Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Störningen har blivit ideologi

16 mars, 2017

Skrivet av Kristian Lundberg

Kristian Lundberg är krönikör och författare.

Krönika Vi har steg för steg accepterat att det finns en gräns för hur mycket en människa får kosta, skriver författaren Kristian Lundberg.

Det är på ett sätt en dag bland alla andra dagar. Det är en dag som precis har varit morgon och det är en morgon som har varit en natt. Det finns ändå i allt detta som är vardag en rörelse som allt mer skrämmer mig.

Och de senaste dygnen har jag av flera anledningar lagt märke till faran med just låta en dag vara en dag bland alla andra dagar.

Det är den här smygande känslan. Nej. Den är inte smygande. Det är den här förfärande tydligheten, som är lika iskall och klar som att vakna upp utomhus en dag i december. Det är det gradvisa systemskiftet. Det är ett system vi har vant oss vid och till och med låter vara mer än rimligt. Vi uppmuntrar det. Jag skall försöka förklara. Och det är en utgångspunkt. Det är bara det att den i sig är helt orimlig.

För det är inte en punkt.

Det är tusen punkter sammanpressade till ett enda rakt slag över strupen. Ett fällande dödligt slag. Men utdelat i form av tusen nålstick. I helgen läste jag om jordbävningar, själva rörelsen som äger rum och hur det kan definieras. Det som förde mig ditt var den här känslan av vi hela tiden befinner oss i ett epicentrum.

Den enklaste och tydligaste definitionen på Epicentrum finns på Wikipedia. Det står:

”Epicentrum (antik grekiska: επίκεντρον) är den punkt på jordens yta som ligger rakt över den punkt som en jordbävning eller annan underjordisk explosion äger rum.

Epicentrumet ligger rakt över hypocentrumet, det vill säga den faktiska punkt där energin frigörs. Seismiska vågor förökar sig i en sfärform med centrum i hypocentrum. Epicentrum används också för att ange centrum i andra typer av katastrofer så som till exempel nedslagsplatsen för en meteorit eller komet. I dagligt tal används ofta epicentrum synonymt med ordet centrum.”

Den punkt där en underjordisk explosion äger rum. Energin som frigörs. Vi lever i en tid av konstanta underjordiska etiska och ideologiska jordbävningar. De ges inte uppmärksamhet förrän det är för sent. Och de utsänder energi. Det är vår tid. Makrobeslut som måste verkställas på mikronivå.

Människan som en balansräkning. Ett budgetbeslut. Jag har en god vän som är jurist, Jag har en god vän som är jurist, som berättar om ett fall hon just avslutat. Ett bland alla andra. En familj med tre handikappade barn. Gravt autistiska. Rullstolsbundna.

De blir nekade hjälp till den äldsta flickan. Hon är i puberteten. Beslutande instanser menar, med stöd i lagen, att den hjälp hon behöver kan hon få av andra, vänner och skolkamrater. Hon har också tvångssyndrom, flickan.

Det som frågan konkret gäller är att man vill sänka tiden för hjälp med mensskydd åt henne under skoltid. Från två timmar per månad till 45 minuter.

Det är fallet. Två jurister från behandlande instanser har fattat det här beslutet. Det innebär att man på allvar menar att den autistiska flickan med tvångssyndrom – som dessutom sitter i rullstol – skall be en kamrat om hjälp när hon under skoltid behöver byta mensskydd.

Det absurda är inte den kränkande behandlingen, inte enbart, utan hur formaliserat och normaliserat vi har accepterat ett system som mer påminner om en empatistörning. Och i detta är det ingen som reagerar. Man sänder sina två jurister. Framhärdar det rimliga. En liten liten del av ett system som vi på ett sätt alla blir delaktiga i, just för att det är en dag bland alla andra.

Ondskan kan se ut så. Systemskiftet ser ut så. Det är ett antal små mikroskopiska steg där slutsumman blir att om du inte kan äta andra blir du uppäten. Det är en ideologisk fråga mer än en juridisk.

