Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

”Vi behöver färre — inte fler — krökta ryggar”

8 juni, 2016

Skrivet av

Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.
Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.

Krönika Stefan Löfven kliver ut till nyfikna journalister och presenterar sin regeringsombildning. Berättar om nya namn, rockader och prioriteringar framöver. Och så en mening om näringsminister Mikael Damberg: ”Nu ska han, tillsammans med näringslivet, fokusera på att skapa fler enkla jobb.”

Jag hajar till. Vad är egentligen ett enkelt jobb?

För den som vaknar upp en måndag morgon med värkande rygg eller en jagad känsla i magtrakten är jobbet inte enkelt. Alltför många biter ihop, uthärdar. Tänker jag.

I en partiledardebatt ett par dagar senare dyker de upp igen: de enkla jobben.

Det pratas mycket om att det är nödvändigt, men väldigt lite om vilka som ska utföra dem. För på vilkas premisser skapas den flexibla och utbytbara arbetskraften, på människornas eller näringslivets?

Något gnager i mig. Först vet jag inte riktigt vad det är, sedan kommer det till mig: hur min gammelmormor Lydia brukade berätta om sitt yrkesliv. Hur hon skurade golv, putsade och fejade hemma hos, som hon uttryckte det, ”fint folk”. När herrskapet åt i den stora matsalen drog hon ut en skärbräda i köket och åt kvickt. Nig, var tacksam åt det lilla.

Lydias berättelse delas av en generation som växte upp med tjänstesamhällets fasta hierarkier, med maktlösheten som självklar konstant. Historien om välfärdsstaten är historien om generationer av krökta ryggar som gick samman. Mot förnedring och maktlöshet, för rättvisa och jämlikhet.

När klyftorna minskade försvann tjänstesamhällets jobb — portvakter, kammarjungfrur, hembiträden. Nya och värdigare kom till.

Arbetsmarknaden är ingen friktionsfri yta där det handlar om att justera i marginalerna. Vad vi jobbar med handlar om makt och ofta motstridiga intressen. Det som låter så självklart riskerar i själva verket att skapa ett nytt klassamhälle, med vassare konturer.

Enligt nyliberalt tankegods är det viktigaste för ekonomin att arbetsgivarna har en flexibel arbetskraft med låga löner. De alltmer högljudda rösterna för enkla jobb som lösning på arbetslöshet och segregation rymmer flera faror. För hur minskar klassklyftorna om de lågbetalda, ovärdiga jobben blir fler? Vilket samhälle skapar det?

Sverige är det land i västvärlden där klyftorna ökat som snabbast de senaste 20 åren. Fler enkla jobb och mindre makt för den anställde vänder knappast trenden. Det är nämligen ingen naturlag att jobb enbart skapas i privat sektor, hur ofta och gärna högern och näringslivet än hamrar in budskapet. Visst kan jobb med lägre förkunskaper och kvalifikationer vara nödvändiga. Men i stället för att låta näringslivets kortsiktiga intressen sätta ramarna vore det vettigare att fundera över vad samhället behöver.

Det är inte fler välklippta villarabatter eller nytt tjänstefolk som behövs. Den offentliga sektorns budgetkaka har minskat stadigt sedan nittiotalets början, det är i stället dit blickarna borde vändas. Välfärd. Skola. Bostäder. Valet står inte mellan enkla jobb eller ingenting, det står mellan nyväckt privilegiesamhälle eller moderna och anständiga jobb. En statsminister från ett parti vars historia är sammanflätad med fackföreningsrörelsen måste vilja något annat, något mer.

Jag vet i alla fall vad Lydia hade velat.

