annat lugn. Strukturen i att varje dag gå till jobbet ett tredje.

Vänner är inget han saknar. Det sociala är förknippat med något som stjäl tid från hans egentliga intressen. En kväll framför datorn kan bli ett helt äventyr. En tur i skogen slutar oftast med att han enbart ser den minsta blomman och i tvättstugan är det bara Kim som ser att en skylt hänger upp och ner.

Precis det, säger Sofia, kan och borde också användas bättre av arbetsgivare.

– Fler borde förstå att det är bra att ha med personer med funktionsnedsättning i arbetet. Vi ser saker med andra ögon och kan erbjuda massor av saker som en normal inte kan.

Kim plockar ner en bok om stridsflygplan från hyllan, pekar ut sina favoritmodeller, tar upp en kär gammal bok om dinosaurier och en hel hög programmeringslitteratur. Sofia pekar på sina favoriter. Brott och straff och Kattens kroppsspråk. På många plan är de precis som alla andra, på flera andra helt annorlunda. De försöker passa in, försöker lära sig koder. Men att kämpa för att lära sig ett språk som inte faller sig naturligt är tufft och att de själva ska ta den smällen tycker de båda känns orättvist. Någonstans måste också samhället möta dem. Kim sjunker ned på köksgolvet.

– Om samhället bara var lite mera öppet skulle vi inte ens behöva några diagnoser. Vi kommer alltid fortsätta vara som vi är, med eller utan etikett.

Kollegorna på Sofias jobb vet att hon har en diagnos, men inte hur hon ska bemötas.

Ibland önskar hon att någon skulle fråga. Hon skulle berätta för dem att det inte är konstigt att vara som henne. Att det är okej att fika för sig själv ibland och att det är okej att inte orka jobba heltid.

– Ibland sätter jag för höga krav på mig själv. Innan kändes det så viktigt att passa in och vara som alla andra. Men man kan inte utplåna sig själv.

Hon räcker fram en bok. Dömd att bli missbedömd. Säger att jag borde läsa:

”För att betraktas som normal ska man vara behärskad, trevlig och populär. Man ska inte vara påträngande eller gå särskilt djupt i sina kontakter. Man ska ha lätt för ytliga kontakter, tänka normala tankar och man ska inte vara särskilt upptagen av känslor eller meningslöshet eller fundera på varför man finns till. Man ska vara som folk.”

Sofia är på god väg att acceptera att hon inte passar in i mallen. Kim gjorde det för länge sedan. Jag fortsätter läsa, ett inklämt citat från okänd författare.

”Ibland låtsas jag vara normal, men det är så tråkigt att jag går tillbaka till att vara mig själv.”

Det kunde lika gärna skrivits av Kim. Han gillar att vara aspig, som han säger, och har just börjat sprida tankarna om diagnosen på sitt eget sätt. I en egen show berättar han med humor om sina erfarenheter och svarar med allvar på frågor om hur det är att leva med en osynlig funktionsnedsättning.

– Det började med att jag funderade över varför det tog så lång tid innan jag själv accepterade att jag har Asperger och kom på att det är lätt att tro att diagnosen är som ett kakrecept. Det finns några ingredienser som man tror måste finnas med. Men så behöver det inte alls vara. Jag träffade Sofia och andra med Aspergers syndrom och förstod att alla är olika.

Showen har redan satts upp i Göteborg och i Värnamo. För publiken berättade Kim om paniken som uppstod när hans dagisfröken gav honom och ett barn till det omöjliga uppdraget att sitta i ring. Han berättade också om det stora frågetecknet när en tjej mitt under ett samtal bet sig i underläppen och snabbt förklarade att han inte skulle tro att hon ville något mer. Kim förstod inte, men som alltid annars ställde han frågan. Vad menade hon?

Uppsättningen har fått honom att fundera. Han har tänkt över skolans ansvar, arbetsgivares ansvar och mediers ansvar när de kategoriserar brottslingar med diagnoser. I slutet av förra året rapporterade Sveriges Radio om en misstänkt styckmördare med Asperger. Kim ilsknade till och skrev direkt till ansvariga, arg över att bilden av personer med Asperger som brottslingar sprids.

Showen har också fått honom att fundera över sin egen framtid. Acron Formservice är en bra arbetsplats. Det är litet, hyfsat tyst och arbetsuppgifter som är tillräckligt intressanta för att han inte ska tappa koncentrationen. Han får vara som han vill, prata om vad han vill och gå undan när han vill. Men ibland funderar han över vad som skulle hända om han skulle vara tvungen att byta jobb. Skulle han skriva i cv:t att han har Asperger? Eller säga det? Eller skulle arbetsgivarna ha för mycket fördomar för att anställa honom då?

Kims tips för att kunna jobba med Asperger

• Försök hitta arbetsuppgifter som du tycker är så pass intressanta att du kan hålla koncentrationen uppe.
• Var ärlig och inse dina begränsningar. Säg till din chef och dina kollegor att du inte kan sortera intryck som andra och därför inte heller kan ta på dig mer jobb än vad du klarar av.
• Acceptera att du har en diagnos eller av någon annan anledning inte passar in i den sociala normen. Se det som en fördel.
• Pressa inte dig själv för mycket. Det är okej att dra sig undan för att vila från intryck.
• Försök hitta dina styrkor och använd dem så mycket du kan.

Malin Timan