Maktstriden om din tid

Arbetsgivarnas högsta önskan är det som industriarbetarna kämpar starkast emot. Dragkampen om arbetarnas tid har aldrig varit tuffare än nu.

Orden kom till honom direkt.
– Vad i helvete! Är det 60-tal igen?

Magnus Tengvert sitter i lunchmatsalen på Toyota Material Handling i Mjölby. Han tar en slurk kaffe ur pappmuggen och skakar lätt på huvudet när han påminns om en av de stora arbetsgivarorganisationernas krav vid förra årets avtalsrörelse:

• Rätt att öka eller minska arbetstiden med fem timmar varje vecka utan att behöva förhandla med facket.
• Rätt att lägga arbetstid på lördagar utan att behöva förhandla med facket.

Arbetsgivarna fick inte igenom de där kraven förra året. Det fackliga motståndet var kompakt. Men kraven på flexibilitet, som det kallas, har rests länge och de återkommer igen och igen.

Företagen vill anpassa arbetstiderna efter hur mycket det är att göra. Det kan de redan om de kommer överens med facket lokalt, men som Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe uttryckte det i december 2015:

– Det måste bli enklare och billigare för företagen.
Enklare genom att slippa långa förhandlingar. Billigare genom att inte behöva betala för personalens flexibilitet.

Vid en första eftertanke låter det både smart och effektivt. Jobba mer när det är mycket att göra och mindre när det är lite att göra. Samma lön oavsett antal arbetade timmar och på ett år ska det jämna ut sig.

Det finns en liten hake bara. Makten över tiden ligger inte hos dem som ska utföra själva jobbet. Obligatoriskt helgarbete under perioder med mycket att göra ska bytas mot ledig tid någon annan gång – när det passar produktionen.

Det är 2017 och avtalsrörelse igen. Teknikföretagens förhandlingschef char återigen fört fram krav på mer flexibilitet.

• Rätt att öka eller minska arbetstiden med sju timmar på två veckor utan att behöva förhandla med facket.
• Rätt att lägga arbetstid på lördagar och söndagar utan att behöva förhandla med facket.

– Det är ju ännu värre än tidigare! I så fall blir vår möjlighet att bestämma över vår fritid ännu mindre, säger Magnus Tengvert.

Kraven är både rimliga och nödvändiga om vi vill ha någon svensk industri kvar, menar Anders Weihe. Konkurrensen från omvärlden är stenhård och arbetskraften i Sverige är dyr.

– Ska vi hantera konkurrensen måste vi vara bättre än de andra. Eller billigare. Det är vi inte, så då måste vi vara bättre, säger Anders Weihe.

Ibland tycker han att det verkar som att journalister och andra tror att bolagen bara vill jävlas med sina anställda genom att inte planera tillräckligt bra, och i stället ta till flexibilitet för att få ihop det.

– Men så är det inte. Att veta exakt hur mycket man ska producera det närmaste halvåret vore en guldsits för en företagsledning. Problemet är att det inte ser ut så.

Den verkligheten är tydlig på Toyotas fabrik i Mjölby: Bulgarien, Filippinerna, Australien, Nya Kaledonien, Indien, Thailand. Lapparna på de leveransklara truckarna avslöjar att nästan allt går på export. De blir inte stående länge innan de lastas och lämnar landet. Varenda truck som långsamt rör sig framåt genom produktionslinorna är redan beställd. Ingenting tillverkas utan att det finns en order.

– Förut hade vi ett lager av färdiga truckar, berättar Magnus Tengvert.

Det var innan just-in-time – systemet som har utvecklats på just Toyota i Japan. Att ha ett lager med färdiga truckar binder kapital och tar upp plats i onödan. Dessutom kommer några av truckarna inte att bli sålda, vilket är slöseri med både pengar, material och tid. Därför finns inte heller ett stort lager av delar och material till truckarna. De beställs så sent som möjligt från en leverantör, som också tillverkar först när en order kommer.

”I dag är det människorna och deras tid som är bufferten.”

Utan lager svänger det betydligt snabbare i produktionen. Företagens behov av arbetstimmar pendlar nervöst upp och ner. I en slimmad produktion är det ett slöseri att ha personalresurser på plats när de inte behövs. Därför vill företagen att de anställda ska jobba mer när det är mycket att göra och mindre när det är lugnare.

Förr fanns marginalerna i det där lagret.

– I dag är det människorna och deras tid som är bufferten, säger klubbordförande Jasmin Cosic.

En mänsklig gummisnodd, som Magnus Tengvert kallar det. Den som ska sträckas ut när produktionen vill ha mer, för att sedan dra ihop sig igen. Möjligheten att slippa vara den som sträcker ut sig är mycket mindre i dag än förut.

