Störningen har blivit ideologi

Krönika Vi har steg för steg accepterat att det finns en gräns för hur mycket en människa får kosta, skriver författaren Kristian Lundberg.

Det är på ett sätt en dag bland alla andra dagar. Det är en dag som precis har varit morgon och det är en morgon som har varit en natt. Det finns ändå i allt detta som är vardag en rörelse som allt mer skrämmer mig.

Och de senaste dygnen har jag av flera anledningar lagt märke till faran med just låta en dag vara en dag bland alla andra dagar.

Det är den här smygande känslan. Nej. Den är inte smygande. Det är den här förfärande tydligheten, som är lika iskall och klar som att vakna upp utomhus en dag i december. Det är det gradvisa systemskiftet. Det är ett system vi har vant oss vid och till och med låter vara mer än rimligt. Vi uppmuntrar det. Jag skall försöka förklara. Och det är en utgångspunkt. Det är bara det att den i sig är helt orimlig.

För det är inte en punkt.

Det är tusen punkter sammanpressade till ett enda rakt slag över strupen. Ett fällande dödligt slag. Men utdelat i form av tusen nålstick. I helgen läste jag om jordbävningar, själva rörelsen som äger rum och hur det kan definieras. Det som förde mig ditt var den här känslan av vi hela tiden befinner oss i ett epicentrum.

Den enklaste och tydligaste definitionen på Epicentrum finns på Wikipedia. Det står:

”Epicentrum (antik grekiska: επίκεντρον) är den punkt på jordens yta som ligger rakt över den punkt som en jordbävning eller annan underjordisk explosion äger rum.

Epicentrumet ligger rakt över hypocentrumet, det vill säga den faktiska punkt där energin frigörs. Seismiska vågor förökar sig i en sfärform med centrum i hypocentrum. Epicentrum används också för att ange centrum i andra typer av katastrofer så som till exempel nedslagsplatsen för en meteorit eller komet. I dagligt tal används ofta epicentrum synonymt med ordet centrum.”

Den punkt där en underjordisk explosion äger rum. Energin som frigörs. Vi lever i en tid av konstanta underjordiska etiska och ideologiska jordbävningar. De ges inte uppmärksamhet förrän det är för sent. Och de utsänder energi. Det är vår tid. Makrobeslut som måste verkställas på mikronivå.

Människan som en balansräkning. Ett budgetbeslut. Jag har en god vän som är jurist, Jag har en god vän som är jurist, som berättar om ett fall hon just avslutat. Ett bland alla andra. En familj med tre handikappade barn. Gravt autistiska. Rullstolsbundna.

De blir nekade hjälp till den äldsta flickan. Hon är i puberteten. Beslutande instanser menar, med stöd i lagen, att den hjälp hon behöver kan hon få av andra, vänner och skolkamrater. Hon har också tvångssyndrom, flickan.

Det som frågan konkret gäller är att man vill sänka tiden för hjälp med mensskydd åt henne under skoltid. Från två timmar per månad till 45 minuter.

Det är fallet. Två jurister från behandlande instanser har fattat det här beslutet. Det innebär att man på allvar menar att den autistiska flickan med tvångssyndrom – som dessutom sitter i rullstol – skall be en kamrat om hjälp när hon under skoltid behöver byta mensskydd.

Det absurda är inte den kränkande behandlingen, inte enbart, utan hur formaliserat och normaliserat vi har accepterat ett system som mer påminner om en empatistörning. Och i detta är det ingen som reagerar. Man sänder sina två jurister. Framhärdar det rimliga. En liten liten del av ett system som vi på ett sätt alla blir delaktiga i, just för att det är en dag bland alla andra.

Ondskan kan se ut så. Systemskiftet ser ut så. Det är ett antal små mikroskopiska steg där slutsumman blir att om du inte kan äta andra blir du uppäten. Det är en ideologisk fråga mer än en juridisk.

En människa får kosta. Punkt. Det finns ingen slutsumma i det. Men steg för steg har vi genom vår likgiltighet accepterat att det finns en summa. En gräns. Och i det här fallet skall den sänkas från två timmar till 45 minuter. Det är helt rimligt. Detta är stadens uppfattning.

Vi har vant oss vid en rovdjurskapitalism, en ideologisk empatistörning. Ingen stiger ut idag och säger sig vara motståndare till jämlikhet, ingen skulle få för sig att säga sig ha ståndpunkten att det är rimligt att kvinnor slås ihjäl i sitt hem.

Men vi vill inte betala. Vi vill inte vara solidariska. Vi vill inte vara konkreta. Vi vill däremot vara goda människor, men det får inte kosta oss någonting. Det gör mig ursinnig. Bortom allt. Ett av stadens härbärgen har varit överbelagt under vintern. Det har inneburit att människor tvingats sova utomhus. Och så har man beklagat situationen och svurit sig fria från ansvar. Det är inte härbärgets fel, naturligtvis.

Men ingen stiger fram och säger att vi inte tycker att det är rimligt att behandla människor som boskap och att vi därför är redo att betala för det. Det är enkelt, höj skatten med 75 öre. Till exempel. Men ingen ställer sig upp och säger att solidaritet får kosta. Att vi är människor, inte djur.

Och så går vintern. Folk sover utomhus, kvinnor slås ihjäl i sina hem, en autistisk flicka i puberteten förnedras. Och vi tycks vara överens om rimligheten i detta. Det finns ett konstant epicentrum.

Det sker konstanta underjordiska jordbävningar, katastrofer. Men vi har vant oss och ingen formulerar längre ett ideologiskt svar på det som sker. Det ideologiska svaret blir konsekvenserna. Vissa äter, ändra äts. En dag bland alla andra. En morgon. En natt. Ett liv. Ett statarsamhälle. Ett samhälle där ett prekariat tvättar vår bil för 99 kronor och vi tycker det är prisvärt, rent av rimligt.

Men det som är prisvärt för oss bekostas av någon annan. Det är ingenting annat än empatistörning som ideologi.