Världen möts på fabriken

Från framtidstro till bråk om chokladbollar

En var ett ensamt flyktingbarn. En annan kallades för skitig finnunge. I dag hjälper båda till på flyktingförläggningen. Men berättelsen börjar vid en kaffeautomat.

Han stod vid kaffeautomaten på Seco Tools. Återigen dök den där långa, snaggade killen upp.

”Tjenare Liibaan, hur är läget?”

Liibaan Mohamod tänkte att det var trevligt att prata. Killen ställde frågor och ville diskutera. Men han var tvungen att be en arbetskamrat om hjälp: Vad heter han? Det var pinsamt att killen hade lärt sig hans namn och inte tvärtom.

Året var 1999 och Liibaan kände sig lyckligt lottad. Han hade sju år tidigare ensam flytt inbördeskriget i Somalia. Då var han 17 år och kände bara till Abba och Volvo om Sverige. Framtiden var blank. Han minns hur omöjlig svenskan framstod och några av de ord som dök upp i den nya världen: Rösträtt. Laserman. Bert Karlsson.

Liibaans mål blev att få ett jobb och nu hade han nått det. Han var CNC-operatör och anställd på Seco Tools i Fagersta. Han fick öva på svenskan varje dag, bland annat med den namnlöse, och de avhandlade det mesta. Politik, kultur, matlagning. Senare, när de snackat lite mer kom också en berättelse. Den handlade om ett barn på väg till skolan. En kille som var liten och rädd för stryk, som kallades för ”finnjävel” och ”skitig jävla finnunge”.

Så gick det till när de lärde känna varandra, Lars Piirhonen och Liibaan Mohamod. Två själar som råkade sammanstråla i den gamla stålstaden Fagersta. Två identiteter i Sveriges största integrerande kraft genom tiderna.

Jag sätter i gång det här arbetet med en tanke. Industrin vet vad integration är. Ingen annanstans i Sverige har så många människor från så många kulturer satts att jobba åt samma håll. Mötet har skett på cement, bland textilier, papper, plaster och stål. I skogar, gruvor och tvätterier. Och det har fungerat. Industrin byggde landet. Ur fabrikerna kom material, varor och gemenskaper. År, efter år, efter år.

Om vi för en kort stund återvänder till kaffeautomaten på Seco Tools och tittar närmare på Lars Piirhonen. Då ser vi att snaggen är grånad och ögonen blå. Annat är lätt att missa. Som att det var hans föräldrar som banade väg på industrigolven. De var invandrare. Bland de första i modern tid.

Piirhonens anlände till Bergslagen 1951 och skulle följas av hundratusentals. Under de kommande 19 åren registrerades uppskattningsvis 625 000 utländska medborgare. De strömmade in på arbetsplatserna, var nordbor, italienare, tyskar, jugoslaver, turkar, ungrare, tjecker och greker. Många lämnade landet efter några år men en hel del stannade kvar. Ofta beskrivs det där mötet mellan Sverige och världen som rätt oproblematiskt. ”Det fanns ju jobb.”

I arkiven hittar vi förstås berättelser om nya vänskaper och öppna armar. Men också en undersökning bland 650 fack och verkstadsklubbar om synen på invandring från just 1951. Hälften av de svarande var negativt inställda. Orsaker som framhölls var rädsla för arbetslöshet, språksvårigheter, bostadsbrist och bilden att invandrare inte ville gå med i facket.

Jag råkar på en artikel om hur textilfacket i Norrköping några år tidigare krävde att 33 000 balter skulle utvisas, balterna anklagades för att vara nazister. Under 60-talet rapporterar fackliga tidningar om bostadsproblem, hur ”utlänningarna” trängs i hälsovådliga ruckel. ”Grekernas förkärlek till att gyttra ihop sig är problem på många håll”, slår Fabriksarbetaren fast 1966. Och i en senare intervju vittnar invandrade svenskar om både utfrysning och hur de tvingats till fackmedlemskap. ”När jag sa att jag inte ville vara med i facket tittade personalkonsulenten på mig och frågade om jag inte ville ha jobbet.”

Jag tänker att här verkar ha funnits grogrund för bråk. Sedan ringer jag upp Gösta Fagerholm.

