”Ta makten över jobbet”

Daniel Mathisen:”Köra utan att tänka, som en robot som upprepar samma handling gång på gång. Han placerar tegelstenarna som en maskin, det kräver bara några få rörelser och han gör det i samma takt. Ta murbruk, breda ut murbruk, lägga på tegelstenen, trycka till den med handen, slå några slag med handtaget, skrapa bort det som runnit över och börja om från början.”

Raderna är hämtade ur den spanske författaren Isaac Rosas arbetslivsroman, “Den osynliga handen”, där läsaren möter vanliga människor som faktiskt arbetar. De svettas. De blir trötta, ofta sjuka. De får värk och blir uttråkade, förtvivlade. Varje morgon upplever de det starka obehag som så många drabbas av, som hade förväntat sig något annat, något mer, av arbetslivet.

Boken får mig att tänka på hur vi egentligen har det på jobbet i dag. Mår vi bra? Har vi något att säga till om? Jag är tveksam.

För 40 år sedan, under sjuttiotalet, väcktes en intensiv debatt om villkoren i arbetslivet. Ett pärlband av reformer – stärkt anställningsskydd, förbättrad arbetsmiljö och förenklad facklig organisering – genomfördes i snabb takt. I en riksdagsdebatt 1976 kallade Olof Palme reformerna “den största spridningen av makt sedan allmän rösträtt”.

Sedan hände något. Reformtakten stannade av. Oljekrisen punkterade ambitionerna. Åttiotalets ideologiska svängning mattade av de visionära, ideologiska penseldragen. Skiftade fokus från arbetares rättigheter. Så kom nittiotalskrisen, med nödvändiga om än smärtsamma besparingar. Idéerna lades på hyllan, ambitionerna sköts på en obestämd framtid.

Det senaste decenniet har utvecklingen gått i motsatt riktning. 2007 avvecklade den då nyvalda borgerliga regeringen Arbetslivsinstitutet, en myndighet med uppgift att utreda bland annat arbetets organisering. Dagens arbetsmarknad är ett lapptäcke av tillfälliga anställningar och bemanningstjänster.

För många är jobbet mest ett nödvändigt ont, där den enda ljusningen är nästa rast, arbetsdagens slut eller en hägrande helg. Eller som Ebba Grön formulerade det: “Gå upp till jobbet, jobba, jobba, jobba, äta lunch. Samma sak händer i morgon.”

Är vi verkligen nöjda med det? Rätten till en god arbetsmiljö och makten över tiden följer skarpa klasslinjer. Somliga kan styra sin tid, eller åtminstone köpa tjänster som frigör tid. För de allra flesta är det omöjligt. Somliga har något att säga till om på sitt arbete, för många saknas det mer eller mindre helt. Det är ovärdigt. Ska hela samhället lyckas krävs att makten sprids, från luftkonditionerade styrelserum ner till dammiga fabriksgolv.

Vid IF Metalls kongress 1985 formulerade förbundet tio principer för det goda arbetet, där en av de viktigaste punkterna handlade om medbestämmande i företaget. Och kanske är det just där samtalet måste ta sin början. Den som utför arbetet ska också ha makt över det, ska det vara så svårt?

Daniel Mathisen