Han lotsar oss fram i en av fabrikshallarna. I just den här jobbar 600 personer åt gången. Vid första ögonkastet syns bara en handfull individer, men den som kikar in mellan produktionslinorna ser männi­ska efter människa som jobbar med just sin avgränsade del av truckmonteringen.

– Allt står i våra elementblad, exakt i vilken ordning man ska göra varje arbetsmoment. Varenda detalj är tidsatt. Man har en minut på sig att skruva dit en liten grej, sen ska man på nästa, berättar Stefan Gustafsson.

När han klev in på fabriken 1979 byggde han hela trucken från början till slut. Nu gör han bara slutmomenten. Trucken har rört sig från station till station utmed linan och systematiskt försetts med komponent efter komponent innan den slutligen hamnar hos Stefan. Han är en av hundratals kuggar som måste gå i samma takt samtidigt för att produktionen ska flöda.

Det är effektivt. I dag produceras fyra gånger så många truckar som för 15 år sedan, med bara dubbelt så många anställda.
Truckarnas sista anhalt är utlastningen. Där jobbar Magnus Davidsson Johansson. Han minns att när han började jobba på Toyota tillfrågades personalen om de kunde jobba över.

– Då kändes det som att man gjorde dem en tjänst när man ställde upp. I dag är det inte många argument som räcker för att du ska slippa övertiden.

Magnus Tengvert nickar.

– Nu måste hela kedjan finnas inne, från plåt, måleri, svets, montering och logistik. Alla måste vara på plats.

För hundra år sedan stod arbetare med mössan i hand utanför fabrikerna och väntade på att förmannen skulle välja ut vilka som skulle jobba just den dagen.

– En extrem form av flexibilitet och otrygghet som det svenska samhället ville bort ifrån.

– Men sen kom flexibiliteten tillbaka igen i arbetslivet på 70-talet. Det som en gång var ett problem hade blivit en lösning.

Mannen som tar en historisk tillbakablick är universitetslektor Uffe Enokson vid Linnéuniversitetet i Växjö. Han berättar att 70-talets flexibilitet till en början var tänkt att gynna även arbetstagarna. I det nya samhället där kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden passade det inte längre att alla började och slutade arbeta exakt samtidigt. För att få ihop familj och arbete behövde folk flexibilitet.

– Men med tiden har styrkeförhållandet i den här kampen – om vem som måste vara flexibel – vägt över till arbetsgivarnas fördel, säger Uffe Enokson.

Mot slutet av 70-talet blev fortsatt ekonomisk tillväxt en politiskt mycket viktigare fråga, än att lösa de förvärvsarbetandes familjelogistik genom kortare eller bättre arbetstider. Globaliseringen hade tagit fart och med den kom en hårdnande konkurrens från omvärlden.

Anders Weihe på Teknikföretagen pratar också om globaliseringen. Den har bidragit till Sveriges välstånd genom våra stora exportframgångar, inte minst genom industrin som står för de största intäkterna. Ungefär vart fjärde svenskt jobb skulle försvinna om inte industrin fanns.

Om globaliseringen har gjort oss rika kan den göra samma sak för andra. När Kina öppnade upp och Sovjetunionen föll stod vi plötsligt inför en konkurrens om jobben från ytterligare nära två miljarder människor, som kostar betydligt mindre än svensk arbetskraft.

Varje gång det är dags att förhandla om kollektivavtalen hörs varningarna från näringslivet: Svenska löner har ökat för snabbt jämfört med omvärlden. Och som Anders Weihe sa tidigare – kan vi inte vara billigare än andra måste vi bli bättre. Helst ska vi också bli billigare än i dag. Där kommer kraven på mer flexibilitet in.

Ju bättre möjligheterna till flexibilitet ser ut i kollektivavtalet, desto mindre behöver företagen betala för den. I dag tvingas företagen ofta betala ett alldeles för högt pris för att köpa sig mer flexibilitet genom lokala avtal med facket, anser Anders Weihe.

Medan Teknikföretagen och andra arbetsgivarorganisationer önskar sig mer flexibilitet röstade IF Metalls senaste kongress för det rakt motsatta. Inte alls förvånande om man lyssnar till Torbjörn Åkerstedt, professor i psykologi och föreståndare för stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet.

– Det finns ingen faktor som är så viktig för inställningen till arbetstiden som att man har ett inflytande över den.

Tillsammans med docent Göran Kecklund har han nyligen studerat vilka problem som upplevs starkast bland skiftarbetare. Dålig framförhållning hamnade i topp. Att få veta att arbetstiden ska förändras mindre än fyra veckor i förväg är värre än att till exempel ha kort vila mellan skiften eller att jobba mycket övertid.

