Vill du ha din frihet får du försvara den
11 april, 2017
Daniel Mathisen är frilansjournalist och skribent, bland annat som ledarkrönikör på Dagens Arena.
Krönika ”Den okuvliga friheten är en boktitel som träffar rätt. För vår egen samtid visar med isande tydlighet att det inte finns något vaccin mot totalitära ideologier eller ledare”, skriver Daniel Mathisen, efter att ha läst Per Anders Fogelströms efter 80 år nyutgivna bok.
1939, någon månad innan andra världskriget. Per Anders Fogelström är 21 år gammal när han skickar in manuskriptet till förlaget. På försättsbladet: Den okuvliga friheten. Men boken ges aldrig ut. Först nu, närmare år 80 år senare, kan omvärlden läsa den för första gången.
I romanen vecklar Fogelström ut en fiktiv berättelse om hur ett samhälle går från demokrati och öppenhet till en totalitär och förtryckande stat. Platserna och namnen är uppdiktade, men det är tydligt att det är en stridsskrift mot nazismen i Tyskland och Europas upptornande mörker. Den okuvliga friheten är mer än en roman, den är ett i allra högsta grad personligt manifest över Fogelströms antifascistiska engagemang.
Läsaren får, genom maskhål till åren 1942, 1947 och 1952, följa kedjan av händelser som leder fram till den totalitära staten. Det uppflammande våldet och hatet. Hånet. Normaliseringen och glidningen till acceptans. Hur hatet sipprar in i sprickorna bland etablerade partier, medier, författare och offentliga personer.
Och så plötsligt är den där, den nya ordningen som ingen riktigt kunnat föreställa sig. Bara för något år sedan.
När min blick letar sig över sidorna i dag, närmare 80 år senare, är det svårt att värja sig. Hur agerar människan när historiens stora skeenden sköljer över oss? Orkar vi stå emot, eller sveps vi med i de underströmmar som kväver frihet och ger diktaturen luft?
Boken är ett grovhugget verk som gömmer bländande formuleringar och ett patos för den lilla människan. Den unge Fogelström är en oförlöst, okläckt talang som ger utrymme åt rösterna i marginalen. De fattiga. De undanskuffade.
I förordet beskrivs Den okuvliga friheten som en kollektivroman. Det handlar inte om en enskild hjälte som räddar mänskligheten, utan om kraften i gemensamma ansträngningar. I motståndsrörelsen, kallad ”Röda ligan”, möter vi en brokig skara människor som drömmer om ett annat samhälle.
Boktiteln träffar rätt.
För friheten är inte given, vår egen samtid visar med isande tydlighet att det inte finns något vaccin mot totalitära ideologier eller ledare.
Friheten blir okuvlig först när människor går samman för att försvara den. Den är något vi måste erövra för att förtjäna. Eller som karaktären Didek, en av motståndskämparna, formulerar det:
”Varför kämpar inte alla människor hårt för sin frihet. Är det kanske för att en del aldrig haft den – andra aldrig mist den?”
Jag plockar upp boken, lägger den i rockfickan och promenerar ut från kafét. Kliver ut ur Fogelströms universum — in i vårt eget. Raderna bränner som ett omen om vår egen tid.
”Var på vakt”, tycks han vilja säga oss, ”låt inte mörkret sänka sig över oss ännu en gång”.
Till en samtid där skymningen randas i horisonten. Friheten trängs undan, det mänskliga värdet krymper. I Ungern, Polen, Turkiet, Ryssland och USA håller något annat på att ta form. I land efter land krymper demokratins och frihetens svängrum, nationalistiska, reaktionära och fascistiska partier står och stampar vid porten.
De där yviga, flygiga formuleringarna vibrerar rakt in i vår egen samtid. Väcker frågor, ställer oss till svars inför var vi är nu. Och vart vi är på väg. Under Fogelströms tid var det judar som stod i kikarsiktet, i dag är det muslimer. Vilka lärdomar har vi dragit, egentligen?
Mer än något annat påminner Fogelström oss om att varken fascismen eller diktaturen är en ohejdbar naturkraft, en flodvåg utan hinder eller slut. Mörkret kan hejdas — friheten försvaras.
