”Kostym eller blåställ – alla är vi arbetare”

I efterdyningarna av Alliansens åtta år långa samhällsomställning finns det många synbara förändringar man kan peka på. Det har lett till ökade ekonomiska klyftor, en privatiserad välfärd och obeskattade storvinsterskifte. Det har också påverkat människors inställning till samhället och individens roll i den.

Allt fler arbetande människor ser sig själva idag inte som just löntagare och den inneboende konflikt med arbetsgivare som det innebär. Man feltolkar begreppet löntagare och förknippar det med en viss klasstillhörighet eller till och med en lägre lönegrad. Många människor jag möter idag tror att de är övre medelklass, eller åtminstone medelklass. Jag finner det intressant, för det är både löne- och kapitalfördelningsstatistiskt fel (källa SCB, exempel 1 procent personer i Sverige äger 23 procent av totala förmögenheten) och vardagligt inkorrekt, men det återspeglar dagens samhällssyn.

Ensam verkar vara stark i mångas ögon, men inget kunde vara mer fel. Tvärtom är det viktigare än någonsin att löntagare, oavsett var i arbetslivet hen befinner sig, inser att det är smulor av en allt mer växande kaka som löntagare nu står inför.

En löntagare är en arbetare, en arbetare är löntagare, vare sig du jobbar på bank, inom vården, på fabrik, eller konsultar för ett IT-företag, och oavsett om du är outbildad, gymnasieutbildad eller akademiker. Om du är anställd och får lön, då är du en löntagare. De flesta utav oss i arbetsförd ålder är löntagare, oberoende av om vi tjänar 15 000kr eller 60 000kr i månaden.

”Ska vi vara ärliga: idag lönar det sig inte att arbeta. Det som verkligen lönar sig är att äga tillgångar och investera kapital.”

Det som kännetecknar en löntagare är i grund och botten att vi av egen individuell kraft sällan kan påverka de stora kapitalstyrda besluten. Vi kan konkurrera med varandra och sänka vårt värde på arbete inför kapitalet och makten, men inte påverka densamma. Ja, om vi nu inte väljer att gå ihop och organisera oss.

Den förra regeringens var väl medvetna om detta faktum och kraften i svenskarnas tro på en gemenskap. Alliansen insåg laddningen i ord och associationer och agerade därefter. De bytte namn på saker och ting, skatter blev avgifter, arbetslöshet och klyftor blev utanförskap. Deras misslyckade samhällsförändringar skylldes på omotiverade individer.

Ska vi vara ärliga, idag lönar det sig inte att arbeta. Det som verkligen lönar sig är att äga tillgångar och investera kapital. Faktum är att svenskar idag inte har kapital att investera, tvärtom blir allt fler allt mer skuldsatta tack vare en havererad bostadspolitik.

De borgerliga kommer påstå att de har sänkt skatten på arbete, detta är sant. Men de har i ännu större utsträckning sänkt skatten och den reella kostnaden för ägande och kapital. Dagens borgerliga politik gynnar därigenom kapitalet, inte kapitalismen och marknadsekonomin. Det här är stor politisk ironi!

De flesta av oss får slita hårt för våra pengar men så länge löntagande arbetare inte vill identifiera sig med andra löntagande arbetare så kommer kapitalet att låta oss tävla mot varandra tills vi alla är utförsäkrade och sjukskrivna, tills vi jobbar ihjäl oss eller inte får jobba alls.

Det finns en fara i att vara felinformerad om ens maktposition i samhället. När väldigt få identifierar sig som arbetare, löntagare, anställd eller känner samhörighet med sin omgivning, någon organisation eller ens närmsta granne blir det svårt att organisera sig. Klarar vi inte av att organisera oss har vi ingen makt att forma ett ekonomiskt starkt, solidariskt, jämställt, modernt och välmående Sverige. Så, kostym eller blåställ, alla är vi löntagare, alla är vi arbetare. Vi måste våga se vår beroendeställning och börja samarbeta. Detta faktum är något vi alla kan ta med oss i kommande avtalsrörelse!

Dino Muhic, Ordförande i Akademikersossarna