”Ett ohållbart arbetsliv visar sig vara samhällsfarligt”

Helle Klein, chefredaktör Dagens Arbete.

”Pizzor – men inga krispaket till vårdens hjältar”

Eftersom syrrorna ofta förblir namnlösa tänkte jag lyfta fram en av dem, vardagshjältarna, skriver Alexandra Pascalidou.

Låt oss ändra på de avbrutna drömmarna

Daniel-Mathisen_3GästkrönikaDet är kallt och dragigt på gården. Magen kurrar, magarna kurrar. Ester har elva barn, de flesta kommer så småningom att hamna på fosterhem. Det är tjugotal och Ester är statare.

Närmare hundra år senare står en ung man på torget i en svensk bruksort. Det är öde. I fjärran hörs det mullrande, skorrande ljudet från en moped. Ynglingen känner att ingenting rör på sig. Livet står stilla och det tycks inte finnas någon väg ut ur

I nysläppta seriealbumet “Hundra år i samma klass” (Galago) nystar serietecknaren Mats Källblad i släkten som format honom och om strukturerna som varit svåra att skaka av sig. Ester är hans egen mormor och hennes liv fungerar som katalysator för berättelsen om ett samhälle där klassresorna ställts in.

Mats Källblad presenterar oss för människorna vars röster sällan hörs. De som bor i den lilla bruksorten. Som snickrar, mekar, målar och försöker komma underfund med vad livet egentligen handlar om. “Hundra år i samma klass” är en lika delar lysande som dyster påminnelse om att alla berättelser har två sidor. Historieböckernas skildring av det ständigt förfinade välfärdssamhället suddar ut nyanserna, penslar ut hela generationer till ett gemensamt öde.
Min gammelmormor, Lydia, levde de sista åren med krökt rygg och blixtrande smärtor. Hennes 86-åriga liv handlade till stor del om att niga inför överheten. Tacka och ta emot för det lilla. Den förbannade skurhinken var på samma gång källan till mat på bordet som det enda möjliga. Som liten frågade jag henne varför hon alltid neg när vissa människor gick förbi på gatan, men inte andra. “Så är det bara, det är ingenting som varken du eller jag kan förändra.” Så var det med det.

Vägen ut ur 1900-talets förnedrande tjänstesamhälle var klassresan, den sociala rörligheten. Generationer av arbetare fick studera vidare och kunde använda kunskapen för utökad makt över de egna livsvillkoren. Medvetna reformer för att minska klyftorna skapade ett samhälle där fler röster hördes, fler människor räknades.
Men någon gång längs vägen — åttiotal? nittiotal? — knuffades klassanalysen ut från den politiska dagordningen. Vi var inte längre bundna av industrisamhällets ramar, hette det. Informationssamhället var framtiden — klassamhället gårdagen.

I Anneli Jordahls tankeväckande eldskrift “Klass – är du fin nog?” reflekterar hon kring hur begreppets brännvidd skiftat form och innehåll över tid. Hon beskriver hur arbetarklassidentiteten för många sitter kvar “som en ond tagg” och etablerar “en diffus känsla av tafatthet”. 

Hur mycket högern än försöker förneka det lever alltför många, även i dag, alltför likt Ester eller Lydia. Det går nämligen inte att utradera klassamhällets strukturer genom retoriska krumbukter eller nysvenska punchlines. Det är i allra högsta grad närvarande, vare sig vi vill det eller inte.

Mats Källblads 300 sidor är som en stig som slingrar sig genom ett 1900-tal i ständig omstöpning. När sista bubblan är läst ploppar frågorna upp och biter sig fast. Hur kan det komma sig att somliga står still, medan andra rör på sig? Har vi verkligen valt det?

På Mack Beats-producerade låten “Barriärer” sjunger Newkid:

Han sa: jag kommer spränga barriärer
Tills hela trakten vet vem jag är
För jag vet att jag kan vara någon
Han svarade: gör det, för dina ärr visar vart du va
Inte vart du ska

Just så borde det vara. Där du kommer ifrån ska inte avgöra där du slutligen hamnar. Problemet är att alltför många drömmar ställs in innan de ens hunnit börja. Låt oss ändra på det.

Läs mer: Gästkrönika | Krönikor

Daniel Mathisen

Läs mer från Dagens Arbete:

Gamla dängor ger oss trygghet

KRÖNIKAMat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

”Pizzor – men inga krispaket till vårdens hjältar”

KrönikaEftersom syrrorna ofta förblir namnlösa tänkte jag lyfta fram en av dem, vardagshjältarna, skriver Alexandra Pascalidou.

Arbetsrätten

”Inte ens i Grönköping skulle arbetsrätten behandlas så här”

KRÖNIKAI överenskommelsen med MP, C och L heter det att ”Arbetsrätten moderniseras.” Fel! Det är tvärtom – en föråldring till när demokratin motarbetades, skriver journalisten Jan Scherman.

5

Vi måste få slut på otryggheten

KrönikaI praktiken omfattas många industrianställda inte av turordningsreglerna. Därför måste vi förhandla om trygghet och omställning, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”I stället för c-ordet – låt oss prata om sexkurvan”

KRÖNIKAVarje gång jag hör c-ordet nämnas på nyheterna tänker jag säga klitorisollon högt, skriver författare Anneli Jordahl.

