Låt oss ändra på de avbrutna drömmarna

GästkrönikaDet är kallt och dragigt på gården. Magen kurrar, magarna kurrar. Ester har elva barn, de flesta kommer så småningom att hamna på fosterhem. Det är tjugotal och Ester är statare.

Närmare hundra år senare står en ung man på torget i en svensk bruksort. Det är öde. I fjärran hörs det mullrande, skorrande ljudet från en moped. Ynglingen känner att ingenting rör på sig. Livet står stilla och det tycks inte finnas någon väg ut ur

I nysläppta seriealbumet “Hundra år i samma klass” (Galago) nystar serietecknaren Mats Källblad i släkten som format honom och om strukturerna som varit svåra att skaka av sig. Ester är hans egen mormor och hennes liv fungerar som katalysator för berättelsen om ett samhälle där klassresorna ställts in.

Mats Källblad presenterar oss för människorna vars röster sällan hörs. De som bor i den lilla bruksorten. Som snickrar, mekar, målar och försöker komma underfund med vad livet egentligen handlar om. “Hundra år i samma klass” är en lika delar lysande som dyster påminnelse om att alla berättelser har två sidor. Historieböckernas skildring av det ständigt förfinade välfärdssamhället suddar ut nyanserna, penslar ut hela generationer till ett gemensamt öde.
Min gammelmormor, Lydia, levde de sista åren med krökt rygg och blixtrande smärtor. Hennes 86-åriga liv handlade till stor del om att niga inför överheten. Tacka och ta emot för det lilla. Den förbannade skurhinken var på samma gång källan till mat på bordet som det enda möjliga. Som liten frågade jag henne varför hon alltid neg när vissa människor gick förbi på gatan, men inte andra. “Så är det bara, det är ingenting som varken du eller jag kan förändra.” Så var det med det.

Vägen ut ur 1900-talets förnedrande tjänstesamhälle var klassresan, den sociala rörligheten. Generationer av arbetare fick studera vidare och kunde använda kunskapen för utökad makt över de egna livsvillkoren. Medvetna reformer för att minska klyftorna skapade ett samhälle där fler röster hördes, fler människor räknades.
Men någon gång längs vägen — åttiotal? nittiotal? — knuffades klassanalysen ut från den politiska dagordningen. Vi var inte längre bundna av industrisamhällets ramar, hette det. Informationssamhället var framtiden — klassamhället gårdagen.

I Anneli Jordahls tankeväckande eldskrift “Klass – är du fin nog?” reflekterar hon kring hur begreppets brännvidd skiftat form och innehåll över tid. Hon beskriver hur arbetarklassidentiteten för många sitter kvar “som en ond tagg” och etablerar “en diffus känsla av tafatthet”. 

Hur mycket högern än försöker förneka det lever alltför många, även i dag, alltför likt Ester eller Lydia. Det går nämligen inte att utradera klassamhällets strukturer genom retoriska krumbukter eller nysvenska punchlines. Det är i allra högsta grad närvarande, vare sig vi vill det eller inte.

Mats Källblads 300 sidor är som en stig som slingrar sig genom ett 1900-tal i ständig omstöpning. När sista bubblan är läst ploppar frågorna upp och biter sig fast. Hur kan det komma sig att somliga står still, medan andra rör på sig? Har vi verkligen valt det?

På Mack Beats-producerade låten “Barriärer” sjunger Newkid:

Han sa: jag kommer spränga barriärer
Tills hela trakten vet vem jag är
För jag vet att jag kan vara någon
Han svarade: gör det, för dina ärr visar vart du va
Inte vart du ska

Just så borde det vara. Där du kommer ifrån ska inte avgöra där du slutligen hamnar. Problemet är att alltför många drömmar ställs in innan de ens hunnit börja. Låt oss ändra på det.

Daniel Mathisen