Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

”Fler måste våga sträcka på ryggen”

28 mars, 2018

Skrivet av

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Krönika Få situationer är nämligen så avslöjande som anställningsintervjun – klasskomplexet lyser rakt igenom. Så mycket av den kollektiva organiseringen handlar om att stärka det där självförtroendet, skriver frilansskribenten Daniel Mathisen.

Det är så mycket som hänger på just det här ögonblicket. Vad du säger, hur du säger det.
Myllret av tankebanor, nervositeten som får det att krympa i halsen.
Framtiden avgörs här och nu.

Att sitta på en anställningsintervju är speciellt, kanske lite skräckinjagande.

I Jacob Sundbergs nysläppta roman, Vi hör av oss, kapslar han in hur människor känner, tänker och reagerar när de sitter på ena sidan av det där bordet. Genom nio fiktiva noveller skildrar han med komisk skärpa reaktionen mellan intervjuare och intervjuad. Men också allvaret.

Said får inlindade frågor om hans hudfärg, religion och bakgrund för att chefen försöker greppa om han är jihadist eller inte. Jenny vill förverkliga sig själv genom att jobba med inredning, men får panik när intervjuaren frågar vad hon tycker om en kaffemugg. Elin vill lämna Småland för Stockholm men upplever sig utsorterad genom ett bisarrt personlighetstest.

Gemensamt för alla scenarier är längtan efter ett sammanhang. Antingen genom jobbet eller med hjälp av jobbet. För somliga är jobbet en frihet, en möjlighet, medan det för en annan bara är ett nödvändigt ont.

Läsningen väcker igenkänning.

Jag tänker på hur bakgrunden färgar vilken ställning vi har när vi försöker få ett jobb. De gånger jag själv, med bultande hjärta och nervösa tankar, sökt jobb. Om vänner som skickat hundratals ansökningar men inte fått napp.

Få situationer är nämligen så avslöjande som anställningsintervjun – den gör oss närmast genomskinliga inför arbetsgivaren. Klasskomplexet lyser rakt igenom.

Hur somliga har rätt nätverk, har familj med pengar, medan andra är utelämnade till sig själva. Det ena ger grundmurat självförtroende, det andra en genomträngande känsla av underläge. Lite som att stå med en mental mössa i hand.

Raderna ur musikern Ison Glasgows magiska självbiografi, När jag inte hade nåt, gör sig påminda:

”Arbetsförmedlingen var ett ställe helt utan hopp. Både jag och mamma gick dit regelbundet och sökte jobb mer och mer desperat. Hela tiden skickades vi på intervjuer där vi var chanslösa. Kontorsjobb. Lagerjobb. Städjobb. Praktik.”

Som om klassmärket är inbränt på huden, hur hårt vi än söker gnugga bort det.

Arbetarklassen – eller prekariatet, eller vad vi nu väljer att kalla den – har inte medelklassens kulturella och sociala kapital att ta spjärn mot, inte överklassens ekonomiska muskler att lita på. Den utan privilegiets bakgrund blir till sin egen. På gott och ont. Rätt jobb blir då utvägen, en vinglig klassresa längs en stege där flera pinnhål fattas.

Just därför är det så viktigt att göra upp med de flackande blickarnas arbetsmarknad, där så många existerar på andras nåder.

Så mycket av den kollektiva organiseringen – i föreningar, fackförbund och organisationer – handlar om att stärka det där självförtroendet. Att tippa maktbalansen från den ena till den andra sidan av bordet – under anställningsintervjun och i livet.

Vi får inte glömma det.

Fler måste kunna sträcka på ryggen när de kliver in genom dörren till intervjun. Och inte bara vara tacksamma – utan också ha modet att ställa krav.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Ska vi erövra framtiden igen?

Ska vi erövra framtiden igen?

Daniel Mathisen läser Ulf Lundells Vardagar och känner sorgen blandas med hopp.

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Ensamheten är inte jämlik 

Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

När löpbandet blir vår nya skärseld

Det finns något djupt sorgligt i att vi ställer allt större krav på oss själva samtidigt som förväntningarna på samhället omkring oss sjunker, skriver Daniel Mathisen.

Under den digitala snuttefilten

”Det som har potentialen att knyta samman människor ökar i själva verket avstånden”, skriver frilansskribenten Daniel Mathisen efter att ha läst om vilken makt tekniken har över vår gemenskap.

”Jobbet ska inte ge dig hjärtklappning”

”Om så många mår så dåligt, är det verkligen människorna eller samhället – och arbetsmarknaden – det är fel på?”, skriver Daniel Mathisen.

”Vi kan bygga något bättre”

”Någonstans längs vägen glömde vi helt enkelt bort hur viktigt det gemensamma är. Ett motmedel till kapitalismens isärdragning, alternativ till rasismens splittring”, skriver DA:s krönikör Daniel Mathisen.

”Din framtid står inte mot min”

”Din framtid står inte mot min. Tvärtom blir den större om fler är med och formar den”, skriver krönikören Daniel Mathisen, som har läst Fatemeh Khavaris bok ”Jag stannar till slutet”.

Ingen väljer flykten

”Samhällen med tvärbrant ojämlikhet och permanent fattigdom skapar dem: människorna i rörelse. Att tvingas fly från det bekanta är en djupt mänsklig erfarenhet”, skriver Daniel Mathisen.

Är vi redo för den nya tiden?

”Oavsett om det handlar om smarta algoritmer, artificiell intelligens eller något ännu okläckt måste vi klura ut hur vi ska bygga det nya samhället”, skriver Daniel Mathisen i en spaning inför det nya året.