Efter coronan

Hej då Hopp-Jerka, och hej på dig Corona-Carolina

KRÖNIKAKommer Coronakrisen att lära oss att uppslukas mindre och engagera oss mer i arbetet? Författaren Jan-Ewert Strömbäck funderar på framtidens arbetsliv med hjälp av Folke Fridell.

”Vi måste lära oss att hoppas på framtiden igen”

KrönikaUtan att förminska döden kan vi lära oss något viktigt av 1900-talets sjukdomshistoria: Att optimism – som politisk ideologi – är viktigt för att bygga framtiden, skriver historikern Henrik Arnstad.

”Det är bara att börja röjningsarbetet”

GÄSTKRÖNIKA”Löntagarmakt, demokratisk planering och jämlikhet. Det som nu behövs, akut och för framtiden, är varken nya eller märkvärdiga idéer.” Volvoarbetaren Lars Henriksson skriver om vägen framåt efter coronakrisen.

Krisstöd

”Hur var det med hedern och samvetet när krisstödet söktes”

KRÖNIKAOm du skickar in en ansökan om a-kassa måste du på heder och samvete intyga att du verkligen är arbetslös. Precis som företag som söker krisstöd intygar att de är i en djup ekonomisk kris, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

1

”Vi måste kunna saker – på riktigt”

KRÖNIKADigitalisering för framtiden är viktigt, men det är inte allt, skriver Peter Larsson.

Är det Tom Cruise som räddar oss?

KrönikaDet finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

Vad är prislappen för folkhälsa?

KRÖNIKAMarknaden står handfallen inför den kris som coronaviruset skapat. De marknadsekonomiska instrumenten fungerar inte när det är andra värden än rent ekonomiska som ska in i ekvationen, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Coronakrisen

Ensamheten är inte jämlik 

KRÖNIKACoronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

Dagarna då livet förändrades

KRÖNIKA”Jag upprepar allt ännu en gång i huvudet. Har vi missat något?” Regionala skyddsombudet Linda Forså skriver om när uppdraget att arbeta med vår säkerhet tog en ny vändning, och om att äntligen få fika i samma rum som andra människor.

När radion slutar funka

KRÖNIKADom som dräper oss har en sedelbunt där hjärtat borde sitta, skriver sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Vi som fortfarande tror på demokratin

KRÖNIKAMahmoud från Marocko och Håkan från ­Vällingby. Tillsammans räddar de liv, skriver journalisten och författaren Alexandra Pascalidou. 

Avtal 2020

Är det verkligen så här arbetsgivaren ser på vår tid?

KRÖNIKAJag hoppas innerligt att arbetsgivarnas tokiga semesterkrav beror på otur i tänkandet, för vad blir annars nästa steg? Tvingad julledighet i mars eller påskledigt i december, skriver industriarbetaren Kennet Bergqvist.

2

Pengarna både finns – och inte

GÄSTKRÖNIKAKlart det är trevligt att få utdelning på en aktie. Men hur var det nu med att det inte finns pengar, alltså till löneökningarna, frågar sig Marcus Raihle.

1

Konserten var som ett väckelsemöte

KrönikaKrönikören Carl Linnaeus om konserten som var ett väckelsemöte, och att börja stå för vem man är.

1

Det här borde väl alla chefer fatta

KrönikaAtt ha lite kul på jobbet gynnar inte bara tjänstemän, skriver Anneli Jordahl.

1

Tacka facket för 5 000 mer i månaden

KrönikaAtt välja bort facket för att det är för dyrt är ett vanligt argument. Och samtidigt så fel – det skulle kosta oss så mycket mer om facket inte fanns, skriver GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö.

1

Nu bygger vi ett ännu starkare fack

KRÖNIKADet är många som redan är med i Pappers ute på bruken. Men för att säkra vår styrka i framtiden ska vi bli ännu fler. Är du med, skriver Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson.

Amazon är arbetslivets skräckexempel

KrönikaNär allt fler delar av arbetslivet digitaliseras måste de som använder tekniken i jobbet få vara delaktiga i att utveckla den, skriver civilingenjören Peter Larsson.

Replokalen är en magisk plats

KRÖNIKAHur mycket får drömmar kosta?, undrar Carl-Einar Häckner.

Årtiondets första utmaningar är här

KRÖNIKADet är inte lätt att sia om framtiden. Men klart är att två stora fackliga utmaningar väntar oss redan i närtid. Ett nytt kollektivavtal och förhandlingarna om arbetsrätten, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Skyddsom­buden är livsviktiga

KRÖNIKASedan några månader tillbaka pågår en het debatt om de regionala skyddsombuden. För IF Metall råder det ingen tvekan om att regionala skyddsombud är ovärderliga, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

Smörgåsbordet är dukat, varsågoda!

KRÖNIKAArbetsgivarna vill minska fackets inflytande över lönen, tiden och arbetsmiljön. Nu är det viktigt att vi håller ihop så vi får tyngd bakom våra krav, skriver Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson.

”Det är en jävla tur att det finns händiga människor”

KRÖNIKATill alla er händiga, som jobbar så att vi andra har en fungerande maskin att köra eller en travers att åka i: I salute you, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

Knarket i industrin

”Knarklangarna får det tuffare om vi bryr oss om varandra”

GÄSTKRÖNIKADet är ingen lätt sak att förhålla sig till när arbetskamrater är en del av en organiserad kriminalitet – som bryter ner andra människor på jobbet, skriver Volvoarbetaren  Lars Henriksson.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

KRÖNIKAI betraktarens öga ter sig konstnärsmyten romantisk. För de som balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.