”Här är orden som vridit om vårt samhälle”
”Andrum.” ”Flexibilitet.” Författaren Kristian Lundberg läser boken ”En nyliberal ordlista” och förfasas över hur orden har förvridit vårt sätt att tänka.
Industriarbetarnas tidning
Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.
I juni 1932 deltog den blivande finansministern Gunnar Sträng som ombud vid Svenska lantarbetareförbundets kongress.
Den 4 juli samma år genomförde han en cykelturné som kom att vara under tolv dagar. Resultatet av det arbetet blev att han lyckades med att rekrytera hundrafemtio nya medlemmar. Återstoden av sommaren var han ute på cykelturné i Östergötland. Det var en nödvändig resa. Förbundet ville tvinga arbetsgivarna att skriva under det första kollektivavtalet, vilket var särskilt betydelsefullt för statarna. Det svenska statarsystemet innebar bland annat att hela familjen arbetade på en gård. Utöver den lön en statare fick in natura; brödsäd, fodersäd, bostad, bränsle och ett potatisland, fick varje familj en kontantlön på 630 kronor.
På sommaren 1932 hade lantarbetsgivarna sagt upp det gällande avtalet och krävt en sänkning till 470 kronor. För lantarbetare med timlön föreslogs en sänkning av timlönen från 45 till 34 öre. Gunnar Sträng cyklade. Agiterade. Kollektivavtalet var en slags motståndshandling. Att tro att världen går att förändra. Att inte ge upp. Det signalerade människovärde. Gunnar Sträng kom att bli finansminister. Statarsamhället avskaffades. Det bevisades att vi är starkare än jag.
Det är inte enkelt att förhandla bort en orättvisa. Det är heller inte enkelt att förhindra ett system av girighet. Men det går. Dock. Ensam är inte stark. Det bevisas för oss gång på gång. Trots det tycks solidaritet vara ett begrepp som urholkas tills det i det närmaste har blivit innehållslöst.
Det finns i dag ett nytt statarsamhälle. Lika grymt, lika orättfärdigt. Det tvingar människor att leva i utkanten av marginalen, i brist och otillräcklighet. Det är närapå som om kapitalet hade upphävt alla arbetsrättsliga regler. Bemanningsföretagens politik – för en sådan förs naturligtvis – talar om flexibilitet, ungdomsarbeten, rörlighet. Det är i själva verket samma gamla godsägare som rider förbi sina ägor medan statarna står med kepsen i handen och tiger. Ensam är tyst och tillsammans kan vi tala. Det är så vi förändrar världen och återupprättar arbetsrätten. Det är i det större perspektivet naturligtvis ett hot mot vår rätt till trygghet och säkerhet på arbetsplatsen att vi inte ens längre vet vem det är som är vår arbetsgivare. Entreprenad på entreprenad skapar en skuggvärld där alla vill tjäna pengar men där ingen tar ansvar.
Kristian Lundberg