Att ha makten över sin egen tid är viktigare än allt annat för att må bra, och det frontalkrockar med näringslivets behov av mer flexibilitet.

Klubbordföranden Jasmin Cosic märkte att frågan om arbetstiden rörde upp mest känslor när han förra året var runt på olika arbetsplatser för att informera om avtalsrörelsen.

– Jag såg ilska och motstånd. Jag upplevde att de inte brydde sig så mycket om lönekravet. Men arbetstiderna engagerade.

Anders Weihe menar att fackets motvilja enbart är en ekonomisk fråga.

– De vill ha ut ett högre pris naturligtvis. Man vill gärna klä det här i att folk inte klarar av själva arbetstidsförändringen, men det handlar inte om det.

– Deras motstånd är ekonomiskt, inte alls det här filosofiska som du är inne på. Cash is king i det sammanhanget.

Det är kanske ingen överraskning att Magnus Tengvert inte delar den uppfattningen. Tryggheten i att veta vilka tider som gäller är viktigt, säger han.

– Dessutom är det så slimmat och pressat under de timmar man är på jobbet, så man vill gärna ha sin lediga tid att ta igen sig på.

Eller som Jasmin Cosic säger:
– Man tycker att det är ”min fritid” och den ska ingen annan in och peta i.

Det behöver inte alltid handla om barn, säger Magnus och berättar om en medlem som länge varit på jakt efter en bil. Hon hade äntligen hittat bilen hon ville ha och säljaren lovade att hålla den till en fredag då hon kunde åka dit och titta på den. Just den fredagen beordrades alla in för övertid.

”Man missar något här. Arbetstid är arbetsmiljö.”

Någon som länge har pratat om den här frågan är Stefan Björnestöl. Han är ombudsman på fackförbundet GS. Deras arbetsgivarmotparter vill också ha flexiblare arbetstidsregler och slippa göra lokala överenskommelser. Kommer man inte överens måste arbetsledningen få sista ordet, anser Trä- och möbelföretagens vd David Johnsson.

– Man missar något här. Arbetstid är arbetsmiljö, säger Stefan Björnestöl.

Han blir upprörd när folk kallar skyldigheten att förhandla för ”ett fackligt veto”.

– Det är arrogans att mena att arbetstagarna inte ska ha rätt till ett inflytande över sina arbetstider. Våra medlemmar kan absolut tänka sig att göra upp om arbetstiderna, men då vill de vara med och påverka och ha inflytande. Att kalla det för utpressning   … det är att bortse från legitima behov.

När ledningen på fabriken i Mjölby ville införa varierad arbetstid på 90-talet var medlemmarna motsträviga, minns Magnus Tengvert. Flera omröstningar slutade i nej. Till slut hade arbetsgivarens bud sockrats så pass mycket att tillräckligt många röstade ja.

De fick bra betalt för att ställa upp att jobba lördagar när det var högt tryck i produktionen och gå tidigare på fredagar när det var lite att göra. Lördagspassen gav övertidsersättning, ob-tillägg, åtta timmar extra in på tidbanken plus tre klämdagar. Men högtrycket gav inte med sig, tidbankerna svämmade över och det blev aldrig tillfälle att gå tidigare på fredagar. Efter några år tyckte företaget att avtalet var för dyrt och sade upp det.

2014 ville fabriksledningen göra om arbetstiderna igen. Den här gången kom inga sockrade bud när medlemmarna gjorde motstånd. I stället plockade ledningen fram kollektivavtalet och pekade på paragraferna. Där fanns nu den så kallade ”korridoren” av flexibilitet på 40 minuter per pass. Visserligen inte optimal för Toyota, men tillräcklig för att få ihop ett arbetstidsschema som kunde fungera.

– Den där korridoren är bred som E4:an. Den har blivit så stor att arbetsgivarna börjar snegla på den, säger Jasmin Cosic.

Det blev en kompromiss. Eftermiddagsskiftet har fortfarande ledigt på fredagar, precis som de ville. Men när det blir övertid beordras de in fredag kväll.

Toyotas fabrikschef i Mjölby, Peter Carlsson, är inte heller helt nöjd med hur arbetstiderna blev. Men att tvinga igenom ett avtal med hjälp av paragraferna i kollektivavtalet kändes inte som en bra lösning. Bestämmelserna är trots allt för snäva för att arbetstiderna skulle bli bra för de anställda, tycker han.

– Hade vi haft mer utrymme i avtalet kunde vi ha använt det.

Det är just dit Teknikföretagen strävar – mer flexibilitet i kollektivavtalet ökar företagens chanser att komma överens med de anställda om arbetstiderna utan att behöva betala dyrt för det.

