Vi hörs (helst inte)!

Skruvat: telefonskräck Har någon dött? Ligger någon på akuten? Den fasan väller nästan alltid över mig numera när telefonen darrar till och displayen visar namnet på en kompis.

Vilket den å andra sidan nästan aldrig gör. Visar ­namnet på en kompis, alltså. Nej, jag kan inte minnas senast han ringde och började med ett: ”Tjena, det är jag. Läget?”

Följt av en halvtimmes prat om allt och inget.
Det händer inte.
Och själv gör jag likadant. Ringer nästan aldrig.

Hur blev det så? Visst – vi sms:ar, mejlar och delar med oss av allt möjligt på nätet, men sällan eller aldrig att vi faktiskt lyfter på luren och liksom bara babblar på i en halvtimme. Som man gjorde förr.

Ja, aldrig har vi väl varit så asociala trots att vi lever i en så socialt andfådd tid som nu. Inte sällan vet man ju mer om ens flyktiga bekantskaper från förr än om ens nära vänner i nutid.

Är det så att vi inte gillar att ringa längre? Att vi är rädda för att störa? Skrämmas?
Svaret trodde jag att jag skulle få när jag glodde på teve häromkvällen. Där satt psykologen Liria Ortiz och förklarade att det i huvudsak finns två orsaker till varför folk i allmänhet inte gillar att prata i telefon.

Förutom traditionell tele­fonskräck handlar det om förändrade attityder bland unga – att yngre helt enkelt dissar detta ålderdomliga kommunikationssätt till förmån för det senaste.

Men jag är ju varken särskilt rädd eller ung, tänkte jag och zappade vidare. Sedan kontaktade jag en vän som jag visste var i behov av lite tröst.

Via Messenger.