En ovilja att förstå

Det är november i Malmö. Det är en kall rå vind. Det är den typen av kyla som fläker köttet från benen, som tar sig in i själva märgen av kroppen. Det blåser kallt.

Industrigatan är en trafikerad led som når mellan utfarterna i staden, en genomfartssträcka där man sällan har ärenden. Det finns en tomt här, en plats som har blivit allt mer omskriven. För en tid sedan var det ett klassiskt tillhåll för cykelpundare och hemlösa.

Nattetid kunde man se elden från nattlägret, känna doften av bränd plast när man skalade kopparkabel som senare såldes till skrothandlare i staden. Ett mödosamt arbete, ett livsfarligt arbete. Flera gånger har det skett dödsfall när hemlösa har tagit sig in på olika platser där den eftertraktade kabeln finns.

En gång i tiden har jag för mig att det fanns en tandborstfabrik på tomten. Ödetomten höll jag på att skriva, även om det är en sanning som är betydligt mer komplex än just så.

För cirka två år sedan började tomten befolkas av hemlösa EU-migranter. Det byggdes skjul, det byggdes provisoriska nattläger som efterhand kom att bli mer och mer permanenta. Kommunen har under en lång tid försökt att bryta upp lägret, och nu till slut har man lyckats.

I slutskedet bodde det mellan 200–400 människor på tomten. Ett dagligt liv, en plats där man bodde. Nu är den ett minne. Och ett minne som skaver, på flera olika plan. Avhysningen var väl känd innan den verkställdes. De boende hade fått möjlighet att lämna platsen, samla sina tillhörigheter.

Det är nu det börjar bli problematiskt. Lämna till vad? Att överge en plats är jag på det säkra med att de flesta EU-migranter är väl förtrogna med, men det andra – lämna till vad? Gå vart?

Det finns en tradition av anti-ziganism som gör den här avhysningen än mer problematisk, just för att det ovillkorligen länkas ihop med en mörkbrun historia som vi borde vara medvetna om. Det är naturligtvis inte en värdig lösning att bevara ett läger skapat på förorenad industrimark. Det är inte en mänsklig lösning. Men, det borde erbjudas alternativ. Det är den starkes skyldighet att bistå den som är svagare.

De boende på Industrigatan fick sina husvagnar beslagtagna. De går nu att lösa ut för två tusen kronor. Var skall dessa medel komma ifrån? Det är sagt att kommunen erbjuder femtio platser under ett begränsat antal dygn för de vräkta – men är det tillräckligt? Är det ens rimligt?

Tomten på Industrigatan sätter fokus på ytterst svåra frågor, inte minst ifråga om solidaritet och medmänsklighet. Vi blir också påminda om en historia där vi faktiskt sällan har utmärkt oss som ett land som värnar utsatta människor.

Natten har en del av de vräkta tillbringat utanför Kommunhuset. Temperaturen är nära 2 grader. Det är fuktigt, kallt. Vinden är hård.

En del föds bakom rätt gräns, andra stängs utanför. Så, vad göra?

Det finns ett enkelt svar: hantera den akuta situationen genom att upplåta värdiga bostäder åt de utsatta, exempelvis på campingplatser – och det i samarbete med de frivillig organisationer som redan arbetar för EU-migranternas människovärde, som Skånes Stadsmissions arbete ”Crossroads.”

Det andra är lika enkelt det: arbeta politiskt för att skapa en solidarisk EU-politik där vi alla äger samma rätt, för genom ett historiskt mönster har vi nu skapat ett trasproletariat av egendomslösa, som dag för dag försöker överleva, medan vi gör allt vi kan för att osynliggöra dem.

Anti-ziganism är också en ovilja mot att förstå.