Gösta startade sitt yrkesliv som 15-årig gjutare. Nu fyller han snart 82 och är skyldig till hyllmeter i arbetarrörelsens arkiv. Under 60- och 70-talet jobbade han bland annat med studier och information på Metall, och hamnade mitt i händelsernas centrum.

– Det fanns ett stort problem, säger han.
– Folk kunde inte förstå varandra ute på arbetsplatserna.

”Jag tänkte att fixar vi inte språket då går det åt helvete. Då kan arbetarrörelsen inte hålla ihop.”

En livsavgörande fråga för arbetarrörelsen, ansåg Gösta.
– Jag tänkte att fixar vi inte språket då går det åt helvete. Då kan arbetarrörelsen inte hålla ihop. Dessutom måste man ju lära sig hur samhället fungerar för att vilja delta. Varför vara med i facket om man inte kan förstå ett avtal?

Mot hotet om splittring fanns bara ett enda recept för facket och det hade gått hem hittills: ”Ena arbetarna runt gemensamma mål.” Under den här tiden stavades den viktigaste kampanjkanalen inte Facebook utan Studiecirkel.  Att låta det egna studieförbundet ABF bistå med svenskundervisning var helt i enlighet med fackets folkbildningstradition.

Metall krävde 240 timmars studier åt varje invandrad arbetskamrat, rubbet på betald arbetstid. Så blev det också när invandrarlagarna till slut klubbades i början av 70-talet.

Facket fick stor makt. Drev igenom att kravet skulle gälla bakåt, alla som behövde skulle få läsa. Var med och utformade studierna och satsade på att få de invandrade att gå vidare till cirklar i fackets regi. Något som ledde till att folk möttes, delade värderingar och svetsades ihop, menar Gösta Fagerholm. Budskapet var jämlikhet framför allt. Om invandrade jobbade för sämre villkor skulle andra anställda kunna konkurreras ut och lönerna sänkas. Ett nytt låglöneproletariat skulle kunna skapas. Fattigdomen var en del av Sveriges dammiga gamla historia, omodern och ociviliserad. Framtiden däremot, lovade bättre villkor för varje dag.

– Vi mötte hårt motstånd från arbetsgivarna. Även i våra egna led fanns de som ifrågasatte arbetet med svenska och samhällskunskap. Ändå lyckades vi i facket ha en klar linje på den här tiden. Och tack vare den blev det varken främlingsrädsla eller svenskrädsla. Jag vågar säga att det har Sverige haft nytta av i 25 år.

Det låter ju enkelt. Åter till Fagersta:

– Mina föräldrar gick inga språkkurser. De kom nog för tidigt, säger Lars Piirhonen.

De första åren bodde familjen på fem personer i en trång enrummare. Lars pratade bara finska hemma, umgicks bara med finnar och var i Finland hela somrarna. Det var först när han flyttade hemifrån som han ”mer kom in i Sverige”.

– Pappa jobbade hela sitt liv. Först i skogen, sen i gruvan och på stålverket. Visst lärde han sig en sorts svenska till slut men den var det få som förstod.

Liibaan däremot fick snabbt börja i skolan, en klass för ensamkommande barn. Tolkhjälp fanns. Efter 20 långa månader hade han sitt uppehållstillstånd och kunde plugga på SFI, uppföljaren till den reform som Metall var med och genomförde.

Av samhällsinformationen minns han att han hade rösträtt i kommunalvalet utan att vara medborgare. Det var svårt att välja, han hade levt hela sitt liv i en diktatur. Alla partierna sa att de var bra på allt, så vad var skillnaden? Men han röstade. In i facket gick han också. Övertalad av Lars.

Visst fick väl Liibaan på många sätt en lättare ingång, tänker jag. Arbetskraftsinvandrarna röjde liksom vägen. Mycket verkar enklare nu än på 50-talet. Och ändå. Ändå tror Lars att en del har förändrats till det sämre. Det har skett under de senaste åren och handlar om något svårfångat. Ett sätt att prata. Om 50-, och 60-talsarbetarna var missnöjda med språkförbistring och bostadsbrist så gick det ju att lösa, i varje fall om viljan fanns. För språk går att lära sig och hus att bygga.

– Det som hänt på sista tiden, det är att så många skitsaker får orimligt mycket luft. Vad man kallar chokladbollar är inget jag brinner för att diskutera. Och ”Vi får inte sjunga nationalsången i kyrkan på skolavslutningen”. Sjunga nationalsången på skolavslutningen har då jag aldrig gjort.

