Stålmannen som gillar motvind

En märklig syn på en öländsk badstrand för nästan tio år sedan väckte hans nyfikenhet. Nu går det inte en dag utan att han tittar ut och noggrant noterar vad vädergudarna har att erbjuda. Michael Gustafsson är Scanias egen stålman vars enda kryptonit är vindstilla dagar.

Blicken är fäst uppåt och framåt. Vattnet under brädan smattrar aggressivt och piskar upp i Michael ”Stålis” Gustafssons ansträngda ansikte. Han kitesurfar trots att de danska badvakterna stängt av stora delar av stranden.

Solen skiner visserligen, men kanske är vattnet lite för strömt och vinden lite för stark. Men vad ska han göra? Den planerade Europasemestern har bara resulterat i några få dagars surf. Abstinensen behöver stillas. På strandkanten i bakgrunden skymtar familjens husbil.

Plötsligt lutar sig Michael in åt bommen, trycker ifrån med benen och drar upp draken så att den ställer sig rakt mot himlen. Brädan lyfter från vattenytan och det brusande ljudet från vattnet förbyts mot tre, fyra sekunders tystnad innan brädan landar på ytan igen.

– Känslan när man hoppar och får ett lyft är svår att beskriva. Det pirrar i hela kroppen, säger Michael ”Stålis” Gustafsson och ler samtidigt som han lägger ifrån sig läsplattan.

Youtube-klippet han just visat från förra sommarens semester är inspelat med en liten vattentät kamera han hade fäst på armen.

– När man tittar på kitesurfare på håll ser det ju så enkelt ut. Nu kanske du förstår att det är jobbigt också!

Till vardags är ”Stålis” vice ordförande på verkstadsklubben på Scania i Södertälje. Den här dagen är han dock hemma i huset i Gnesta för vård av sjukt barn. För sju år sedan gick han från att vara CNC-operatör på golvet till att bli fackligt engagerad på heltid.

Bytet har inneburit en annorlunda vardag. Jobbdagar på annan ort, konferenser och utbildningar avlöser varandra. Dessutom är han politiskt aktiv i hemkommunen Gnesta.

– När det är mycket på jobbet är surfingen en väldigt bra ventil. När jag är i vattnet går det inte att tänka på någonting annat.

– Det är ett sätt att ladda batterierna. Familjen märker hur harmonisk och lugn jag blir efter en surftur.
Kitesurfing, eller draksurfing i svensk översättning, är en relativt ny vattensport, men har på senare år ökat i popularitet. Till skillnad från traditionell vindsurfing, där ett segel fästs i brädan, drivs ekipaget av en drake fäst i linor.

Michaels intresse för sporten väcktes för nästan tio år sedan. Han och familjen hade några år på raken semestrat på Öland med sin gamla husvagn. Där observerade han kitesurfare som åkte och hoppade fram och tillbaka längs stränderna. ”Det där ser helt galet ut men det borde gå att lära sig”, minns han att han tänkte.

Våren 2007 gjorde Michael slag i saken. På nätet hittade han en nybörjarkurs i kitesurfing. Han anmälde sitt intresse och skrev upp vilka veckor på sommaren han skulle befinna sig på Öland. Dessutom köpte han begagnad utrustning och packade in den i husvagnen inför semestern. Väl framme på Öland tog det bara några dagar innan han blev kontaktad av en instruktör.

Vindprognoserna var gynnsamma och Michael tog sig till parkeringsplatsen vid en camping som fungerade som samlingsplats. En kort biltur senare befann han sig vid det långgrunda vattnet med instruktören och sex andra nybörjare. Trots att Michael smygtränat lite hemma på land var upplevelsen i vattnet något helt annat.

– Jag flög ett par meter och sedan krasch, men direkt när jag var i vattnet och fick känna draget och kraften av vinden var jag ”hooked”.

Han satte brädan på tvären och ramlade framlänges, drog i linorna på fel sätt och tappade fotfästet. När han väl kom upp på brädan och fick fart var problemet att bromsa och vända. Krasch efter krasch utan att riktigt förstå vad han gjorde för fel.

Efter att ha släpats genom vattnet och med någon kallsup innanför dräkten kom nästa smäll. Medan Michael vadade genom vattnet för att plocka upp sin tappade bräda närmade sig andra, mer erfarna, åkare och instruktörer. De började åka nära honom i hög fart och hoppade flera meter över hans huvud.

