Vi låter barnen försvinna

Krönika Föreställ dig att plötsligt är grundskolan i ditt bostadsområde helt tom och tyst. Den larmande skolgården är en dag bara helt övergiven. Och där det tidigare fanns både ljud och rörelse finns det nu bara mörka lektionssalar.

Du hade förmodligen undrat, kanske ställt en del frågor. Tänk dig att det skulle försvinna 300 barn under ett år. Det är trots allt ett par hundra barn som ena dagen finns, andra dagen bara är borta.

Nu är det på ett sätt inte alls så enkelt, å andra sidan är det just så enkelt. Enligt en beräkning finns det idag 313 barn som av olika anledningar har – frivilligt eller inte – har lämnat sina boenden, olika platser där Migrationsverket har placerat dem i en boendemiljö som skall motsvara deras behov.

Det sker inte alltid på ett sätt som ens följer Barnkonventionen. Det kan naturligtvis finnas en rad anledningar till varför ett barn avviker. Det är helt sant. Det kan bero på allt från det att man reser tillbaka till det tidigare hemlandet till det att man har tvingats ut i kriminalitet och prostitution.

Epcat, som är den främsta organisationen som arbetar mot barnsexhandel tog upp frågan med barns försvinnande redan 2010.

Det är sex år sedan nu.

Grundfrågan är helt enkelt: hur kan ett barn bara försvinna? Utan att lämna ett enda spår efter sig? I en samtid så styrd av kontroll och register?  Hur försörjer sig ett barn – som naturligtvis inte kan stå till den traditionella arbetsmarknadens förfogande?

Det finns svar, det är bara det att vi inte tycks vilja veta, inte tycks vilja bry oss.

Men föreställ dig att 300 blonda svenska barn plötsligt uppgavs vara borta, förlorade från alla sammanhang. Och att den typen av försvinnanden har skett under en längre tid. År efter år.

Det är en strukturell rasism som igen drabbar en grupp som redan från början är rättslös, barn som aldrig eller ytterst sällan – får lov att göra sina röster hörda.

Nu går snart stora delar av Sverige ut på semester och sommarlov. Och i skuggorna av allt som vi planerar pågår det en handel med barn.

Vi vet om det. Vi har läst om det. Vi har sett det ske. Men det är ändå en icke-fråga för oss. Vi kommer stå tysta och passiva och se på när ett antal tusen barn förvandlas till varor och gods för andras begär.

Handen på hjärtat, om dessa barn hade hetat Anna, Stefan, Kim, Jörgen och Lotta och varit födda i exempelvis Småland, Skåne eller Södertälje hade vi då inte sett bilden tydligare framför oss? Kanske till och med agerat?

Men nu är det andras barn, från andra länder och då kan man vi bara enkelt vända oss bort och hoppas på att det goda vädret kommer hålla i sig.

Kristian Lundberg