Varför är man mera rädd om djur och växter än om människor?
Den frågan ställdes på Fabriksarbetareförbundets kongress 1971 och orsakade våldsamt uppseende. En ny bok förklarar varför.
Industriarbetarnas tidning
Böcker Läs i rätt ordning! uppmanar DA:s deckarexpert Lennart Lund. Det gäller att hålla koll när förlagen börjar översätta kriminalromanerna mitt i en serie.
Det finns de som inte klarar spänningen utan tittar i slutet av en deckare för att se vem som är den skyldige. Det rekommenderas inte. Även när det gäller hela serier gäller det att läsa på rätt sätt.
Ibland hänger nämligen deckarna ihop och bör läsas i en viss ordning. Det gäller särskilt deckare med återkommande huvudpersoner. För hur spännande berättelser och ruskiga intriger en författare än skapar är det ändå detektivernas göranden och låtanden som driver berättelserna framåt, och som läsarna efter hand blir alltmer bekanta med.
Det kan ställa till problem med böcker som översätts till svenska från andra språk. Långt ifrån alla ges ut i Sverige i den ordning de ursprungligen är skrivna, varför läsarna måste ha lite extra koll.
Det gäller de lyckliga som ännu inte läst Pierre Lemaitres hårdkokta trilogi om kommissarie Camille Verhoeven i Paris: Irène, Alex och Camille. Dessa tre fantastiskt spännande berättelser bygger på varandra. Men av någon anledning gav förlaget först ut den andra boken (Alex) trots att det därmed avslöjades viktiga delar av upplösningen i den första boken (Irène). Införskaffa trilogin, men LÄS I RÄTT ORDNING!
En än så länge mer känd polis är överkommissarie Alan Banks. Honom mötte den svenska deckarpubliken 2001 i En ovanligt torr sommar. Att det var den tionde berättelsen i utgivningen på engelska om Banks visste inte läsarna. Boken gjorde stor succé och Peter Robinson fick välförtjänt Deckarakademins pris för bästa översatta kriminalroman.
Läsarna har sedan kunnat glädja sig åt en regelbunden, nästan årlig utgivning av nya berättelser. 2001 mötte läsarna Banks tämligen nyskild, lite tafatt målandes väggarna i sitt nya hem. När Banks tvingas lägga penslarna åt sidan för att bege sig till en brottsplats, möter han en kvinna i 30-årsåldern som visar sig vara kriminalinspektör Annie Cabbot. Deras relation spelar fortfarande en roll femton Banks-romaner senare i Oförsiktig kärlek.
Den läsare som bättre vill förstå Banks får nu hjälp. Förlaget har nämligen börjat ge ut serien från början och i rätt ordning. I Ur askan i elden (utgiven i Kanada 1987) möter vi en ung kommissarie som med hustrun Sandra och två barn flyttar in i villan i Eastvale, en fiktiv stad i Yorkshire. Den andra boken i serien, En hängiven man (först utgiven 1988), har precis kommit på svenska. Det är faktiskt den första Banks-deckare Robinson skrev, men det har ingen betydelse för innehållet som har vissa drag av klassisk pusseldeckare.
De svenska läsarna mötte Ian Rankins bistra kriminalkommissarie John Rebus första gången 1998 i Svarta sinnen. Utgivningen har fortsatt i stadig takt. Rebus är visserligen pensionerad men fortsätter att hemsöka Edinburghs gator och barer för att lösa gamla fall.
Parallellt med dessa nya berättelser ger Modernista också ut serien från början. Svarta sinnen var nämligen den åttonde boken om Rebus. Den första, Knutar och kors (utkom 1987), översattes för några år sedan och har följts av fler i kronologisk ordning, den senaste är Död i underjorden. Handlingen i den nutida utgivningen anspelar ibland på händelser från dessa tidiga berättelser.
1990 kom Patricia Cornwells Den osynlige på svenska, det var hennes första bok om rättsmedicinaren Kay Scarpetta. Utgivningen har fortsatt utan krumbukter.
När böckerna nu åter ges ut finns därför inga tidsluckor att fylla igen. Årens gång märks på annat sätt: I den senaste återutgivna, Indicier, blir Scarpetta övergiven i det stora tomma och ödsligt belägna hus där ett ruskigt mord ägt rum. Även husets fasta telefon är död. Hon kan inte kontakta någon utan får övernatta i iskylan och blodlukten. Varför? Ingen hade mobiltelefon.