Mattias och Christer bygger upp fabriken som tar deras jobb

Fabriken där Christer Nilsson och Mattias Sjöberg brukade arbeta ligger nu i en skattefri zon hundratals mil hemifrån. I den EU-finansierade zonen fortsätter de att lära polska arbetare de jobb som en gång var deras egna.

Klockan 14.15. Söndag igen. Christer Nilsson kramar sin sambo och sina fem tonårsbarn och tar med den svarta resväskan ut till taxibussen. Bussen som ska ta honom och de fem andra före detta Hiab-anställda genom Hudiksvall, Söderhamn, Gävle och till sist stanna på Arlanda. Därifrån en och en halv timmes flyg till Tyskland. På plats i Berlin ytterligare två timmars skumpig taxiresa innan de äntligen är framme i Polen. Hemma på Fokus Hotell. Det uppfräschade hotellet centralt i Szczecin, där receptionspersonalen varje söndag hälsar dem med dobry wieczór, god kväll, och där ett skrivbord i ljust trä och en dubbelsäng med mjuka kuddar fyller rummet. Christer sväljer det där ordet hemma snabbt igen. Skakar på huvudet. Fokus Hotell ligger hundratals mil från det verkliga hemma. 

Trots det tillbringar han fler nätter där än med sina barn i Iggesund. 

Allt började 27 november 2012. Den klara vintertorsdagen när det allmänna informationsmötet skulle hållas på Hiab. Inget viktigt, fick klubbordförande Kjell Persson höra, och färden mot dagens mål fullföljdes: Stockholm och avtalsråd. Men telefonens gälla signal avbröt tankarna på allt annat. Beskedet: 150 personer varslade i Hudiksvallsfabriken. Produktionen på väg till Polen. 

– Allt kom bara som en stor chock. Ingen av oss var beredda.  

Christer har släppt drömmen om att få ett jobb i Hudiksvall. För honom är den nya drömmen ett förlängt kontrakt i Polen. Vid fikabordet sitter sonen Fabian Nilsson, till höger, och Fabians kompis Robin Maximilian Svensson.

Den klarblå torsdagen förvandlades till en mardröm. Kjell i ilfart tillbaka till Hudiksvall mötte en syn han aldrig trodde sig behöva se. Politiker, journalister, fotografer och gråtande medarbetare, allt i en sörja han helst av allt vill glömma. 

Christer tänker på planeringshögarna i sitt huvud. De har växt sedan det där beskedet. Tidigare hörde han till de obotliga optimisterna. Han hade jobbat på Hiab i fjorton år och alltid trott på företaget. 

Nu är det annorlunda. Pengafrågan snurrar ständigt i huvudet och han har stoppat undan så mycket han kan. Lånen är avbetalade och Christer redo att när som helst leva på a-kassa.  

– Det känns tragiskt att säga det, men det visar sig ju nu att pessimisterna hade rätt. 

För finskägda Cargotec hade resan mot skattelättnader och lägre löner bara börjat när de kallade till 2012 års stormöte. Året efter fick personal börja lämna fabriken och i början av 2014 samlade ledningen återigen alla arbetare. 

Resultatet från mötet slog emot Mattias Sjöberg när han öppnade sin datorskärm. Kompisens Facebookstatus var tydlig: Resterande 150 i fabriken varslas. All produktion flyttas till Polen. 

– Med tanke på hur stora problem vi har där är det som ett stort skämt att de gör så här. 

För Mattias är det svårt att hantera att han under ett år har missat så mycket av Elis och Emilias uppväxt. Varje gång han kommer hem har de lärt sig något nytt. 

Mattias vet vad han pratar om. Precis som Christer har han vant sig vid att varannan söndag packa ihop sina ägodelar, pussa barnen och frun hejdå och bege sig till sin arbetsplats hundratals mil hemifrån. 

”Pappa ska till Polen”, säger fyraåriga dottern Emilia och klättrar upp i Mattias knä. Han kramar om henne och torkar hennes lillebror om munnen. Det är torsdag. Tre dagar innan nästa avfärd och dags att förbereda barnen på att Mattias snart ska försvinna igen. Emilia flyttar sig till kökssoffan, lägger sig ner, tittar upp i taket och börjar sjunga tyst för sig själv. 

I frun Pernillas huvud har tankarna redan börjat snurra. Stressen över att snart bli lämnad en gång till är påtaglig. Drygt två veckor kvar innan hon helt kan slappna av igen. Alltid så. Dagen när han kommer hem och hon vet att det är tio dagar tills han ska åka igen är alltid bäst. 

Det har bara gått några månader sedan fabriken i polska Stargard stod klar. Mattias var en av dem som fick gå från Hiab för två år sedan och en av de första att ställas inför företagets ultimatum: Åk till Polen och lär dem ditt eget jobb. Alternativt stanna hemma i en stad där arbetslösheten är bland de högsta i landet.   

Protester blandade med hånskratt fyllde fabriken. Ingen fick tro att Cargotec skulle kunna få dem att lämna sina vänner och familjer för att lära upp polska arbetare. Christer och Mattias var två av dem som skrattade. Självklart skulle de stanna kvar och kämpa. Men tiden gick. Christer och Mattias samlade sina familjer för att på varsitt håll komma fram till det beslut som visade sig vara oundvikligt. 

