Djurpark på hjul

5 april, 2019

Teknikglädje En fräsande spindel, en skränande häger, en tolv meter hög elefant. Kugghjulen och vajrarna som driver djuren i franska Nantes är lika viktiga som den fantasifulla ytan.

En snabel höjer sig mot himlen och ett ljudligt trumpetande dånar över nejden. Majestätiskt börjar det tolv meter höga djuret röra sig ut från sitt stall medan det viftar med öronen, blickar ut över den gapande publiken med milda, gröna ögon och blinkar i solljuset.

Samtidigt som elefanten strosar bort längs en av kajerna i Île de Nantes – ön som är en stadsdel i Frankrikes sjätte största stad – rasslar det till längre in i byggnaden. Det fräser, väser och klapprar i industrihallen som är en märklig korsning mellan maskinpark, tropiskt växthus och slöjdateljé.

Vad är det nu som kommer gående över betonggolvet? En myra! Den trevar sig fram, ett ben och spröt i taget, med den känslighet som bara en insekt kan frambringa, medan åskådare pekar och ropar förtjust.

Det kan tyckas vara en ovanlig uppståndelse över en myra. Men så är den också tämligen ovanlig . Dels är den drygt två meter hög, dels består den av trä, stål och läder. Dels sitter en grupp människor uppflugna på dess rygg och styr krypet via knappar och spakar.

På samma sätt är det förstås inte heller någon helt vanlig elefant. Dess kropp består av välsnidat trä, dess öron av läder, och även om de kraftfulla benen rör sig lika smidigt som elefantens ute på savannen, är det i själva verket en stor, traktorliknande farkost som sätter maskinen i rörelse.

”Rörelse” är för övrigt ett ledord för Les Machines konstnärliga ledare, François Delarozière. Att väcka liv i döda ting och få människor att känna lidelse inför tekniska konstruktioner – det är drivkraften för trähantverkarna, formgivarna, målarna, teknikerna, svetsarna och resten av det 40-hövdade teamet bakom Les Machines de L’Île des Nantes. Att få besökarna att känna känslomässig rörelse över fysisk rörelse.

Förr låg här stadens sista skeppsvarv, Chantiers Dubigeon. När det lades ner 1987 blev 3 000 människor arbetslösa och en stor del av stadens industriella hjärta förvandlades till livlös ödemark.

Det dröjde till början av 2000-talet innan François Delarozière, som redan då ledde det franska konstnärskollektivet La Machine, och kollegan Pierre Orefice började skapa det projekt som skulle blåsa nytt liv i de gamla industrihallarna. La Machine hade tidigare skapat maskiner som levande gatukonst under festivaler och jubileum – ofantliga spindlar på Liverpools och Yokohamas gator, eldsprutande drakar i Peking – men Nantes blev platsen för dess första fasta installation.

Det är dock inte en nöjespark, betonar François Delarozière. Vad vi ser är levande arkitektur. Kulturella projekt som ska vara tillgängliga för den breda allmänheten och utgöra en del av den urbana miljön. Inte en sluten sagovärld byggd på illusioner, likt Disneyworld eller Universal Studios.

Här döljs inte mekanik och teknik bakom plasthöljen eller kulisser, tvärtom; den står i fokus. Hudveck och fjäderpennor må vara utsökt snidade och färglagda – se bara på den skimrande kolibrin som är i fladdrande färd med att suga nektar från en träblomma – men lika synliga är de kugghjul, kedjor och vajrar som får fågeln att röra sig.

Det är meningen att vi ska förstå vad vi ser. Vi inbjuds till att undersöka. Vi får själva manövrera en fräsande spindel eller krälande larv, samtidigt som teknikerna står bredvid och demonstrerar skillnaden mellan pneumatiska och hydrauliska cylindrar; hur man mäter luftmotstånd i en vindtunnel; hur det går till när myran rör sig framåt. Vi får studera de allra första skisserna och de mindre modellerna av trä, för att sedan klättra längs loftgången över verkstaden, där det doftar av lim, färg och hett trä när spån och svetsgnistor flyger medan maskinerna stegvis väcks till liv.

Ändå är det här faktiskt bara början. Mekaniska djur, levande växter och konstgjorda modeller – som har en obehaglig likhet med medeltida tortyrredskap – ska tillsammans leda fram till själva mästerverket: Hägerträdet, en 32 meter hög stam med 22 grenar. Än så länge är det bara prototyperna till denna värld av stål och trä som vi möter i maskingalleriet.

– Till sist kommer trädet att krönas av två hägrar som var och en kan ta med tolv människor ut på en flygtur, säger en av teknikerna stolt.

Flygtur? Nu tar han väl ändå i?

Vi blir motsagda när ett nytt, hest skri skär genom hallen. En varelse som har suttit hopkurad i ett hörn rätar sakta på sin böjda hals. Den vaksamt stränga blicken, den lancettformade näbben och de spretande fjädrarna på dess huvud  … det är en fulländad avbild av den graciösa hägern, även om den skiljer sig från verkligheten genom att bära på två passagerare i korgar.

Fågeln sträcker ut sina vingar, rätar på varje enskild led i varje enskild klo, lämnar marken och glider upp och ut över de mållösa åskådarna. Det är bara surrandet från den vajerförsedda maskinen som hörs i rummet.

Text: Kristin Pineda Svenske Foto: David Pineda Svenske