”Vi kvinnor inte ska behöva ta kampen själva”

Krönika ”Vad är det med dig? Har du inte fått sex på ett tag?” Svetsaren och feministen Maria Höök funderar över gränslandet mellan okej och kränkande skämt, och när man själv blir en del av problemet.

Ingen av oss är perfekt. Vi är alla människor. Även vi som arbetar hårt för att försöka förändra synen på kvinnor som jobbar i industrin. Som vill få bort den grisiga jargongen. Men så är det ibland lätt att falla in i den själv.

Man måste ju få skoja och skämta. Människan har överlag ett stort behov av att få vara med i gruppen. Ingen vill bli lämnad utanför. För är man den som vill förändra ett beteende och alltid säger ifrån, så blir man lätt utanför. Är man ensam om att behöva påpeka varje kränkande skämt som dras, ja då blir man den pryda, den tråkiga.

Vart drar jag gränsen? Och när hänger jag med, och kanske blir en del i den jargong jag arbetar emot?

Jag har ibland fått höra att jag är förvirrande. Jag arbetar stenhårt med att som kvinna få samma respekt som mina manliga arbetskamrater. Jag säger ifrån när uttryck och sexskämt träffar fel – men sen skojar jag själv plötsligt rätt grovt om sex.

En vanlig fras om någon kollega har en dålig dag eller är allmänt irriterad kan enkelt vara. ”Vad är det med dig? Har du inte fått sex på ett tag?”

Denna fras slänger både män och kvinnor ur sig på mitt jobb, så även jag. Barnsligt, helt onödigt, men vi har ju jätteroligt. För det är i sammanhanget tydligt: det finns ingen i den här jargongen som försöker trycka ner någon annan.

Men det är skillnad på sex och sex, och ett ”skämt” som jag sällan hör från någon annan än en man är någon variant av den här lustigheten: Vi får se till att din man sätter på dig, så du vet din plats. Eller så du blir lite gladare/mer avslappnad. Här säger jag ifrån. Att skämta om en människas plats och värde är aldrig okej. Även om man ”bara skojar”.

Det här är ganska bra exempel. Båda handlar om sex. Men det har lagts två helt olika värderingar i dem. Jag menar att det första är okej medan det andra inte borde sägas till någon.

Det är inte lätt att försöka förändra sexistiska attityder och arbeta för jämställdhet. För man kan omöjligt vara konsekvent. Jag är också grov i munnen, jag är tanklös, jag är ibland för trött för att orka ta en konflikt (och eftersom jag ju sticker ut hakan i den här frågan är det många som är snabba på att påpeka det). Jag borde väl vara ett gott föredöme om jag ska hålla på att tala om hur vi får en bättre arbetsmiljö för kvinnor?

Men vi är bara människor och vi kan bara göra vårt bästa. Att ibland dras in i en tveksam jargong, att ibland inte orka ta en konflikt – det händer ju. Men om vi blir mer och mer medvetna när det sker och om vi ser detta även hos oss själva, så kan vi förändras. Att arbeta framåt är allt vi kan göra.

Så ja, många gånger är det lättare att le ett syrligt leende och bara vara tyst. Och tyvärr bli en del av problemet. Men när vi hjälps, när vi är många som säger ifrån, då kommer alla dessa små delar växa till något stort.

Det viktiga är att vi kvinnor inte ska behöva ta denna kamp själva. Denna kamp är lika viktig att vi får med männen i. Denna förändring kommer i slutändan gynna alla.