Hånskratten byttes till rena hån. Svikare, blev de kallade. Svikare som ens övervägde att resa iväg. Svikare som gjorde att jobben i Hudiksvall försvann ännu snabbare. 

Mattias och Christer blundade för kollegornas bistra miner och det faktum att resan som varannan vecka börjar i taxibilen och slutar på Fokus Hotell i Stargard leder till snabbare flytt av jobben. 

– Om jag inte skulle göra det här, så skulle någon annan göra det. Man får bara skaka bort den känslan och acceptera hur läget är, säger Mattias. 

Efter sex dagar hemma är det tre kvar till nästa resa. Mattias och Pernilla börjar förbereda barnen. Snart åker pappa igen.

Två tilltänkta månader blev till fyra som blev till sex som blev till sju. Christer, Mattias och alla de andra fortsatte tålmodigt sina resor. Förlängt kontrakt månad för månad. Mötta av ett hierarkiskt system, kulturkrockar, logistikproblem och ritningar som aldrig varit ordentliga men som i Hudiksvall fungerat med hjälp av den sjuttioåriga erfarenhet som suttit i väggarna.  

– Jag tror att vi har hållit produktionsmålet två veckor sen jag började, säger Mattias. 

Han skrattar trött. Produktionsmålen ska ligga på femtio procent högre än vad de i själva verket gör. Kunder som inte får kranar i tid blir missnöjda och en stor del av tillverkningen som flyttades från Sverige har i sin tur tvingats flytta vidare till Spanien. Planeringen har varit urusel och personalomsättningen för hög. Arbetarna tjänar en femtedel av Christers och Mattias löner, en lön som knappt går att leva på och som är hälften så låg som en normal industriarbetarlön i Polen. De flesta har i smyg sökt sig vidare till andra arbetsplatser och Mattias är osäker på om Stargard kommer att kunna leverera så många fler kompetenta arbetare som fabriken nu kommer att behöva. Ändå ska Cargotec i december flytta vidare all produktion från Sverige till Stargard i Polen och den skattefria zonen. 

– Ingen vill ju det här. Ingen av cheferna, teknikerna och ingenjörerna där nere tror att de kommer att klara av det. Och vi vet att det inte kommer att gå. 

Men pengar ska sparas. 94 miljoner visar företagets beräkning. Kjell Persson är skeptisk. Löntagarkonsulten Nils-Åke Carlsson likaså. Enligt hans beräkningar är de 94 miljonerna en önskesumma som i verkligheten kommer bli omöjlig att hålla. Kjell bläddrar bland löntagarkonsultens jobb. 

– Det finns däremot ingen chans att vi kommer få se en slutredovisning. Jag vet hur det brukar se ut, Cargotec är alldeles för bra på kreativa redovisningar. 

Första gången chefen bad Mattias Sjöberg och Christer Nilsson att lämna sina familjer hånskrattade de. Men i snart ett år har väskorna packats. Varannan vecka samma sak. 

Mattias och Christer har själva räknat på vad de kostar. Löner, traktamente, taxiresor, flyg och hotell går på upp emot hundra tusen per person och månad. I över ett halvår har sex sådana räkningar betalats varje månad och fler kommer att behövas. Ändå fortsätter Cargotec. 

Och Christer Nilsson fortsätter gärna. Han minns ångesten när han skulle öppna det mejl som kom före jul. Mejlet som skulle berätta om han fick stanna eller inte. Han trivs där i Polen. Polackerna är trevliga, han har roligt med det svenska gänget, barnen kan snart börja hälsa på honom och svaret på den nya drömmen om framtiden är enkel. 

– Jag kan skriva på ett tioårskontrakt i Polen. Lätt. Var jag än hamnar kommer det ändå bli ett jobb jag måste resa till, det är bara att acceptera. 

De dagar han är på svensk mark har han hunnit söka hundratals jobb, bråkat med Arbetsförmedlingen och planerat krisplaner om att ta bilen och köra norröver. 

Rädslan för att gå på a-kassa är stor och drömmen om Hiab har bytts ut till drömmen om fast inkomst. 

Mattias klarar inte av tanken. Visst, han trivs han också, men den uppoffring han nu gör känns högst temporär. Att svensk industri konkurrerar med skattefria zoner och fabriker som ger sina anställda en femtedel av hans egen lön är svårt att ta in. Han hör om fördelarna varje dag. Polen ligger centralt, närmre kunderna i Europa och är lätt att nå från Sverige. EU har redan betalat miljarder euro för att bygga upp vägar, järnvägar och flygplatser i regionen och samma EU-pengar går dessutom till att finansiera den skattefria zonen. 

Någonstans mitt i den informationen har Mattias stängt av. När det inte finns något som skulle göra att Cargotec vill starta upp i Sverige igen har han insett att det bara är att släppa och gå vidare. 

– Men ändå känns det som att jag är med och betalar skatt som går till att bygga upp en fabrik som konkurrerar ut mitt eget jobb. Det är ju så det blir. Helt puckat är det.