Sverige åt svenskarna

Gästkrönika

”Västerort, första luften som jag inandats
ändå sas det att jag invandrat
När vuxna kolla snett, kände bara skam
Och fick höra ordet neger som det var mitt förnamn”

Raderna kommer från rapparen Erik Lundins nysläppta skiva ”Suedi” (arabiska för svensk). Över fem textpackade spår placerar Lundin identitet och svenskhet i centrum, med den oundvikliga följdfrågan: Varför är det så svårt för så många att bli accepterade som svensk?

På omslaget syns Lundins pass från barndomen, med de gambianskklingande namnen överstrukna. Namnet och utseendet går inte ihop, passar inte in i svenskhetens trånga normkostym. Fastän han är född här. Fastän han ”drack O’boy, såg på Pippi och åt mat med ketchup”.

Min egen svenskhet har aldrig ifrågasatts. Jag är vit, blond och passar in i mallen. Därför kommer jag aldrig att kunna sätta mig in i hur det är att bli diskriminerad, förminskad och hatad för att jag inte uppfattas som svensk. Det är ett privilegium, en maktposition. Ändå är jag inte född här och formellt sett mindre svensk än Erik Lundin.

Mina vänner konfronteras ofta med frågan ”var kommer du ifrån, egentligen?”. Underförstått: Du är ju inte svensk, egentligen. De stoppas i krogkön eller nekas hyra lägenhet när namnet, hudfärgen eller brytningen står i vägen. Den som åker tunnelbanans röda linje söderut i Stockholm kan på förhand lista ut vilka som hoppar av i det förmögna Mälarhöjden, och vilka som rullar vidare mot pärlbandet av miljonprogramsorter.

Somliga räknas, andra inte.

Och det är inte lätt att bli svensk, hur länge du än bott här eller hur perfekt uttalet än sitter. När Sverige målas med nationellt raster passar varken Erik Lundin eller mina vänner in. Sill och nubbe är svenskt. Du är det inte. Julafton med dopp i grytan är svenskt. Du är det inte. Hur länge ska den generation — de generationer — som kallas invandrare behöva vandra för att bli insläppta i folkhemmets stugvärme?

För den som är vit är hudfärgen oproblematisk. Vi behöver inte konfronteras med den, brottas med vad det innebär att sticka ut. Eller fundera över hur det är att genom sin blotta existens väcka hat och hot. Bara under 2014 anmäldes över 6 000 hatbrott, en ökning med 14 procent jämfört med föregående år .

Bilden av det toleranta Sverige krackelerar, kronan sitter snett.

Rasismen är farlig därför att den splittrar människor med gemensamma intressen, ställer människor mot varandra. Utmaningen består i att organisera den otrygga arbetarklassen — oavsett bakgrund — för ett program för jämlikhet snarare än olikhet.

Just därför är svensk hiphop en ovärderlig kulturell prisma över en generation som utmanar mallen för det traditionellt svenska. De röster som vuxit upp längs miljonprogrammens spruckna loftgångar är också Sverige, förtjänar samma respekt som den vita majoritet jag själv tillhör.

Det vi har gemensamt är att vi råkar bo på en geografisk yta som kallas Sverige. De som bor i Sverige är också svenskar. Punkt.

Sverige är, har alltid varit, ett samhälle i ständig rörelse. Ska det vara så svårt att omfamna förändringen? Och ska det vara så svårt att sluta fråga mina kompisar: ”var kommer du ifrån, egentligen?”

Daniel Mathisen