Platsen som förändrade mig

Det är i slutet av januari. Malmö. Jag känner stadens gator, dess torg, dess avfarter och ingångar.

Temperaturen dagar som dessa varierar mellan minus tio och nollpunkten. Himlen är grå, vassa kristaller av snö virvlar genom den tidiga morgonen. Det är en speciell sorts kyla i Malmö, den är råare, fuktigare. Det är en kyla som fläker köttet från benen, letar sig in i märgen. Jag ser ett antal bilar nere på bostadsparkeringen, deras nedisade fönster, nedkylda motorer. Jag vet hur det känns att skrapa ett hundratal sådana rutor, starta upp sådana tröga motorer, vet hur kalla sätena blir i bilar som stått avställda i veckor, i kyla, i regn och snö.

Det finns en exakt och absolut punkt i mitt skrivande liv då jag beslutade mig för att stiga in i min egen berättelse och det under det namn som är mitt. Det fanns plötsligt en helt avgörande situation då jag ville ta ansvar för min text, garantera den just genom att använda mig av mitt eget namn. Det är inte ett helt okomplicerat beslut, men i det ögonblicket var det både enkelt och självklart. Jag ville inte längre tiga, jag ville ta öppen strid.

Från det exklusiva bostadsområdet ”Dockan” går det att se över till den plats som kallas för Yarden, områdena skiljs åt av ett hamninlopp. Fågelvägen är det kanske tvåhundra meter. Yarden är ett inhägnat område som löper ut längs med kajkanten. Staket, vaktbur, vakter som kör i patrull längs med staketet. En grönmålad stig följer från ingången till matsalen. Det är förbjudet att gå en annan väg. Man skall följa markeringarna. Hela området är videoövervakat. Du är sedd, men ser aldrig själv.

Yarden. Jag ville skriva en berättelse om det här området, människorna som befolkade platsen. Jag ville att den skulle vara så sann som det bara var möjligt att få den. Varför var det så viktigt?
Ett svar: ilska.

Ett annat svar: jag skämdes för min egen inskränkthet, min dumhet om man så vill. Jag hade inte sett det nyliberala skiftet äga rum, inte på det sätt som jag nu fick ta del av det, in i märgen, som kylan när man skrapar bilar rena från snö och is i januarikylan. Jag hade heller inte sett människor stötas fram och tillbaka, som flipperkulor i ett spel som alltid avslutas med Tilt, Game-over, inte på det här sättet, som ett system. Vi var ett hundratal människor som arbetade med att förflytta bilar över området. I princip ingen finns kvar från min tid, själv fick jag gå den dagen min bok kom ut. Bemanningsanställda. Aldrig anställda, bara inhyrda. Ett slags statare i industrisamhället.

För en knapp vecka sedan åkte jag taxi med en av mina arbetskamrater från Yarden, inte heller han vet varför telefonen slutade ringa hos honom. Om han misskött sig, blivit angiven, missat någonting avgörande. Tystnad. Rädsla. Foga sig. Bemanningsanställd.

Yarden är en gigantisk omställningsplats för fabriksnya bilar. Området rymmer cirka 8,000 till 9,000 bilar. Vi rörde oss över det inhägnade bevakade området. Vi parkerade bilar, tätt tätt intill varandra. Vi flyttade bilar, tvättade bilar, körde bilar mellan olika parkeringar.

Det gigantiska området är indelat i ett slags rutmönster där varje bil fick sin noga angivna ”location”. Inte en angivelse, inte en parkeringsplats. Det skulle just vara ”location” – även om det var exakt samma sak. Under månaderna med snö var det ibland närapå omöjligt att finna rätt plats, markeringarna snöades över, isades ner.

Vi rörde oss i ett ”team” av sex personer och vi körde över området i en minibuss, släpptes av vid vissa platser på området för att hämta en parkerad bil och sedan köra den vidare till sin nya ”location”.

Det var stekhett, det var snöstorm, det var ösregn. Det fanns andra dagar då man inte alls tänkte på vädret, men det var i princip omöjligt att inte göra det. Det var dåliga tunna kläder, skor som sällan passade fötterna, det var en utsatthet som genomsyrade allt, inte minst i osäkerheten om hur många timmar och dagar man skulle få arbeta, rädslan inför om man oavsiktligt råkade bryta någon skriven eller oskriven regel. Och därmed gå miste om arbete de kommande dagarna. Bemanningsanställd.

