Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

”Din framtid står inte mot min”

28 augusti, 2018

Skrivet av

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Krönika ”Samhället är inte ett nollsummespel, din framtid står inte mot min. Tvärtom blir den större om fler är med och formar den”, skriver krönikören Daniel Mathisen, som har läst Fatemeh Khavaris bok Jag stannar till slutet.

Bilen kränger i kurvorna, studsar upp och ned längs de dammiga grusvägarna. Resan från Teheran markerar inledningen till ett nytt liv – i Sverige. Däremellan väntar bombmattor, explosioner och ständigt överskuggande våld i Afghanistan. Familjen trycker sig tätt intill varandra, tar värn mot det oändligt okända.

I den nysläppta boken Jag stannar till slutet (Norstedts) får vi följa med när Fatemeh Khavari, talesperson för flyktingnätverket Ung i Sverige, berättar om pärlbandet av händelser som format hennes engagemang.

Hur hon, född under flykt, så småningom hamnar i Teheran, Iran. Hur familjen, afghaner ur gruppen hazarer, behandlas som kackerlackor och förvägras ett anständigt liv. Och hur den enda vägen ut blir den vindlande, livshotande resan till Sverige.

För nästan exakt ett år sedan katapulteras Khavari in i uppmärksamhetens mitt när hon mobiliserar en sittdemonstration mot utvisningar av afghaner. Allt går fort. De första timmarna trotsar tiotalet ungdomar det piskande hällregnet på Mynttorget invid riksdagen. Några veckor senare deltar ytterligare tusentals. I hundratals klassrum runt om i hela landet arrangerar elever demonstrationer i solidaritet.

Engagemanget pulserar och växer.

Khavari beskriver hur ”hon är på noll” när hon är på väg till Sverige. Känslan präglar en hel generation av ensamkommande. Med ensamhet följer utsatthet.

Du flyr. Du väntar. Du fruktar.

För flyktingen saknas dessutom en gemenskap som mobiliserar och samlar, ger oron riktning. Med Ung i Sverige ges människorna bakom rubrikerna en tillhörighet – en röst. Som Khavari formulerar det: ”ungdomarna var ensamkommande, men de var inte ensamma längre.”

Jag stannar till slutet skaver mot samtiden, som om den sätter sig på tvärs. Medmänsklighet, humanism och värme tycks inte rymmas längre. Perspektiven knuffas ut i marginalerna, kallas naiva eller verklighetsfrånvända. Ett uttryck som godhet har av hatets skuggestalter förvrängts till glåpord. Trollen sätter tonen.

Just därför är Jag stannar till slutet så viktig. Mitt i allt det kvävande är den trots allt en ficka av syre.

Varje generation återuppfinner sitt uppdrag. De som flyr krigens infernon bär på gemensamma erfarenheter. Den femtonåriga flickan som ensam demonstrerar för klimaträttvisa utanför riksdagen projicerar en hel generations frustration.

Perspektiven hör ihop därför att människor är som människor är mest. Vi behöver en plats där vi känner oss trygga, en omgivning som vi värderar och värnar. Vi vill bli älskade. Jag tänker på mina egna privilegier. Det värdefulla svenska passet som öppnar världens platser för mig. Hur välfärden möjliggjort mitt liv och möjliggör andras.

Kanske är det just där vi måste börja: i det gemensamma.

För ingenting av allt det här fantastiska vi byggt upp tillsammans har kommit genom att ställa människor mot varandra. Samhället är inte ett nollsummespel, din framtid står inte mot min. Tvärtom blir den större om fler är med och formar den. Eller annorlunda uttryckt: folket bygger landet. Alldeles oavsett om vägen hit gått via en dammig grusväg i Teheran eller från de första stapplande stegen utanför en mexitegelvilla i Köping.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Ensamheten är inte jämlik 

Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

När löpbandet blir vår nya skärseld

Det finns något djupt sorgligt i att vi ställer allt större krav på oss själva samtidigt som förväntningarna på samhället omkring oss sjunker, skriver Daniel Mathisen.

Under den digitala snuttefilten

”Det som har potentialen att knyta samman människor ökar i själva verket avstånden”, skriver frilansskribenten Daniel Mathisen efter att ha läst om vilken makt tekniken har över vår gemenskap.

”Jobbet ska inte ge dig hjärtklappning”

”Om så många mår så dåligt, är det verkligen människorna eller samhället – och arbetsmarknaden – det är fel på?”, skriver Daniel Mathisen.

”Vi kan bygga något bättre”

”Någonstans längs vägen glömde vi helt enkelt bort hur viktigt det gemensamma är. Ett motmedel till kapitalismens isärdragning, alternativ till rasismens splittring”, skriver DA:s krönikör Daniel Mathisen.

Ingen väljer flykten

”Samhällen med tvärbrant ojämlikhet och permanent fattigdom skapar dem: människorna i rörelse. Att tvingas fly från det bekanta är en djupt mänsklig erfarenhet”, skriver Daniel Mathisen.

”Fler måste våga sträcka på ryggen”

Klasskomplexet lyser rakt igenom under en anställningsintervju. Men med större självförtroende kommer modet att ställa krav. Så mycket av den kollektiva organiseringen handlar om att stärka det där självförtroendet, skriver krönikören Daniel Mathisen.

Är vi redo för den nya tiden?

”Oavsett om det handlar om smarta algoritmer, artificiell intelligens eller något ännu okläckt måste vi klura ut hur vi ska bygga det nya samhället”, skriver Daniel Mathisen i en spaning inför det nya året.

Stick hål på nationalismens bubbla

”Arbetare i Sverige har mer gemensamt med europeiska löntagare än, säg, Svenskt Näringslivs Leif Östling. Samhällen behöver inte existera i en nationell tvångströja”, skriver Daniel Mathisen.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.