Trots en god del frustration höll han huvudet kallt.
– Det var faktiskt mer peppande än knäckande.

Efter kursen fortsatte han att träna på egen hand. Först några dagar till på Öland och sedan hemma i vattnen kring Torö, utanför Nynäshamn.

Den begagnade utrustningen var dålig och svår att hantera men Michael gav sig inte. Snart ersattes den av säkrare och mer lättanvända grejer och då tog surfandet fart på riktigt.

Efter ett par år byttes även den skruttiga gamla husvagnen mot en modernare husbil. En av anledningarna var att det skulle bli enklare att stanna till vid lite mer otillgängliga stränder om han fick ett infall.

Som surfare vet Michael att det är vinden som styr. Han har full koll på tiodygnsprognosen och med Sjöfartsverkets app kan han i realtid se hur det blåser vid favoritstränderna. Timmarna på kompsaldot kan ryka snabbt om det finns tillfälle att ge sig ut på vattnet.

– Börjar det blåsa och fladdra utanför fönstret när jag är på jobbet brukar jag tänka ”fan, jag kunde varit ute och åkt nu”, men då har man alltid något möte till halv fem eller så.

För att kunna surfa krävs det minst fyra till fem sekundmeter i vindstyrka.
– Uppåt finns ingen gräns egentligen. Det är väl om det blir storm. Då blir det för farligt. Men jag gillar när det blir vind på den övre gränsen. Det är riktigt härligt. Då känner man krafterna och flyger som en fjäder.

En tisdag i mars var just en sådan dag, med vind i överkant. Michael hade följt väderprognoserna och anade flera dagar i förväg att vinden eventuellt kunde bli precis i hans smak. Redan på morgonen packade han in sin utrustning i bilen för att snabbt kunna åka ut och surfa direkt vid arbetsdagens slut. Prognosen visade sig stämma. Det blåste med besked. Så pass mycket att ett träd blåst ner över vägen mot havet. För många ett tecken på att man borde hålla sig inne. Michaels reaktion var en annan – han blev överlycklig. Samtidigt som han bromsade in bilen tog han en bild på trädet och lade ut på Facebook. I den korta bildtexten skrev han att dagens surf nog skulle bli bra. Reaktionerna lät inte vänta på sig.

– En del tyckte nog helt enkelt att jag var dum i huvudet.

Med moderna våtdräkter går det att kitesurfa året om. Till och med på snö och is med en snowboard under fötterna. Michael fingrar på läsplattan igen och tar fram ett annat klipp där han och en kompis far fram över en snötäckt åker utanför Gnesta. Något favoritväder att surfa i har han inte.

”Jag tror att de flesta som är inom extremsporterna är lite maniska och går in i saker till 110 procent. Det gäller även mig.”

– Det kan vara helt fantastiskt att åka i sol med bara badbrallor, men det kan också vara helt fantastiskt att åka här ute på Torö en januarikväll med snöblandat regn, grått och stora vågor. Det är nästan alltid kul.

Genom surfingen har Michael träffat många nya vänner, men att få sina gamla kompisar att börja surfa har inte varit lätt. En komplett modern utrustning kostar upp emot 10 000 kronor, och dessutom är det enligt Michael en stor fördel att ha ett arbete där man kan planera arbetstiden själv. Vinden styr, vilket gör det svårt att bestämma surfdagar långt i förväg.

– Jag har försökt få familjen att prova på. Mellandottern har börjat lite grann, men annars går det trögt.

Övriga familjemedlemmar är dock förstående för Michaels surfintresse, och nu för tiden planeras semesterresorna med surfingen och vinden i bakhuvudet. Vart husbilen ska rulla i sommar är ännu inte bestämt. Kanske västkusten, kanske Åland.

– Jag tror att de flesta som är inom extremsporterna är lite maniska och går in i saker till 110 procent. Det gäller även mig. Men det är ändå ett ganska säkert kort att åka på kitesemester. Det värsta som kan hända är att det blir för bra väder. Då blir det sol och bad i stället.

Michael flinar brett och reser sig ur soffan för att hämta mer kaffe från köket. På väg tillbaka går han förbi hallen och hämtar en liten pappersfigur föreställande honom. Komplett med bräda och en välvd drake i kartong med uppenbart god vind i.

– Den här gjorde en av mina döttrar för något år sedan. Så det är klart, lite har jag nog påverkat barnen, säger han och brister ut i ett skratt.