Svenska företag har varit bra på att effektivisera och automatisera. Många enkla jobb har försvunnit och produktiviteten har ökat. Visstidsanställningar och inhyrd arbetskraft gör det enklare att svälla och krympa personalstyrkan. Men resten av världen följer efter och tvingar oss att fortsätta framåt. Så hur långt kan vi gå? Hur flexibla kan vi bli?

– Det där är ju närmast en filosofisk fråga. Du menar när arbetstagaren blir så bunden till produktionens krav att man inte kan planera sitt liv? Det är därför man ska göra lokala överenskommelser. Man måste göra en avvägning, säger Anders Weihe på Teknikföretagen.

Han tror att den tekniska utvecklingen kommer att ge även arbetare möjlighet till samma typ av flexibilitet som tjänstemän kan ha i dag – att delvis sköta jobbet hemifrån när datorer och maskiner kan kopplas ihop.

Vad är svensk industris framtid?

– Att vara bättre än andra. Bättre anpassning, inte för hög kostnadsnivå och en utvecklingskraft med innovationer så vi kan hitta nya marknader.

Hur ska man få med de anställda om de ska få mindre betalt för sin flexibilitet?

– Ja, det handlar ju om hur alternativet ser ut, säger han och drar en liknelse om ett fotbollslag som spelar i en lokal liga som plötsligt öppnas för alla. Alternativet till att kämpa för att bli bättre är att kliva av.

”Ju mer vi höjer priset på tiden, desto dyrare blir det att vara ledig.

Vem vill egentligen det här? Tävla på det här sättet. Snabbare, bättre, billigare, mer innovativ, mer flexibel. Ständig kamp för att ta eller försvara marknadsandelar, växa och vara lönsam. Svaret är att vi är en del av det allihop. Vi är insnärjda i systemet, menar universitetslektorn Uffe Enokson.

– Pensionssystem, sparande och en massa andra system bygger på att tillväxten hela tiden ökar. För många människor skulle förlora för mycket om man försökte gå en annan väg.

Samtidigt har tid blivit en handelsvara eftersom den är så värdefull. Och ju mer vi höjer priset på tiden, desto dyrare blir det att vara ledig. Men visst finns motrörelser i form av människor som byter livsstil, sänker tempot och värderar andra saker än ekonomiska och symboliska värderingar, säger han.

Jag tänker att det krävs en viss ekonomisk trygghet för att kunna göra så?

– Absolut. Det här är återigen ett klassperspektiv. Det måste man alltid ha här. Alla kan inte gå ner i arbetstid, många tjänar för lite.

Det är något ofantligt som ska till för att förändra maktbalansen mellan ekonomi och andra värden, tror han.

– Ska det ske måste det nog komma underifrån. Jag har svårt att se att det skulle komma politiska beslut och helt säkert kommer det inte från marknaden. Jag tror att det finns visioner hos individer och små grupper, men de kommer inte fram, säger Uffe Enokson.

Över Monica Carlssons plats på linan lyser röda siffror på en tavla. Dagens mål är 81 truckar av den här sorten. Hittills har de hunnit med 31, men borde ha skickat i väg 47 färdigmonterade truckar för att ligga i fas.

– Den där får man bara blunda för, säger Monica Carlsson luttrat.

Men visst vet hon att de ligger efter i dag.
– Man jobbar på ett dolt ackord kan man säga.

Fyra minuter och 20 sekunder. Det är så lång tid det ska ta att ställa trucken på plats, montera sidokåpor, motorkåpa, ett fack, fästa dekaler, känna att kablaget sitter fast och kolla finishen. Sedan i väg med trucken och fram med nästa som just lämnat stationen som gör momenten innan Monicas. Fyra minuter och 20 sekunder.

Vad gör du om du behöver gå på toa?

– Då ska man trycka på en knapp och vänta på avlösning. Kommer ingen så får du vänta. Men jag går ändå ibland. Då får det bli ett stopp helt enkelt. Kroppen kan inte vänta, den känner ju när den måste gå på toa. Men många är lojala och stannar. Sedan springer alla samtidigt när vi har tio minuters paus.

Det har varit högtryck i Mjölbyfabriken under hösten. Ett extra helgskift sattes in för att klara orderstocken utan att köra slut på personalen. Därför har eftermiddagsskiftet oftast sluppit gå in extra på fredagarna.

– Vi är ett av de få stora tillverkningsföretagen som finns kvar i Sverige och det är vi väldigt stolta över, säger fabrikschefen Peter Carlsson.

Konkurrensen från bland annat Asien är stenhård och den måste mötas med innovationer, nya produkter och hög kvalitet tror han. Men arbetstider och flexibilitet är viktiga inslag.

– Vi har hellre flex på arbetstiden än att folk ska springa snabbare.

Marie Edholm