En människa får kosta. Punkt. Det finns ingen slutsumma i det. Men steg för steg har vi genom vår likgiltighet accepterat att det finns en summa. En gräns. Och i det här fallet skall den sänkas från två timmar till 45 minuter. Det är helt rimligt. Detta är stadens uppfattning.

Vi har vant oss vid en rovdjurskapitalism, en ideologisk empatistörning. Ingen stiger ut idag och säger sig vara motståndare till jämlikhet, ingen skulle få för sig att säga sig ha ståndpunkten att det är rimligt att kvinnor slås ihjäl i sitt hem.

Men vi vill inte betala. Vi vill inte vara solidariska. Vi vill inte vara konkreta. Vi vill däremot vara goda människor, men det får inte kosta oss någonting. Det gör mig ursinnig. Bortom allt. Ett av stadens härbärgen har varit överbelagt under vintern. Det har inneburit att människor tvingats sova utomhus. Och så har man beklagat situationen och svurit sig fria från ansvar. Det är inte härbärgets fel, naturligtvis.

Men ingen stiger fram och säger att vi inte tycker att det är rimligt att behandla människor som boskap och att vi därför är redo att betala för det. Det är enkelt, höj skatten med 75 öre. Till exempel. Men ingen ställer sig upp och säger att solidaritet får kosta. Att vi är människor, inte djur.

Och så går vintern. Folk sover utomhus, kvinnor slås ihjäl i sina hem, en autistisk flicka i puberteten förnedras. Och vi tycks vara överens om rimligheten i detta. Det finns ett konstant epicentrum.

Det sker konstanta underjordiska jordbävningar, katastrofer. Men vi har vant oss och ingen formulerar längre ett ideologiskt svar på det som sker. Det ideologiska svaret blir konsekvenserna. Vissa äter, ändra äts. En dag bland alla andra. En morgon. En natt. Ett liv. Ett statarsamhälle. Ett samhälle där ett prekariat tvättar vår bil för 99 kronor och vi tycker det är prisvärt, rent av rimligt.

Men det som är prisvärt för oss bekostas av någon annan. Det är ingenting annat än empatistörning som ideologi.

2 kommentarer till “Störningen har blivit ideologi

  • Tusen tack Kristian för ännu en tankeväckande och skrämmande artikel om ett samhälle som vuxit fram ur de sista 30 årens tro på att marknaden det vill säga ”vi människor” löser det som förväntas gnissla, ett förutsättande som i sig är fullständigt orimligt när politiken samtidigt går ut på att det djupa navelskådandet ska fördjupas och bli mer intensivt så människor i princip sväljer sig själva, att då tro att empati ska få ett utrymme att växa sig starkt och kraftigt är i mitt tycke fullkomligt absurt. Mn återigen Kristian vi behöver människor som dig som fortsätter prata om dessa underbara mänskliga tillstånden som några av oss fortfarande kommer ihåg och gärna vill att du och vi gör vår plikt och ser till att tillstånden inte utarmas mer utan växer och ännu en gång frodas och blir en kraftig samt fungerande del av vår vardag! Därför kära medmänniskor låt oss aldrig sluta prata om Empatin, Omtanken, Ömheten, Kärleken och Värmen så kommer dessa underbara företeelser att sakta växa sig starka i våra kroppar och vardagar och bli ett med ”nästan” ALLA!

  • TACK, Kristian, vi kvinnor i vården som tvingas att utföra deras absurda beslut, och vi är nu så stressade,sjukskrivna och maktlösa. Och då gör Försäkringskassans nya regler att de inte godkänner stressjukdomar. Hopplösheten att inte kunna påverka är förlamande/Tanja

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Här är orden som vridit om vårt samhälle”

”Här är orden som vridit om vårt samhälle”

”Andrum.” ”Flexibilitet.” Författaren Kristian Lundberg läser boken ”En nyliberal ordlista” och förfasas över hur orden har förvridit vårt sätt att tänka.

