Bruket som rullar på nytt

110 miljoner för att bygga om pappers­maskinerna. Efter flera tuffa år satsar Rexcell igen på bruket i Skåpafors. DA har besökt en bruksort som fått hopp igen.

Luften intill PM2 är het och mättad med fukt, som i en regnskog. Massan forsar och skvätter, från maskinen hörs ett jämnt muller.

Att det blivit varmare och fuktigare på pappersbruket i Skåpafors är ett tecken på den stora förändringen: maskinerna har byggts om. Nu ska tissuen torka bättre, maskinerna rulla snabbare och bruket bli lönsammare.

Maskinföraren Olli Ketola stryker sig över hakan i kontrollrummet.

– Jag får egentligen inte berätta  … Men det är ökad hastighet som är tanken.

I ett helt år har han varit bortkopplad från sitt vanliga jobb, suttit i möten, snackat med arbetskamrater, kollat ritningar och varit en länk mellan entreprenörerna som byggt om maskinerna och pappersarbetarna som ska jobba på dem.

Under tiden har maskinerna gått.

– Vi har fått stoppa en gång, det är allt, säger Ylva Eriksson, som sitter bredvid.

110 miljoner har ägaren Rexcell pytsat in. När allt är klart ska kapaciteten ha ökat med 15 procent. Det – och en gynnsam marknad – gör att bruket gått upp i femskift och kunnat fastanställa sju visstidare.

Mörkare var det för ett par år sedan. Efter en tid med hot om neddragningar kom till slut beskedet: Koncernens bruk i Dals Långed – en dryg mil söderut – skulle lägga ner. Väldigt tråkigt, säger många som jobbar på ”Skåpa”. Men, tillägger vissa, inte helt oväntat.

Nu har besparingen gjorts, och den gör satsningen i Skåpafors möjlig.
– Det är det här vi ska leva på i framtiden, säger Pappers vice avdelningsordförande Henry Olsen.

Han tycker att läget känns betydligt tryggare nu än bara alldeles nyligen. Ari Mäki lutar sig bakåt och håller med.

– När de satsar måste en bli glad.

Ylva Eriksson har varit på bruket i 28 år, Olli Ketola i 38, Ari Mäki i 35. Att medelåldern är hög är bekymmersamt, tycker Ari, han vill se fler yngre.

På sätt och vis bidrar han till föryngringen själv. På bruket har inte bara hans föräldrar och hans sex syskon jobbat. I kontrollrummet sitter också hans son, Marcus Mäki. Han är en av de visstidare som precis fått fast jobb. Igen, ska man säga, han fick gå under de senaste årens neddragningar.

– Det ser ljust ut nu när de satsar så mycket pengar.

Att tillbringa hela sitt arbetsliv på bruket är inte ovanligt. Men Marcus, kommer han vara kvar om 40 år?

– En kan ju hoppas, jag trivs bra här. Det är nära och bra.

Utanför kontrollrummet rullar maskinerna på. PM2 dånar och fräser, ledstängerna är glansiga av fukt i mörkret. Råmaterialet slås sönder, blöts upp, färgas. I andra ändan av den väldiga stålkonstruktionen rullar skirt rosa servettpapper upp på tambourer. Åtta mil på varje, berättar Ari Mäki.

– Det skulle räcka till Karlstad.

I kontrollrummet gillar många just pastellfärgerna.

– Svart är inte snyggt, säger Ari Mäki.
– Jo, protesterar Henry Olsen, om man lägger på lite sparkling, lite glitter.

För Marcus Mäki spelar färgen ingen roll. Förresten, helst inte mörkt.

– En blir så sketen, säger han om dammet som lägger sig överallt.

I dag är dammet vitt och rosa.

Snygga färger i all ära, bäst med jobbet är skiftgången, säger Ari Mäki. 17 eller 10 dagars ledighet i sträck uppemot tio gånger per år är inte fel. Dagar som kan ägnas åt att gräva i trädgården, vara med barnbarnen, driva ett företag eller till och med ett jordbruk.

Eller att jobba övertid förstås. Det blir rätt mycket sånt.

Massaberedaren Benny Bryntesson visar schemat den närmaste tiden på en datorskärm. En gul ruta betyder att någon är borta och någon annan fått hoppa in. Det är många gula rutor den här veckan.

– Men man känner att det är mer positivt nu än för några år sedan. Folk ställer upp och jobbar.

Henry Olsen suckar lite när han ser de gula rutorna.

– Vi får hoppas att de inser att vi behöver anställa.

Varje gång bruket söker folk får de flera hundra ansökningar. Bengtsfors kommun har en arbetslöshet över riksgenomsnittet och för många förknippas kommunen fortfarande med den chockartade nedläggningen av Volvos sätesfabrik Lear 1999.

Annat var det när Henry Olsen hälsade på från Danmark på sjuttiotalet. Han hade en svåger på bruket i Billingsfors, och Henry passade på att fråga om jobb. ”Åk ut till Duni i stället”, sa de på Billingsfors. ”Du kan börja i morgon”, sa de där.

41 år har det blivit i augusti.

I hallen där konverteringen låg förut står rullar i rött, grönt och rosa. Sedan 2005 görs inga färdiga produkter på Skåpafors. Papperet skeppas till Tyskland och Polen för att bli servetter som sedan finns att köpa på Konsum i Bengtsfors.

En del rullar får först göra en resa på några hundra meter upp till Skåpafors stolthet, airlaidmaskinen. Här blir papperet sönderrivet igen och får gå igenom en ny, torr, process för att bli lite lyxigare tygliknande papper till servetter och dukar.

I airlaidmaskinens kontrollrum flyger pikarna och skratten kors och tvärs. Jobbarkompisarna lutar sig bakåt i kontorsstolarna. De kan ta det lugnt, maskinerna går som de ska och det kraftiga mörklila papperet matas upp på rullar.

– Sitter vi så här tjänar företaget pengar, säger Ronny Almgren.
– Men det är de jobbiga dagarna en kommer ihåg, säger Tania Dagström.

Som i helgen.

– Maskinerna uppförde sig konstigt. Det var en massa fel som vi inte vet vad det beror på, berättar Ronny Almgren.

Om det skulle ha att göra med den nya tekniken på pappersbruket har de ingen aning om.
Maskinoperatören Dan Martinsson är en av dem som återanställts. För honom var helgen extra hektisk. Han är nämligen deltidsbrandman. Strax efter att han gått av nattskiftet på fredagen kom larmet om en skogsbrand och han fick rycka ut. Släckningsarbetet gick bra, men tog hela dagen.

– Och sedan hit igen, det kändes!

Nu känns det tryggare på bruket, även om de i dag är kort om folk.

– Det var la bra att du får jobba lite för en gångs skull! hörs det när någon klagar på att det varit mycket att göra.

Tonen är ibland tuff men Tania Dagström är säker: det är arbetskamraterna och den goa stämningen som är det bästa med jobbet.

– Jag lär jobba här hela livet. Det blir ju så.

Anna Julius