Samma fabrik – tre olika generationer

Samma arbetsplats – tre olika generationer. Här finns drömmen om ett fast jobb, ett fullspäckat tvåbarnsliv och frågan hur man lär sig att bli pensionär. Dagens Arbete träffade Kim, Admir och Jörgen på köks- och badrumsföretaget Ballingslöv AB.

”Visstidare ställer högre krav på sig själva”

Kim Svensson, 25 år, visstidsanställd sedan i maj:
”När jag är ledig funderar jag ibland över hur ska göra om jag inte får förlängt. Ska jag vänta tills de ringer igen eller hitta ett annat jobb? Helst vill jag vara kvar. Som jag tänker nu tar jag en månads ”semester” i början av året och söker lite småjobb. Sedan hoppas jag att det finns jobb här igen, för jag trivs. Hittills har jag fått kontrakt på två månader i taget ungefär. De brukar meddela en eller två veckor innan nästa period om man får förlängt, det beror på produktionen. Men man vet att det går upp igen i mars eller april.

Min sambo och jag bor i hyreslägenhet med en sex månaders hundvalp, en amstaff. Om jag hade fast jobb skulle jag köpa hus och resa. Från högstadiet till jag var 22 år jobbade jag på Woodys. Jag blev jag inringd vecka efter vecka, men sedan tröttnade jag lite. Jag ville se vad mer det fanns i världen och sökte mig vidare. Så jobbade jag på Nibe i tre månader och var arbetslös i ett och ett halvt år innan jag började här.

Mitt jobb är på utlastningen. Vi tar ner breddbitar och frisidor från hyllorna och lägger på pall och truck. Det är varierande och fysiskt. Som ny har jag mycket att lära och jag kan ungefär hälften utantill av det jag behöver kunna. Sedan kommer det att gå mycket snabbare. Om jag måste sluta så är jag tillbaka på ruta ett igen när jag kommer tillbaka. Jag tror att många visstidare ställer högre krav på sig själva på att göra ett bra jobb. Så kände jag i början när chefen frågade om jag ville jobba över på helgen. Men sedan måste man börja säga nej, för man behöver ta det lugnt ibland också.

Det är svårt att säga något om framtiden, man är väl där det finns jobb. Jag kan inte sticka under stol med att jag skulle vilja ha fast anställning. Men jag vill ändå trivas så det är dumt att säga att man tar det man får. Jag sätter mig inte in i drömmar om hur det vore att få fast anställning, det är inte lönt. Det är bättre att se vart verkligheten tar en. Man får ta det. Det är så mycket produktionen det hänger på.”

”Nu kan jag styra mitt liv”

Admir Culum, 42 år, har jobbat på Ballingslöv sedan 2004:

”Innan jobbade jag på restaurang, men när vi fick barn ville jag börja jobba dagtid och skolade om mig. Jag fick provanställning efter två vecko-rs praktik och sedan fast jobb. Det betyder mycket att få tillsvidareanställning. Man vet att man har gjort ett bra jobb. Du känner dig säkrare och kan styra ditt liv. Jämfört med att vara arbetslös är det friare. Det är ingen som jagar dig och du kan tänka på annat. Livet känns lite lättare.

Jag bor med familjen i hyreslägenhet och trivs med det, jag skulle inte ha tid med hus. Båda barnen tränar fotboll flera gånger i veckan, och själv tränar jag ett lag. Så veckan är smockfull, på vardagar är det träning och på helgerna matcher.

Det bästa med jobbet är variationen och att jag kan lägga upp det som jag vill. Tre dagar i veckan kör jag laminatpress och två kör jag truck. Jag känner att jag har kontroll och får hjälp när jag behöver. De som har jobbat på andra ställen inom industrin säger att vi har det bra här på Ballingslöv. Ett mått är att många stannar till pensionen. Och det går bra för företaget, de anställer fler än de skickar hem. Man kan ju aldrig veta hur framtiden blir, men om det fortsätter som nu stannar jag gärna till pension.”