Fascinerande om den dolda staden mitt myllret

”Brygger lyckas förmedla det som måste vara en djupt känd kärlek, inte bara till det judiska utan också till Göteborg, hamnstaden som blev en hemstad för vissa.” Skribenten Kristian Lundberg låter sig bli uppslukad av Karin Bryggers bok ”Visst kan man dansa efter Auschwitz”.

”Vi är ett skrivande folk”

Semestern är kärlekens och författandets tid. Men när det satts dyra prislappar på skrivutbildningarna, ta en annan väg och börja läsa i stället, skriver Kristian Lundberg.

Hemlöshet är politik

”Du förlorar inte ditt hem för att du är upptagen med att göra annat” skriver Kristian Lundberg angående Stockholms Stadsmissions rapport om hemlöshet, som nyligen presenterats.

Vi låter barnen försvinna

Vi vet om det. Vi har läst om det. Vi har sett det ske. Men det är ändå en icke-fråga för oss att ett antal tusen barn förvandlas till varor och gods för andras begär, skriver Kristian Lundberg.

Platsen som förändrade mig

Platsen som förändrade mig

Yarden. Jag ville skriva en berättelse om det här området. Jag ville att den skulle vara så sann som det bara var möjligt att få den. Varför var det så viktigt? Ett svar: ilska.

En ovilja att förstå

En ovilja att förstå

”Vi blir också påminda om en historia där vi faktiskt sällan har utmärkt oss som ett land som värnar utsatta människor”, skriver Kristian Lundberg i en krönika angående avhysningen av EU-migranter från Industrigatan i Malmö.

Alla gånger jag inte dött på jobbet

Alla gånger jag inte dött på jobbet

Alla gånger jag kunnat säga ”Oj, det där hade kunnat sluta illa” utan att det gjort det. Nu önskar jag ett år med bättre säkerhetstänk på arbetsplatsen, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

”Vem vill bli kallad fjollig kärring?”

”Vem vill bli kallad fjollig kärring?”

Förändringen börjar med dig, och kan börja nu, skriver Pia Johansson från IF Metall Bergslagen.

”Gapet är lika stort som på 1930-talet”

”Gapet är lika stort som på 1930-talet”

Har vi arbetare verkligen haft reallöneökningar de senaste 25 åren, när vi räknar rätt, och tar med inflationen på tillgångar, som boende och aktier?, skriver grafikern Bertil Mårtensson.

Avtal 2023

Irene Wennemo: Höjda chefslöner försvårar avtalsrörelsen

Irene Wennemo: Höjda chefslöner försvårar avtalsrörelsen

Om de allra högsta cheferna får kraftigt höjda ersättningar under avtalsrörelsen blir det svårare för parterna att komma överens, säger Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo.

Därför är avtalsrörelsen laddad som ingen annan

Därför är avtalsrörelsen laddad som ingen annan

Priserna stiger och ibland handlar det bara om att lönen ska räcka månaden ut. Kommer förhandlarna att ta hänsyn till det, undrar Dagens Arbetes reporter Anna Julius.

Teknikföretagen kräver 2,0 procent

Teknikföretagen kräver 2,0 procent

Teknikföretagen vill se en löneökning på 2,0 procent. De föreslår ett engångsbelopp enligt tysk modell om 3000 kronor. De vill även öka företagens makt över arbetstiden.

”Låt protester bli årets julklapp till ledningen”

”Låt protester bli årets julklapp till ledningen”

När våra företrädare lämnar oss med svältlöner så måste vi ta saken i våra egna händer och protestera, som resten av världen gör, skriver sex IF Metall-medlemmar.

Pappers säger ja till 4,4 procent

Pappers säger ja till 4,4 procent

Pappers ställer sig bakom LO-samordningen. Det blev klart under förbundsmötet i Uddevalla på söndagen. ”Det känns bra!”, säger Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson.

