Electrolux har pensionerat 52-åringar

ANALYS Electrolux har sina principer. Men den som följt koncernens nedläggning av fabrikerna i Västeuropa har svårt att se hur de följs. Ena dagen förtidspension för alla över 52 år. Andra dagen inte en pensionsdag för dem som ännu inte fyllt 62 år och en månad.

Nyligen kom ett glatt budskap från  vitvarujätten. Det går ganska bra, trots den tuffa marknad där priser pressas och där inga tillverkare gör några fantasivinster. För det tredje kvartalet redovisade Electrolux en 20-procentig ökning av vinsten – mätt som rörelseresultat – jämfört med i fjol. 1,8 miljarder kronor plus. Med den noteringen nosar man på det finansiella mål som det länge siktats mot, men som så sällan uppnåtts: 6 procents rörelsemarginal.

Just det finansiella målet har varit koncernens ledstjärna i snart tjugo år, alltsedan den dag Michael Treschow tog över ledningen. Som vinstmaskin hade koncernen hackat betänkligt under några 90-talsår. 1997 skärptes vinstkraven, femtio fabriker lades ned, 12 000 jobb försvann.

Men det räckte inte. 2004 kom det ”omstruktureringsprogram” som på allvar skulle flytta masstillverkningen av spisar, dammsugare, diskmaskiner, kylskåp och tvättmaskiner från Västeuropa till Östeuropa, från USA till Mexiko. Ett mångårigt program där Electrolux kom att stänga fabrik efter fabrik. Tiotusentals arbetare skickades hem. Vissa gick ut genom fabriksgrindarna med flera årslöner på fickan, andra fick nöja sig med en dammsugare.

En av fabrikerna som offrades i omstruktureringsprogrammet låg i spanska Fuenmayor, i utkanten av Riojadistriktet. Där tillverkade Electrolux kylskåp. När nedläggningsbeskedet kom började de anställda leva fan. De ville, sa de, göra nedläggningen så dyr som möjligt. Allra helst olönsam.

De mobiliserade till demonstrationer med brinnande likkistor, de strejkade, ockuperade motorvägen intill. I åtta månader pågick aktionerna. Sedan kom facket och Electrolux överens.

Arbetarna blev trots allt rätt nöjda med utgången. I synnerhet den fjärdedel av personalstyrkan som fyllt 52 år. De pensionerades med 70 procent av lönen. Alla de andra fick 52 dagslöner för varje anställningsår, max fyra årslöner. Samtliga 450 anställda fick dessutom ett engångsbelopp som motsvarade nära nog en halv årslön.

I en annan fabrik som stängde, i italienska Florens, kunde alla över 55 år gå hem med pension.

Samtidigt stred 1 750 Electroluxanställda i tyska Nürnberg mot företagets planer. Det blev koncernens dittills i särklass dyraste nedläggning: två miljarder kronor. Samtliga fick i snitt en halv miljon kronor var i avgångsvederlag. De som var äldre än 53 år pensionerades med 79 procent av lönen.

I Västervik gick de anställda hem med en dammsugare de själva hade tillverkat. Men de fick ändå någonting som inte Mariestadsarbetarna kan räkna med – pension från 60 år. Några år senare kunde de Motalaarbetare som fyllt 59 gå hem som pensionärer.

I Mariestad gäller det som inte gällde i Fuenmayor, Florens, Nürnberg, Västervik eller Motala. I Mariestad håller Electrolux benhårt vid sin policy: 62 år och en månad. Såvida inte vitvarujätten bjuder på något oväntat veckorna före jul.

Harald Gatu