”Lönegapet har ökat otroligt mycket”

Jörgen Magnusson, 63 år, har jobbat på Ballingslöv sedan 1982.

”När jag började var jag 30 år och hade varit på sjön och inom träindustrin. Jag bor med min fru i ett gammalt hus och barnen är vuxna sedan länge. Och jag har tre barnbarn och sju bonusbarnbarn. Vi var så korkade att vi köpte ett hus som vi renoverade när barnen var små. Det skulle jag inte göra igen. Men utan fast anställning hade vi aldrig fått lån och nu har vi ett fint gammalt hus. Jag var en av de första som tog ut pappaledigt här, det var 1987-1988. Min fru skulle studera, så jag tog det. Och det var inga problem med företaget. Men ett himla slit eftersom vi hade två blöjbarn samtidigt. Så jobbet kändes lugnt och skönt i jämförelse när jag började igen.

Jag är relativt frisk men kroppen orkar inte lika mycket. Man måste inse att man inte är 50 längre. Numer är jag pensionär en dag i veckan, och i vår blir det två. Jag har ju jobbat sedan jag var 14 år och jobbet betyder mer än man tror. Det är det sociala och att ha rutiner. Så jag behöver lära mig att bli pensionär, men jag ser fram emot det. Jag har alltid sagt att jag ska släktforska när jag blir pensionär. Och så vill jag resa mer.

Ibland kan jag tänka på hur annorlunda samhället har blivit. När jag gick i skolan på 60-talet var alla mammor hemma. Ändå hade vi fina skolböcker och det hördes aldrig om brister inom sjukvården eller på ålderdomshemmen. Lönegapet har ökat otroligt mycket de senaste decennierna. Vi har fått jobbskatteavdrag på hundralappar medan direktörer har fått dra av tusenlappar.

En skillnad från när jag var ung är säkerhetstänkandet. I Bjärnum där jag växte upp fanns 35 snickerifabriker, men inte en maskinsnickare med alla fingrarna kvar. En av de få olyckor jag kommer ihåg här var för kanske 30 år sedan, när en anställd blev påkörd av en truck. Tekniken har ändrats också. Framförallt är det alla truckar vi kör runt med i stället för att dra lassen för hand. Det finns till och med autotruckar som kör runt själva, och lyftanordningar med sugkoppar. Fast vi bär fortfarande mycket för hand. På min avdelning där vi radar upp luckor lyfter vi några ton i veckan. Jag upplever också att det är stressigare, men kan inte peka på exakt vad det är som gör det.

Andra förändringar är att det har kommit in fler kvinnor sedan jag kom hit. Det har ändrat jargongen till det mjukare. Förut fanns det till exempel en del nakenkalendrar, men de togs bort för kanske 20 år sedan. Det har också börjat folk från andra länder, först från Chile och sedan från Balkan under 90-talet. Och nu har vi många visstidare, och så var det aldrig förut.

När jag började jobba var det fast anställning som gällde. Jag sökte mitt första jobb som 14-åring och då sa de: Du kan börja på måndag.

Visstidsanställningarna på Ballingslöv började på 90-talet efter att de hade sagt upp en massa folk. Bemanningen minskades från 360 till 220. I början tog jag det hårt, men av någon jävla anledning så kan man vänja sig vid eländet. Det har blivit en del av det sätt man hanterar personal på.
Innan jul var det ett nytt gäng som fick reda på att de inte fick fast. Många kommer tillbaka i april, men ändå ska de skriva in sig på arbetsförmedlingen.

I dag kan du vara 25, 30 år och ha jobbat nästan hela tiden men inte blivit tills-vidareanställd. Hela samhället är ju uppbyggt kring att man har fast tjänst. Du kan inte ens skaffa ett mobilabonnemang utan anställning.”

säsongsarbete tas med i beräkningen för när en tillsvidareanställning ska gälla. Det måste gå mindre än sex månader mellan de olika anställningarna för att de ska räknas som en följd.

Jenny Skogh