– Det är mycket mer som handlar om vad som ”är svenskt”.

När vi kommit så långt tänker jag att det kunde vara intressant att tala med Thord Ingesson. Han är integrationsansvarig på LO och borde ha saker att säga om nutiden. Thord blir lite förvånad när jag ringer. Det var länge sedan någon brydde sig.

– Diskussionen om integrationen och arbetsplatsen var mycket livligare för bara tio år sedan, säger han.

– Man forskade om det också. Men nu är det tyst.

Han tycker att tidigare handlade samtalen mer om det som Gösta Fagerholm målar upp. Praktiska lösningar på faktiska problem. Frågorna om språksvårigheter, bostäder och anställningstrygghet som ställdes på arbetsplatserna under 50- och 60-talet, de förvandlades till praktisk politik. Från verkstadsgolvet och hela vägen upp.

– Det var ju på arbetsplatserna integrationsdebatten föddes. Det var en helt annan debatt och den var mycket trevligare än i dag tycker jag.

Hur är det i dag?

– Identitetsfrågorna har tagit över. Religion är ett exempel. Folks religion var ingenting man la vikt vid tidigare. Debatten i dag handlar mycket mer om nationalitet, kultur och gener.

”Har du svårt att få jobb? Det är ditt eget fel. Men du kan få en kickoff-kurs om hur du ska presentera dina möjligheter.”

Det hänger bland annat ihop med att tidigare ansågs problem som medborgarna mötte vara gemensamma, tror han. Bostadsbrist. Arbetslöshet och otrygghet. Sånt var samhällsproblem som folk trodde att politiken hade makt att lösa. Nu har de där problemen blivit individuella.

– Har du svårt att få jobb? Det är ditt eget fel. Men du kan få en kickoff-kurs om hur du ska presentera dina möjligheter. Det är skillnad från tidigare: Du tillhör en yrkeskategori där jobben försvinner, du ska få hjälp till omutbildning. Vi har fått ett mer individualistiskt samhälle.

Okej, vänta lite. Vi måste stanna upp en stund. Ett mer individualistiskt samhälle? Låt oss säga att vi tidigare hade ett samhälle där alla tog hand om alla. Då måste vi fråga oss vilka alla var. Och vem som var välkommen till detta ”alla”.

Jag går tillbaka till mina arkivtexter. Och jag tänker att om den ena linjen i det tryck som steg från verkstädernas golv handlade om integrationsåtgärder, så handlade den andra om begränsningar. Facket öppnade för arbetskraftsinvandring när behovet var stort. Men det som av vissa förklaras som en vilja att skydda villkor, uppfattas av andra som ett sätt att stänga ute. Facken hade makten att säga nej när ett arbetskraftstillstånd skulle utfärdas, och 1972 skickade LO ut ett meddelande som handlade om att nu var det stopp. I stort sett nekades arbetskraftsinvandrarna utanför Norden tillträde därefter.

Förändringen kom med EU:s mål om fri rörlighet. Nya berättelser tog form. Den om skolbygget i Vaxholm som blockerades 2005 följdes av ekot från ombudsmän som ropat ”Go home” till lettiska arbetare. I Dagens Nyheter skrev journalisten Maciej Zaremba att om Vaxholm var förebild för den svenska modellen så betydde det ”stick!”

Tre år senare gick de borgerliga och Miljöpartiet ihop om ett system som skulle gälla utanför EU. I dag är Sverige åter en öppen arbetsmarknad. Och åter finns en motsättning där facket anser att arbetsmiljö, villkor och löner i vissa branscher utsätts för negativ press.

Jämfört med tidigare är dagens arbetskraftsinvandrare ändå få. De flesta som söker sig till Sverige nuförtiden flyr från helt andra problem än brist på jobb.

Mycket har förändrats sedan Lars Piirhonens föräldrar kom. Då arbetskraft, nu flykting. Då breda politiska reformer och gemensam framtidstro. Nu? Individuella initiativ och klara dig bäst du kan?

I så fall, tänker jag, har ett tungt ansvar baxats över till såna som Lars Piirhonen och Liibaan Mohamod. I så fall är integrationen numera upp till den som inleder ett samtal. Kanske under en fikapaus. Kanske i Fagersta.