GS säger ja till avtalskrav

GS säger ja till avtalskrav

GS ställer sig bakom de framlagda kraven inför kommande avtalsrörelse.

IF Metalls avtalsråd sa ja till plattformen

IF Metalls avtalsråd sa ja till plattformen

Många tyckte att avtalskraven var för låga men IF Metalls avtalsråd röstade ändå ja till att vara med i Facken inom industrins och LO:s plattformar. 

Vilse i avtalsspråket?

Vilse i avtalsspråket?

Dagens Arbete hjälper dig att förstå de vanligaste orden som har med dina villkor att göra.

Intern kritik i IF Metall: Fick veta budet för sent

Intern kritik i IF Metall: Fick veta budet för sent

Många förtroendevalda blev tagna på sängen av fackens bud på 4,4 procent. Lars Ask, klubbordförande på Volvos Verkstadsklubb i Skövde, tycker att de borde fått veta budet i förväg.

”Nu tar vi lönekampen till IF Metalls kongress”

”Nu tar vi lönekampen till IF Metalls kongress”

Vi gick ner i lön vid krisen 2008, och lät oss permitteras under pandemin, samtidigt som företagen tog ut jättevinster. Vi måste visa ledamöterna på IF Metalls kongress att vi inte tänker nöja oss med luft i plånboken, skriver IF Metall-medlemmen Andreas Köhler.

Arbetsgivarna: Kraven är för höga

Arbetsgivarna: Kraven är för höga

Varken Industriarbetsgivarna eller Trä- och möbelföretagen tycker att Facken inom industrins lönekrav är rimliga. ”Vi betraktar världen ur olika perspektiv.”

Dagens Arbetes poddar Lyssna på de senaste avsnitten

Hej Socialdemokrat! – här är den indragna vallåten från 1968

Hej Socialdemokrat! – här är den indragna vallåten från 1968

1968 fick Socialdemokraterna 50,1 procent av rösterna i riksdagsvalet. Men det var knappast tack vare kampanjlåten ”Hej Socialdemokrat!”. Kalle Lind berättar.

Den bortglömda Linje 2-sången

Den bortglömda Linje 2-sången

Lyssna på Linje 2-sången från kärnkraftsomröstningen 1980. Dagens Arbetes reporter Jonas Nordling har grävt i arkivet – och pratat med linje 2-generalen.

Facket och näringslivet vill se snabbare grön omställning

Facket och näringslivet vill se snabbare grön omställning

Det största hindret för den gröna omställningen är att beslutsfattare och allmänhet inte tror att den kommer att kunna genomföras. Lyssna på podden med Marie Nilsson, Svante Axelsson och Helle Klein.

Fackets starka motstånd mot nazismen

Fackets starka motstånd mot nazismen

Författaren Anna-Lena Lodenius gästar Dagens Arbete Historia. Tillsammans med Harald Gatu och Helle Klein utforskar hon hur arbetarrörelsen hanterat högerextremismen historiskt. Författaren Mats Wingborg ger en nutida internationell utblick.

Facket och flyktingarna

Facket och flyktingarna

Svenska facken smugglade flyktingar, pengar och information under andra världskriget. Norska motståndsmän fick bo i ett hus i centrala Stockholm under täckmanteln att de var grafiska ombudsmän.

Hoten mot de svenska industrijobben

Hoten mot de svenska industrijobben

Svensk basindusti exporterar 90 procent av produkterna. Så hur drabbas Sverige när länder som USA vill rädda sina egna industrijobb? Och hur går det med den gröna omställningen när energikrisen slagit till?

Den stora modebluffen

Den stora modebluffen

När Domsjös trämassa blir viskosfiber i Indien görs det med metoder som har skadat människor och miljö i mer än hundra år. Så varför låtsas svenska ­mode­företag som H&M att det är nytt och fräscht?