En kommentar till “Vi behöver färre — inte fler — krökta ryggar

  • Sällsynt välgrundad och välformulerad krönika. När folkhemstanken blomstrade och Tage, Olof och Ingvar började samarbeta för att förbättra det samhälle som Lydia i krönikan gick runt i hade ”Amerikaniseringen” redan börjat härja runt i den Blå – Gula drömmen. I dagens USA med kamp mellan två blankpolerade ytor, två framgångssagor där girighet på framgång, ”vi och dom”, perfektion och enorma klasskillnader är slagord. Ett gigantiskt ”selfie”-tänkande som också kan bli vår undergång. Den offentliga skattefinansierade sektorn i vårt land innehåller yrken som alla står för omsorg, trygghet, hjälpsamhet och utveckling, lite grand som att räcka ut en hjälpande hand. Lägg resurser på integration, folkbildning, medmänsklighet och en rejäl status/lönehöjning för arbetare i offentlig sektor istället för meningslös politisk retorik. Sverige kan faktiskt satsa rejält på att gynna småföretagande inom offentlig sektor så att de raka ryggarnas initiativ bli lönsamma och för att blåsa syre i rotsystemet på den prunkande rabatten. Låt medmänskligheten blomma ut för fullt.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

”Inte konstigt att vi är rädda – vi är ju människor”

Kanske kan våra inre känslostormar peka oss i en ny riktning, skriver Daniel Mathisen.

Ensamheten är inte jämlik 

Coronakrisen fungerar som ett förstoringsglas över känslor vi redan bär på. Ensamhet är inget naturtillstånd – vi kan organisera ett samhälle som inte splittrar oss, skriver Daniel Mathisen.

När löpbandet blir vår nya skärseld

Det finns något djupt sorgligt i att vi ställer allt större krav på oss själva samtidigt som förväntningarna på samhället omkring oss sjunker, skriver Daniel Mathisen.

Under den digitala snuttefilten

”Det som har potentialen att knyta samman människor ökar i själva verket avstånden”, skriver frilansskribenten Daniel Mathisen efter att ha läst om vilken makt tekniken har över vår gemenskap.

”Jobbet ska inte ge dig hjärtklappning”

”Om så många mår så dåligt, är det verkligen människorna eller samhället – och arbetsmarknaden – det är fel på?”, skriver Daniel Mathisen.

”Vi kan bygga något bättre”

”Någonstans längs vägen glömde vi helt enkelt bort hur viktigt det gemensamma är. Ett motmedel till kapitalismens isärdragning, alternativ till rasismens splittring”, skriver DA:s krönikör Daniel Mathisen.

”Din framtid står inte mot min”

”Din framtid står inte mot min. Tvärtom blir den större om fler är med och formar den”, skriver krönikören Daniel Mathisen, som har läst Fatemeh Khavaris bok ”Jag stannar till slutet”.

Ingen väljer flykten

”Samhällen med tvärbrant ojämlikhet och permanent fattigdom skapar dem: människorna i rörelse. Att tvingas fly från det bekanta är en djupt mänsklig erfarenhet”, skriver Daniel Mathisen.

”Fler måste våga sträcka på ryggen”

Klasskomplexet lyser rakt igenom under en anställningsintervju. Men med större självförtroende kommer modet att ställa krav. Så mycket av den kollektiva organiseringen handlar om att stärka det där självförtroendet, skriver krönikören Daniel Mathisen.

Är vi redo för den nya tiden?

”Oavsett om det handlar om smarta algoritmer, artificiell intelligens eller något ännu okläckt måste vi klura ut hur vi ska bygga det nya samhället”, skriver Daniel Mathisen i en spaning inför det nya året.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Hon startar en minnesfond för anhöriga

Christina Anderssons son Robin fastnade i en maskin och dog på jobbet. Nu startar hon en minnesfond för att hedra sonen och hjälpa andra anhöriga ekonomiskt.

”Det behövs mer pengar till rättsväsendet”

Saila Quicklund (M): Det behövs mer resurser till berörda myndigheter och att preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott förlängs.

”Arbets­platserna ser inte ut som när lagarna skrevs”

Lagstiftaren och domstolarna behöver lära sig om den förändring som skett på arbetsmarknaden, skriver åklagaren Christer B Jarlås.

Så löser Norge brotten på halva tiden

Norge har klart kortare utredningstider vid arbetsmiljöbrott än Sverige. Hur vi jobbar kan kanske därför ses som förslag på förbättringar hos er, skriver norska domaren Rune Bård Hansen.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Las-uppgörelsen

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

När IF Metall gjorde upp med arbetsgivarna om anställningsskyddet var det inget svek, utan solidaritet med dem som har det sämst, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.