Det bannlysta blåstället

GästkrönikaHan tar sig för nacken, grimaserar lite. Ännu en klunk av kaffet. Platsen är lunchrummet i en lastbilsdepå, några mil norr om Stockholm. Byggnaden ligger mitt i ett industriområde, utan naturlig knutpunkt till det kringliggande samhället.

Han tar sig för nacken, grimaserar lite. Ännu en klunk av kaffet. Platsen är lunchrummet i en lastbilsdepå, några mil norr om Stockholm. Byggnaden ligger mitt i ett industriområde, utan naturlig knutpunkt till det kringliggande samhället.

Leif är lastbilschaufför. Egentligen bor han och familjen strax utanför Nyköping. Men där finns inga jobb. Och att bo i Stockholm är för dyrt. Så när veckodagarnas sträckor är avverkade bor han i en gammal husvagn tvärs över gatan från lunchrummet.

Hans berättelse säger något om arbetarens plats i det moderna samhället.

I boken “Södertur – Det försvunna Söder” syns de överallt, hantverkarna i blåställ. Södermalm var länge en utpräglad arbetarklasstadsdel, med slamrande verkstäder och en mångfald av människor.

I dag kryllar stadsdelen snarast av folk med jobb inom medier, reklam och akademikeryrken. De en gång dragiga och slitna arbetarkåkarna har varsamt renoverats. ”Bevarad charm”, heter det i mäklarannonsen. I rapporten Här bor journalisternas konstateras: ”På de ställen där arbetare bor, där bor det inte särskilt många journalister.”

Anneli Jordahl, författare till bland annat “Klass – är du fin nog?”, kallar stadsdelen ”ett indianreservat för mediefolk”.

Ironiskt nog hörs eller syns sällan Söders gamla invånare i de mediekanaler som stadsdelens nya medborgare dominerar. I stället präglas bevakningen av de problem som den övre medelklassen och överklassen definierar som viktiga.

Mönstret går igen.

Göteborgsstadsdelen Majorna var en gång navet i västkustens industrimotor. Numera befolkas kvarteren av en yngre, akademisk klass. I boken Majorna – en resa genom fem sekel kommer de till liv igen, människorna som byggde staden. Industrins ryggrad.

 Arbetaren har förpassats till periferin, undanträngd ur det kollektiva medvetandet. 

Fast även om de glömts så existerar de, människorna som sliter långa dagar för att möjliggöra livet för bättre bemedlade. 

Metallen ska svetsas, husen byggas och varorna transporteras. Men den som faktiskt utför jobbet är inte välkommen i stadens tillrättalagda geografi. Kombinationen av ekonomisk segregation och en politik som gynnat höginkomsttagare har skapat ett samhälle där arbetar-, medel- och överklass sällan möts.

Högern har sökt att utradera arbetaren ur det politiska medvetandet, som om vi lever i ett post-klassamhälle. Illusionen skaver. Klassamhället lever i allra högsta grad, bara vi tittar.

Snarare än att blunda för stadens ojämlika geografi är det dags att fundera på vilket samhälle vi egentligen bygger. Och för vem.

Jag tänker på Leif i den där illa isolerade husvagnen norr om Stockholm. Varför finns inte staden för honom? Han förtjänar den lika mycket som jag. Om inte mer.

Daniel Mathisen