”Det är en jävla tur att det finns händiga människor”

Gästkrönika Till alla er händiga, som jobbar så att vi andra har en fungerande maskin att köra eller en travers att åka i: I salute you, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.

Har ni hört låten Att angöra en brygga av Monica Zetterlund?

Den är inte alls lika bra som Sakta vi gå genom stan eller Trubbel men är likväl en mysig trudelutt som inte alls är skadlig för öronen. ”Åh, ni fantastiska män som vet hur man angör en brygga, ni som med solbarkad hand håller skotet i spänn, ni starka, ni tysta, ni lugna, ni trygga.”

Ja ni hör ju själva, det är inga klåpare till män hon adresserar.

Och det är ungefär så jag känner för män och kvinnor som är händiga. Ni som vet hur man skruvar och grejar, vad skillnaden på en mutter och bult är och vad alla verktyg heter. Alla reparatörer som lagar maskiner i industrin, alla som inte lämnar in bilen på verkstaden för minsta lilla sak utan lätt och ledigt dyker ner med huvudet under motorhuven och mumlar någonting om att det kanske är någon cylinder eller rem eller kylarvätska som är problemet. Elektriker som på något sätt vet vad alla kablar är till för och står ut med alla skämt om elektriker (varför blev du elektriker, följde du strömmen eller?).

Hur många gånger har inte reparatörer och elektriker räddat mig på mitt jobb när maskinen jag kör slutat funka eller traversen jag suttit i helt plötsligt vägrat röra på sig? Fler gånger än jag kan räkna till och ofta för lättare saker att åtgärda än jag vill erkänna.

Varje gång jag öppnar städskrubben och ser det gråmålade kvastskaftet stå i hörnet som ett monument över min oerhörda oförmåga att snickra ihop saker blir jag påmind om orden. Det kan jag göra på en vecka

Jag har själv försökt vara händig ett antal gånger i livet. En gång ville min sambo köpa en klädhängare för det hutlösa priset 250 riksdaler, något som jag satte stopp för med motiveringen ”Jag kan bygga en liknande till dig på en vecka”. Jag köpte färg och ett kvastskaft som skulle utgöra stommen till klädhängaren och sedan påbörjades projektet.

Det var två år sedan. Varje gång jag öppnar städskrubben och ser det gråmålade kvastskaftet stå i hörnet som ett monument över min oerhörda oförmåga att snickra ihop saker blir jag påmind om orden. Det kan jag göra på en vecka. ”Jodå, det är på gång”, säger jag till min sambo när hon frågar hur det går med det men vi vet båda att jag ljuger. Det är klart att det inte är på gång, jag vet inte hur man ska göra.

En annan gång hann jag inte ens försöka bli händig. På grund av ett annat projekt hemma så behövde jag gå in på en bygghandel för att köpa något. Jag säger något för jag vet inte exakt vad det var jag letade efter, kanske var det plankor eller en träskiva av något slag.

Jag visste vad som behövde åtgärdas men inte hur så jag gick in och hoppades att min hjärna skulle få ett plötsligt anfall av smarthet och att jag skulle komma ut med precis rätt material. Jag kände dock snabbt att jag bland plankor, dörrar och rör var lika vilsen som Christofer Columbus måste varit när han tog sikte på Indien men hamnade i Amerika.

Skillnaden mellan mig och Columbus är att jag smög ut tomhänt och skamsen och kommer dö okänd medan han på något sätt har blivit känd som en upptäckare.

Jag har däremot upptäckt att det där med att vara händig inte är min grej. Jag kan inte laga saker, jag kommer inte renovera hus eller för den delen angöra en brygga. Men till er som gör det och framförallt er som jobbar med att en annan har en maskin att köra eller en travers att åka i – I salute you, lyfter på hatten och applåderar ödmjukt.

Det är en jävla tur för mig att ni finns!

Marcus Raihle