När livet är en radiofest

SUNNE ROCKAR LOSS Tre gubbar. Två frekvenser. Zingo, pepparkakor och ett gäng favoriter ur de egna gömmorna. Mer behövs inte för att hela Värmland ska rocka loss en fredagskväll.

Klockan närmar sig åtta. Leif Johansson, Svante Magnusson och Göran ”Q-ling” Jonasson sitter redo bakom mikrofonerna.

Teknikern Martin Gustafsson sätter på sig hörlurarna och sneglar på klockan. Så rullar den instrumentala signaturmelodin Cotton Pickin´ av Mickey Hawks ut i etern. Fredagsrock med Sunne Rock’n’roll Klubb är äntligen i gång.

Signaturen åtföljs utan mellansnack av den tysk-holländska gruppen Backdrafts Something to rock, innan Göran Jonasson presenterar sig själv och övriga medverkande. Skivor med Shakin´Stevens ska lottas ut bland lyssnarna och Göran drar med van röst telefonnummer och mejladresser till studion.

Leif Johansson lutar sig fram mot mikrofonen och lovar:

– I kväll ska jag bara spela Elvis för er!

På skivtallriken snurrar redan Shoppin´ Around och Leif böjer sig ner under ståbordet och rotar efter nästa platta. Den här kvällen kör han LP-skivor, Svante EP- och singlar och Göran CD-skivor.

När Elvis tonat ut är det dags för hälsningar.
Folk från när och fjärran har börjat ringa och mejla in och teknikern Martins mamma och sambo, som sitter i korridoren utanför studion, har fullt sjå att hinna med.

Gänget håller till i den fräscha gymnasieskolan i Broby, strax utanför centrala Sunne. Men världen utanför har de lämnat helt.

Nu är det bara ”good old rock’n’roll” som gäller. Leif, Svante och Göran delar musikintresse. Men också jobbet. Alla tre är ”massa-pöjker” från Rottneros bruk.

Leif är äldst i gänget och pensionerad sedan flera år. Men både Svante, vice ordförande i avdelningen, och Göran går sina skift som vanligt.

Engagemanget i Rock’n’roll-klubben har blivit ett sätt att om inte fly vardagen, så i alla fall ”slappna av och för ett par timmar glömma bort allt annat än musiken”, som Göran Jonasson uttrycker det.

– Det är gött. Det är som natt och dag!

Klubben har funnits lika länge som den gått ut i etern, sedan 1998. I dag har man 60-talet medlemmar, varav ett 15-tal på bruket. Några av dem hade mött upp när vi tidigare på dagen tittade förbi den anrika arbetsplatsen, som har en historia betydligt äldre än rockens.

Här har det nämligen producerats slipmassa sedan 1887 och den första slipstenen i granit finns att beskåda i näraliggande Rottneros park.

Bruket har totalt 110 anställda och 400 miljoner i nyinvesteringar säkrar alldeles säkert framtiden i många år, men det är inte sånt de församlade i konferensrummet vill prata om. De vill tjöta rock’n’roll och gamla tider.

Förutom Göran, Leif och Svante är Håkan Ryen här. En av grundarna och mångårig ljudtekniker för radiosändningarna. John-Eric Byström, personalman med förflutet i Pappers och garant för att bruket sponsrar klubbens existens. Robert Ellsberg, som när han pratar i radion, infört ”Elvisfria” program. Dan Karlsson, ordförande på bruket, spelkunnig som på fritiden kränger på sig elbasen och gungar sydstatsrock i coverband.

De berättar om närradions tillkomst. Sändningsmasten på Tossebergsklätten. Om att 90 procent av det som spelas är för ”vanligt folk”, sånt som känns igen och att gissningsvis fler än tusen lyssnare följer dem antingen i radion eller på webben. Och som alla vet att skiftet på bruket alltid har radion på under fredagskvällen när brukspojkarna sänder.

Det minns, skrattas och skojas på bred värmländska. Vem kommer ihåg när Paul Anka uppträdde i Sunne? Eller när Jerry Lee Lewis, Little Richard och Chuck Berry kom till Rottneparken den 29 juli 1998.

– Trodde man väl aldrig! Att de skulle komma hit! Legendarerna!

– Det var mellan 10 000 och 20 000 personer som trängdes på slänten ner mot scenen, minns Göran Jonasson.

– Och de kom i var sin bil! Little Richard var tveklöst bäst!

Leif Johansson, som behållit den svarta skinnpajen på, berättar hur han hade råd att köpa skivor på 50-talet.

– På den tiden var det skottpengar på kråkor. Man fick 75 öre för ett par kråkben, säger han och de andra skrattar gott.

Kråkben och tomglas, det blev grundplåten till hans skivsamling. De pratar om skillnaderna mellan hillbilly och psychobilly, om radiopratare från förr och hur uselt ställt det var med modern musik på radion på 50-talet.

Det var Radio Luxemburg med svajande ljud som blev räddningen. Svante berättar om en inspelning han gjorde med mikrofonen tryckt mot radion.

– Det var mitt i natten och jag hade fönstret öppet. Det som mest fastnade på bandspelaren var kattugglornas skrän i äppelträdet utanför.

Alla skrattar. Faller varandra i munnen. Leif minns att han införskaffade en Blaupunkt Derby 1958.

– Den gick även att använda som bilradio.

En riktig dyrgrip. Kvittot har han kvar. 500 kronor, en förmögenhet på den tiden. Som inbyte hade han dock en Philips transistor, som gjorde affären något mindre kostsam. Och radion – ja den står på byrån hemmavid.