”Jag vill inte bemöta någon enda människa som främling. Och jag ska vara väldigt försiktig med att döma.”

Det verkar ju enkelt, det där mötet vid kaffemaskinen. Det är det också, säger Lars Piirhonen. Det räcker med att öppna sig lite, man får mycket tillbaka. Själv känner han halva stan. Hur nu det har gått till.

– Kanske har det att göra med när han var liten och på väg till skolan, säger Liibaan.

– Kanske vill han vara öppen mot andra på grund av vad han upplevde då.

Vad var det som hände under den där vägen till skolan, undrar jag.

– När jag var liten så tänkte jag att Sverige nog var bra för vuxna, säger Lars.

– Men för barn var Sverige inget bra land. Man gick till skolan och var rädd för att få stryk.

Lars Piirhonen var inte ensam om att märkas ut som finnjävel av klasskamrater och deras föräldrar. Han kunde både se och uppleva hur rädsla blommade ut i rasism.

– Alla var inte såna. Men en del tyckte att vi kom och tog jobb, de såg oss som parasiter. Jag vet hur det är att bli dömd utefter var man kommer ifrån.

Han växte upp, fick en stark kropp och var jävligt förbannad.

– Jag gick in för att slå tillbaka. Jag hade ingen identitet, bara ilska. Det finns mycket jag har gjort som jag inte är stolt över.

Ilskan rann av så småningom. Livet levererade både barn och 900 arbetskamrater. På jobbet fann han rättvisa. Lika lön, oavsett ursprung. Han begrundade stryket han tagit och gett och byggde en personlig insikt där den dubbla hemkänslan fick visa vägen. Svenskt pass i byrån. Finska flaggan över sängen.

– Jag vill inte bemöta någon enda människa som främling. Och jag ska vara väldigt försiktig med att döma.

För honom är svaret på 2015 års missnöje enkelt att uttala. Folk upplever ju att det viktigaste blir sämre. Satsa på jobben. Men också på skolan, sjukhusen, äldrevården – och gör det så att det märks. Ha en plan för framtidstro. Låt inte svaret på folks rädslor stanna vid en förvirrad debatt om flyktingmottagning, låt inte människor bli betraktade som parasiter och låt fabriksgolven visa vägen.

Visst är konkurrensen om ett arbete större nu än när arbetskraftsinvandrarna kom, säger Lars Piirhonen. Men det betyder inte att världen har slutat att sammanstråla på cement.

17-årige Liibaan kom till Sverige mitt i en lågkonjunktur. Sju år senare hade han anställning och han är inte ensam. Arbetskraftsinvandrarna har pensionerats. Ändå är 21 procent av alla medlemmar i IF Metall födda utomlands, varav 17 procent utanför Norden. Kulturer fortsätter att korsa vägar i industrin. Liibaan, Lars och en halv miljon andra lever i ett integrerande arv som sträcker sig långt utanför fabrikernas väggar.

Lars går till SFI som frivillig resurs, han vill hjälpa folk att öva på svenskan. Dessutom samlar han sedan flera år in kläder från omgivningen, källaren är full. En del skickar han till krigshärdar. En del lämnar han på flyktingförläggningen i Fagersta.

Liibaan går också dit. När han hjälper nyanlända från Somalia och Syrien säger han samma sak som Gösta Fagerholm på 60-talet. Språket är viktigast. ”Du måste ta ett steg i taget och språket kommer först.” För en tid sedan mötte han några killar som påminde om honom själv. Unga och ensamma, från Somalia. Och Liibaan sögs tillbaka i tiden, han tänkte ”Nu gäller det att säga det jag önskar att någon hade sagt till mig.”

– Jag har upplevt vad ni upplever. Jag vet att ni tänker på era föräldrar. Man kommer inte undan tankarna men det är bättre att försöka göra något av den här väntan, då blir det lättare. Vad som helst i stället för att ligga på sängen och grubbla.

Sedan dess har han hållit kontakt med ungdomarna. Sett två ta körkort och alla börja plugga. De går på yrkesutbildning och gymnasiet.
– Jag är så väldigt glad över det. Väldigt glad och väldigt stolt.

Text: ANNA TIBERG Research: ERIK IGNERIUS

Anna Tiberg