Jag hade kört en fabriksny bil till dess angivna ”location”. När man hade parkerat sin bil var det sedan ytterst viktigt att man steg ur bilen och ställde sig vid sidan om den. Detta var för att signalera att bilen inte var scannad, vilket var teamledarens uppgift, oavsett väder skulle man stå där intill sin framkörda bil. Jag gjorde så, körde fram bilen, steg ut, ställde mig intill den och väntade på att bilen skulle scannas in och få sin nya plats. Det var oktober, ösregnet vräkte ned. En stark vind som piskade upp vatten från hamninloppet.

Jag stod där och såg ut över det gigantiska området, jag såg hur det stod människor ute i regnet och väntade på samma sak som jag. Jag visste i vilka områden de flesta bodde, visste hur deras dagar såg ut, deras kvällar. Det var då det kom så starkt över mig att det hade skett ett nyliberalt systemskifte som hade förvandlat oss från levande varelser till signalpinnar. Vi var det. Ett antal signalpinnar utställda i regn vars enda uppgift var just att markera bilarnas position. Bilarna var det viktiga. Vi var bara markeringar.

Det var just i det ögonblicket som jag beslutade mig för att skriva, inte minst för att det var en närapå chockartad upplevelse. Jag hade inte sett detta systemskifte komma och jag förstod då också i samma ögonblick att vi var många som inte hade sett det ske. Vi var inte längre människor, vi var signalpinnar, vi som arbetade på Yarden.

Det hade skett gradvis, bit för bit, stegvis. Det var också därför jag ville skriva in mitt eget namn i berättelsen för att på det sättet kunna ta fullt ansvar för texten. Jag ville upprätta ett tydligt kontrakt mellan mig och läsaren. Jag ville föra in en biografisk, politisk dimension.

Och människorna som jag levde med under den här tiden? Vart tog de alla vägen? Just precis dit man kunde tänka sig, vidare ut i arbetslöshet, utsatthet. Yarden är en berättelse om klass, kön och etnicitet. Det är också en berättelse om fattigdom. Den som har lite skall förlora också den minimala tryggheten. Det sociala arvet ligger som piskrapp över ryggen, inbränt.

Frihamnsviadukten som förbinder hamnområdet med innerstaden ligger nu helt folktom, bara enstaka lastbilar passerar förbi. Trafikljusen blinkar gult. Det är på ett sätt timmen noll, bara detta täta mörker, snö som faller, ett trafikljus som signalerar att alla får passera eftersom det just inte finns någon som har vägarna förbi här. Jag vet inte hur många gånger som jag har stått vid just den här viadukten och sett ut över Centralstationen och hamnområdet, sett staden blixtra och glittra med sitt artificiella ljus och igen och på nytt tänkt att staden inte längre tillhör mig, om den nu någon gång tillhört mig. Det tar cirka tio minuter att gå från Frihamnsviadukten till det område som kallas för Yarden.

När jag arbetade på Yarden var det flera tusen bilar som stod på stand-by och väntade på att levereras ut i norden. Transportör. Det var benämningen på oss som arbetade där, vi transporterade bilar samtidigt som vi alla bara sjönk djupare och djupare in i tystnad, mörker och glömska.

Yarden är inte en plats där man kan arbeta sig fri, göra karriär, nå sina mål. Man är där och sedan en dag är man inte längre kvar. För en tid sedan såg jag A flimra förbi på sociala medier. Han var klädd i någon slags uniform, beväpnad med ett automatvapen. Han såg glad ut, nästan lycklig. Efter vad jag lyckades förstå befann han sig i Syrien, i väpnad kamp mot den ”Islamiska Staten”, en annan öppnade en mindre affär som gick i konkurs bara någon månad senare, en tredje blev hemlös i Göteborg. Det sociala arvet. Att försöka, kämpa, bita ihop – och se att de andra alltid är starkare eftersom vi inte sluter oss samman och förändrar villkoren. Jag var kvar på Yarden ända tills boken kom ut, efter det blev jag aldrig mer inringd.

Jag stannade inte mer än ett år på den platsen, men det kom att bli ett år som för alltid förändrade mig.