”Din framtid står inte mot min”

Krönika ”Samhället är inte ett nollsummespel, din framtid står inte mot min. Tvärtom blir den större om fler är med och formar den”, skriver krönikören Daniel Mathisen, som har läst Fatemeh Khavaris bok Jag stannar till slutet.

Bilen kränger i kurvorna, studsar upp och ned längs de dammiga grusvägarna. Resan från Teheran markerar inledningen till ett nytt liv – i Sverige. Däremellan väntar bombmattor, explosioner och ständigt överskuggande våld i Afghanistan. Familjen trycker sig tätt intill varandra, tar värn mot det oändligt okända.

I den nysläppta boken Jag stannar till slutet (Norstedts) får vi följa med när Fatemeh Khavari, talesperson för flyktingnätverket Ung i Sverige, berättar om pärlbandet av händelser som format hennes engagemang.

Hur hon, född under flykt, så småningom hamnar i Teheran, Iran. Hur familjen, afghaner ur gruppen hazarer, behandlas som kackerlackor och förvägras ett anständigt liv. Och hur den enda vägen ut blir den vindlande, livshotande resan till Sverige.

För nästan exakt ett år sedan katapulteras Khavari in i uppmärksamhetens mitt när hon mobiliserar en sittdemonstration mot utvisningar av afghaner. Allt går fort. De första timmarna trotsar tiotalet ungdomar det piskande hällregnet på Mynttorget invid riksdagen. Några veckor senare deltar ytterligare tusentals. I hundratals klassrum runt om i hela landet arrangerar elever demonstrationer i solidaritet.

Engagemanget pulserar och växer.

Khavari beskriver hur ”hon är på noll” när hon är på väg till Sverige. Känslan präglar en hel generation av ensamkommande. Med ensamhet följer utsatthet.

Du flyr. Du väntar. Du fruktar.

För flyktingen saknas dessutom en gemenskap som mobiliserar och samlar, ger oron riktning. Med Ung i Sverige ges människorna bakom rubrikerna en tillhörighet – en röst. Som Khavari formulerar det: ”ungdomarna var ensamkommande, men de var inte ensamma längre.”

Jag stannar till slutet skaver mot samtiden, som om den sätter sig på tvärs. Medmänsklighet, humanism och värme tycks inte rymmas längre. Perspektiven knuffas ut i marginalerna, kallas naiva eller verklighetsfrånvända. Ett uttryck som godhet har av hatets skuggestalter förvrängts till glåpord. Trollen sätter tonen.

Just därför är Jag stannar till slutet så viktig. Mitt i allt det kvävande är den trots allt en ficka av syre.

Varje generation återuppfinner sitt uppdrag. De som flyr krigens infernon bär på gemensamma erfarenheter. Den femtonåriga flickan som ensam demonstrerar för klimaträttvisa utanför riksdagen projicerar en hel generations frustration.

Perspektiven hör ihop därför att människor är som människor är mest. Vi behöver en plats där vi känner oss trygga, en omgivning som vi värderar och värnar. Vi vill bli älskade. Jag tänker på mina egna privilegier. Det värdefulla svenska passet som öppnar världens platser för mig. Hur välfärden möjliggjort mitt liv och möjliggör andras.

Kanske är det just där vi måste börja: i det gemensamma.

För ingenting av allt det här fantastiska vi byggt upp tillsammans har kommit genom att ställa människor mot varandra. Samhället är inte ett nollsummespel, din framtid står inte mot min. Tvärtom blir den större om fler är med och formar den. Eller annorlunda uttryckt: folket bygger landet. Alldeles oavsett om vägen hit gått via en dammig grusväg i Teheran eller från de första stapplande stegen utanför en mexitegelvilla i Köping.