Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

”Visst – jag är en tönt”

18 december, 2017

Skrivet av Carl Linnaeus

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Krönika DA:s Carl Linnaeus om att vara nörd. Eller att vara uppslukad av ett specialintresse.

Ordet nörd är inte längre enbart synonymt med tönt. I dag har det en mer positiv klang. Men visst är jag en tönt. En kalenderbitare.

Vid flera tillfällen har jag hjälpt gamla hårdrocksmusiker att minnas händelser många decennier bak i tiden. Jag har fyllt på deras minnesbanker med information om vad de själva har varit med om.

I bästa fall kommer erinringarna krypande tillbaka till dem och nya intressanta citat börjar rulla fram. I sämsta fall skrockar artisten och påpekar att han eller hon borde intervjua mig om sin karriär i stället för tvärtom. Vem kan klandra dem? Själv minns jag inte vad jag åt till frukost.

Likväl. Jag bara måste få veta saker som om trummisen Barry Graham Purkis gjorde ett eller två gig med Iron Maiden under början av 1978.

I november slog Sweden Rock Festival på stora trumman och utannonserade nämnda band som ett av nästa års dragplåster. Det är ingen liten bokning. Iron Maiden är stora. Kolossala. Det är ett fängslande band med en fängslande historia – en historia vars ursprung länge varit höljd i dunkel.

Under början av 2000-talet släpptes en reviderad utgåva av gruppens officiella biografi. I kapitlen om åren som ledde fram till 1980 års självbetitlade debutalbum kryllar här av faktafel. Gängets obestridliga ledare Steve Harris har – om man ska uttrycka sig snällt – ett selektivt minne.

Under hösten har jag fått kontakt med övriga, bortglömda, medlemmar som utgjorde gruppens laguppställning mellan sommaren 1977 och våren 1978. Tillsammans har de kastat ett helt nytt ljus över de myrsteg som en av hårdrockens giganter tog en gång i tiden.

Det är det här som jag lever för – nonsens. Petitesser. Åtminstone sett ur ett större perspektiv. Riktiga journalister gräver bland skattefusk och maktmissbruk. Nördar som jag går i gång på att luska fram att Iron Maidens elementära karriärdrag regisserades av någon som inte hette Steve Harris.

Därför är jag en nörd. En tönt. Lyckligtvis finns det forum även för oss med specialintressen. Till sommaren skrålar jag med i The number of the beast på festivalfältet i Blekinge.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.