Plikterna kallar. En efter en försvinner männen runt bordet och kvar sitter Leif, Svante och Göran. De som har ansvaret för kvällens sändning.

Än finns det tid kvar att berätta. Om varför just de hållit kvar vid gammelrocken som den lät på 50-talet.

– Jag är uppväxt med musiken på 50-talet och tog den till mig, säger Leif snabbt.

– Den första skiva jag kommer ihåg är Paul Ankas I Love You Baby.

Svante menar att hans musiksmak växte fram med Tio i Topp, men att hans dåvarande passion för amerikanska bilar också förde honom in på 50-talets rock.

– Numera gillar jag musiken bättre än bilarna.

Göran säger som Svante, kompisen sedan ungdomsåren, att just Tio i Topp var en inkörsport.

– Och jag gillar rocken och rockabillyn för att …

Han ställer sig upp och börjar vicka med kroppen.

– … för att det handlar om glad, lättsam och svängig musik.

I Görans fall löper det första tidiga musikminnet tillbaka till födelsestaden Arvika och morföräldrarnas trädgård.

– När man satt där kunde man höra ett gäng repetera som lät väldans bra. Många år senare tog jag reda på vilka de var.

– Det var Ji-Coos and The Vikings som på våren 1961 dessutom hade en hit på Radio Luxemburg.

Gruppen fortsatte karriären och blev med åren folkkära Vikingarna.

– Annars var det mycket Wild Angels, Shakin´Stevens och sånt för min del.

Göran Jonassons intresse för musikstilen teddyboy-rock har skaffat honom en näraliggande hobby på fritiden. En del av fritiden reser han runt och nasar skivor på olika bilträffar landet runt.

Skillnader finns.

– Försöker du kränga musik med elbas i Torsby, får du en kniv i ryggen …

I de trakterna är det renlärig rockabilly med ståbas som gäller. Liksom i Dalarna, Dalsland och Västgötaslätten.

– Runt Vänersborg, Trollhättan och uppåt Uddevalla är det mer softrock typ Sista natten med gänget som gäller.

Om Leif i kväll tänker spela Elvis och Svante mest 60-tal, är Göran den som lyfter fram även dagens toppnamn inom genren.

På frågan vem som har flest skivor hemma i hyllorna tittar de på varandra. Det handlar mer om löpmeter än antal.

Hem till Göran?

– Nä, frugan ligger och söver. Hon ska iväg och jobbe natt, säger han på sin breda värmländska.

Dessutom är inte hans skivsamling så ”möe och se”. Bättre då att åka hem till Leif. Det är han som sitter på rariteterna.

En stund senare sitter vi i Leif Johanssons villa. På bordet i det vinterbonade uterummet har han bullat upp efter bästa förmåga. På teakbordet står hans favoritdryck Zingo, en kartong med pepparkakor och en burk med drömmar.

Men kosten i all ära, det som verkligen fångar ögat är de skivor han brett ut på bordet. Här tronar den klassiska singeln 209 på Sun Records, Elvis That´s All Right. Väl inplastad och med handsytt konvolut eftersom klistret tog slut.

– Den står säkert i 7 000 dollar och mer därtill, säger Leif på sin mjuka röst.

Och sedan, inte utan stolthet i rösten;

– Jag har alla Elvis fem första singlar på 45:or.

Svante och Göran tittar begrundande på när Leif plockar fram den ena rariteten efter den andra. Nog visste de att Leif var en samlare, men det här?

Tillbaka i direktsändning. Göran har precis spelat Crazy Cavans Rockabilly Rules Ok och framför en hälsning från en trogen lyssnare i Ljungskile. Skrivaren i kontrollrummet börjar printa ut det ena meddelandet efter det andra från lyssnarna. Efter ännu en Elvis-låt är det så dags för kvällens tävling.

– Vilken grupp är detta, frågar Svante rakt ut i etern och hans singel börjar snurra.

Ut dånar en version av Blue Suede Shoes som torde ha glömts bort av de flesta på goda grunder. Låten gavs som baksida till Nere på hörnet 1970 och det är basisten Lelle Hegland som står för ”sången”. Det dröjer en god stund innan någon av lyssnarna närmar sig det rätta svaret: Hep Stars.

Det råder en vänlig och familjär stämning i studion. Gubbarna småpratar under låtarna och konstaterar ”väldigt vad mycket mejl det är i kväll”.

”Väldigt vad bra musik ni spelar i kväll”, hälsar en lyssnare, medan en annan hälsar att ”ljudet är bra här nere i Småland”.

Ja, till och med brandchefen i Sunne hör av sig.

Men allting har ett slut. Även denna kväll. Till tonerna av Elvis I Need Your Love Tonight tackar Göran och de andra för sig. Trettio låtar hann de med.

Och så fort sändningen är slut, ringer Göran Jonasson upp de lyckliga vinnarna av en Shakin´Steven-skiva. Sen vandrar de ut i Sunnenatten. Temperaturen har fallit till minus sex och vid parkeringen börjar nästa show.

Tre bilar tar sats och gör sina burnouts så att däcken ryker. Snart är det dags för de tre vännerna att rota fram nya skivor till nya sändningar.

Och vad händer med alla deras samlade skivor när den ofrånkomliga dagen kommer?

– Har du samlat på dig skivor vill du inte göra dig av med dem även om barnen är helt ointresserade, säger Göran Jonasson.

– De hamnar väl på tippen en vacker dag.

– Ja det blir till att slänga skivorna i plasten och fodralen i brännbart, säger Svante Magnusson med ett skratt som svider.

Men innan dess kommer Värmland att gunga och rulla många fredagar till.

Göran Widerberg