Krönika Konflikten i Göteborgs hamn är allvarlig. Men att ingripa med lag riskerar oönskade följder för den svenska arbetsmarknadsmodellen.
I Göteborgs hamn pågår en segsliten konflikt. Hamnarbetarförbundet kräver ett kollektivavtal trots att Transport redan har ett avtal med arbetsgivaren. Konflikten drabbar inte bara hamnen utan även exportindustrin. Läget är allvarligt och på sikt hotar det jobben även för GS medlemmar. Jag är alltså fullt medveten om att situationen måste få en lösning.
Regeringen tillsatte förra året en utredning som fick i uppdrag att överväga begränsningar i konflikträtten när ett företag redan är bundet av ett kollektivavtal. För den som inte är arbetsrättsnörd är detta snårigt. Därför är det viktigt att reda ut vad det nu är som står på spel.
Rätten att vidta konfliktåtgärder är ett fundament för att balansera intressekonflikter på arbetsmarknaden.
Det finns ett starkt lagskydd och även internationella konventioner som skyddar denna grundläggande rättighet. Det här är en viktig utgångspunkt eftersom man annars kan förledas till tron att lagstiftaren nu förbereder ett förslag som enbart ska lösa ett specifikt problem i Göteborgs hamn. Det finns alltså en uppenbar risk att detta juridiskt komplicerade ingrepp lyckas men skapar oönskade följdverkningar för den svenska arbetsmarknadsmodellen.
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson uttrycker strax efter nyår att strejkrätten troligen måste inskränkas eftersom situationen i Göteborgs hamn är ett exempel på när den svenska modellen inte fungerar som det är tänkt.
Sådana uttalanden lämnar mig ingen ro. För hur är det egentligen tänkt att det ska fungera?
Vi har en lång tradition av att hantera konflikter på arbetsmarknaden. I industrialiseringens gryning präglades Sverige av uppslitande strejker och lockouter. I dag är Sverige i internationell jämförelse ett land med få konfliktdagar. Denna utveckling hade varit omöjlig om inte den grundläggande terrorbalansen mellan löntagare och arbetsgivare varit intakt.
När de fredliga metoderna fallerar återstår blott och enbart en styrkemätning. Det gällde under storstrejken 1909 och gäller i Göteborgs hamn 2018. Vi löntagare vet då, genom dyrköpt erfarenhet, att det enda sättet att ta sig helskinnad ur en sådan styrkemätning är att ha stöd av andra löntagare. LO är en konsekvens av denna insikt.
I Göteborgs hamn står nu Hamnarbetarförbundet mot hela Sveriges exportindustri. Vad gör arbetsgivarna då? Ropar på lagstiftning. För den konspiratoriskt lagde är det lätt att dra slutsatsen att situationen i Göteborgs hamn blivit en bricka i ett helt annat spel. Har Svenskt Näringslivs idoga arbete för att rubba maktbalansen på svensk arbetsmarknad funnit sitt guldägg?
Jag utesluter inte en lagförändring om den arrangeras på ett sätt som inte får konsekvenser för vår arbetsmarknadsmodell. Men konflikten i Göteborgs hamn kan, hur obehagligt det än är, hanteras utan statligt ingrepp. Strejk, blockad och lockout är en del av den svenska modellen. Det är nämligen så det är tänkt att fungera, Ylva Johansson.
